En röst skarp som en kniv

TEKNIK

Det finns operaälskare som inte gillar Cecilia Bartoli, som menar att allt händer långt ner i halsen. Att rösten, inte musiken, är huvudpersonen. Bartoli är en virtuos, rösten omfattar åtminstone tre oktaver, vilket gör den lika tät och stark oaktat om hon sjunger högt eller lågt. I detta erinrar rösten om kastratsångarnas, dessa italienska gossar som snöptes i hundratusental mellan det tidiga 1600-talet och början av 1800-talet.

Ofta såldes gossarna av fattiga föräldrar som hoppades på att sonen skulle få en lysande karriär i operahusen. De flesta institutioner var seriösa, vilket betydde att gossens musikaliska färdigheter först prövades innan tången slipades. Formellt var kastrering förbjudet, därför anfördes i protokollen ofta medicinska orsaker till ingreppet, som sparkad av åsna. I bästa fall skapades musikaliska under som Farinelli, Caffarelli eller Salimbeni, i värsta fall ledde kastreringen till ett eländigt liv som utstötta och tiggare. Många hamnade någonstans mitt emellan, fick en försörjning i någon kyrkokör eller gick i kloster.

Kvinnor var länge förbjudna på scenen och rent vokalt var det knappast något publiken nödvändigtvis saknade. Jag minns en uppsättning i Paris för några år sedan av Stefano Landis Sant’Alessio, där man hade samlat ihop åtta countertenorer. Trots att deras bredd och variationsrikedom torde ha varit betydligt mindre än vad de bästa kastraterna en gång förmådde, blev det fullt begripligt varför inga kvinnliga solister efterfrågades.

Cecilia Bartoli, som nu turnerar i Norden med musik från sin senaste cd, Sacrificium, ger sig in i denna svunna värld med ett material som passar henne som hand i handske. Musikvalet utgår från Nicola Porpora (1686–1768), (okastrerad) musiklärare i Neapel som bland sina elever hade såväl Farinelli som Caffarelli och kompositörer som Haydn eller Händel. Bartoli ger oss en aning om hur hans Come nave in mezzo all’onde (Som ett skepp bland vågorna) eller Nobile onde (Ädla hav) kunde ha låtit. Här stormar det både vokalt och orkestralt, rösten leker sig fram i musikens vågor, inte bara med den välkända styrkan i Bartolis röst, utan med en lekfullhet, ibland närmast skrattande.

I Leonardo Leos aria Qual farfalla (Som en fjäril) darrar rösten som textens fjärilsvingade hjärta, hopplöst förälskat, men sällan har man så tydligt bokstavligen kunnat se en röst. Bartoli ger oss en – magnifik – aning om vad det var som pågick när det begav sig i landet med de vässade knivarna som under två hundra år skar änglaröster av levande gossar.

Claes Wahlin

Fotnot: I morgon kväll 19.30 framträder ­Cecilia Bartoli i Stockholms konserthus.

ARTIKELN HANDLAR OM