Aftonbladet. Senaste nytt. Dygnet runt. Aftonbladet kultur.
    Måndag 27 april 1998
  Att vara eller inte vara...
...eller: vad ska man vara? Hur ska det gå för Riksteatern, som spolar ideologin och söker sponsorer? Och hur ser den nya, socialdemokratiska kulturpolitiken ut?
Pelle Andersson och Jesper Lindau ska i denna och två kommande artiklar om läget Malmö och Göteborg studera hur dagens kulturpolitik fungerar i praktiken.
I dag handlar det om Hamlet och de andra på turné - och en vålnad: den gamla tanken om teater för alla och allas delaktighet.

Någonstans i Sverige skumpar en turnébuss långsamt fram mot Vilhelmina, Folkarebygden eller Simrishamn. Riksteatern är nog en av de teatrar som känner det svenska vägnätet bäst. Det har blivit tusentals mil genom åren.
  Men nu har teatern börjat en ny resa.
  ”Förändringen av Riksteatern är inte bara en fråga om organisation, effektivitet och finansiering. Det handlar om en omvälvande kulturförändring där större krav måste ställas på positiva attityder, förändringsbenägenhet, arbetssätt och högre tempo.” (Ur Utkast till Mål och strategier för Riksteatern år 1998 - 2000)
  Efter 65 år i hela landets tjänst organiseras teatern om och det med fart. Ensemblen minskar och nye vd, Tomas Lyrevik, tolkar teaterns uppdrag som om teatern blivit en privatteater. (Lyrevik har flera gånger lovat ställa upp på intervju men alltid dragit sig ur i sista stund)
  Inom Riksteatern ska ”synen på olika typer av finansiering vara anpassad till uppdraget och tidsandan” och med det menas en ökad andel ”egenfinansiering”.
  Teatern ska också ”minska teaterns sårbarhet vid eventuella neddragningar av de offentliga bidragen” genom att söka pengar från ”fonder, sponsring och okonventionella samarbetspartners.” (Riksteaterns verksamhetsberättelse för 1997)

    Men det är också något annat som hänt i huset i Hallunda strax söder om Stockholms city: allt färre vågar prata med journalister och de som vågar vill vara anonyma - påsen på huvudet är brun och tät.

När vi pratar med anställda på Riksteatern så berättar de först var de finns på LAS-listan. I rationaliseringstider är det listan som avgör vad man får säga och inte säga. De som ändå vågar lyfta en aning på påsen tycker att det var roligare förr.
  - Början på 70-talet var en fin tid. Vi körde 4000 föreställningar per år och hade ungefär en miljon besökare, berättar en som tidigare arbetat för Riksteaterns och som vill vara anonym.
  Då fanns det stöd för en decentraliserad teater. Riksteatern - hela svenska folkets teater - var helt i linje med socialdemokratisk kulturpolitik och 60- och 70-talens kulturdebatt. Men idag ersätts postkontor med brevlådor och detsamma händer på teaterområdet.
  
När Riksteatern föddes var det korrekt att tala om hela folkets teater, inte bara teater för den elit i Stockholm som rullade till Dramaten i droska.
  Socialdemokratin slogs för arbetarklassen, samtidigt som de kungliga institutionerna i Stockholm hade allvarliga ekonomiska problem. Läget på Dramaten 1933 var på ett sätt likt det på Göteborgs Stadsteater 1997.
  Men lösningarna på problemen skiljer sig - vilket berättar en del om dagens kulturpolitik.
  Dramaten hade under en lång tid dragit över budget och den 5 januari 1933 samlades en extra bolagsstämma. Då som nu fanns det de som tyckte att även en teater skulle hålla sin budget.
  Dramatens chef Erik Wettergren, som suttit sedan 1928, ville inte anpassa de konstnärliga målen efter ekonomin. ”Konstens krav skulle ovillkorligen beaktas [...] d v s oavsett teaterns materiella och tekniska resurser.” (Hans Ullberg På väg mot en riksteater - En teaterhistorisk tillbakablick, 1991).
  Den socialdemokratiska regeringen såg ett tillfälle att reformera svensk teater. Arthur Engberg var ecklesiastikminister och den 20 januari 1933 tillsatte han en teaterutredning som fick radikala direktiv.
  Huvudstadens teatrar skulle enligt Engberg bli något för hela Sverige. ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa ett liknande anspråk.”
  Tanken på en folkteater låg i tiden. Den 21 januari 1934 konstituerades Riksteatern på Stockholms stadshus med hjälp av 48 ombud från hela landet. Helt i enlighet med en socialt medveten socialdemokrati var en av de första frågorna på mötet hur teatern skulle nå de stora massorna.
  Institutionernas problem grunden till en ny teater som skulle komma hela folket till del. Man mötte orättvisa med reform, politiken hade en social och demokratisk ambition.
  Idag är det annorlunda.

Konstnärlig frihet är något av en svensk tradition. Politiker lägger sig inte i om teatern spelar Brecht eller Feydeau. Därför har det varit teatermän, ofta regissörer, som fått förtroendet att leda Sveriges teatrar.
  Så också på Riksteatern.
  På 90-talet kom Pierre Fränckel till Hallunda.
  - Det kom en ny ledarstil till teatern, säger en annan person som jobbar på teatern.
  Den kallades internt för ”management by walking”. Fränckel rörde sig på teatern och ”slängde sig i sofforna” för att prata med folket. Trots soffdemokratiska ambitioner spred sig en osäkerhet på teatern.
  Redan tidigare hade teatern fått lära känna osthyveln och med Fränckel fortsatte hyvlandet. För att bygga en flexibel teater skulle de fast anställda bli färre. Sedan 1985/86 har Riksteatern minskat antalet fast anställda konstnärer med 59 procent.
  Regissörerna står som de stora vinnarna.
  Den fasta ensemblen krymper och skådespelartruppen blir alltmer 'lätthanterlig'.

1994 fick socialdemokratin åter makten och Margot Wallström tog över kulturdepartementet. Där fanns också statssekreteraren Tomas Lyrevik.
  Två år senare var Ingvar Carlsson trött, stafettpinnen skulle vidare. Göran Persson tog över och Marita Ulvskog blev kulturminister.
  Men Ulvskog ville inte ha Lyrevik som statssekreterare utan hämtade in Gunilla Thorgren från Pockettidningen R. Tomas Lyrevik stod plötsligt i kylskåpet, men för en f d statssekreterare är arbetslöshet sällan ett problem.
  Riksteatern mådde dåligt. De stora åren med mycket publik var över och antalet föreställningar bara sjönk och sjönk. Spelåret 1985/86 spelade man 2176 föreställningar och -96 spelade man 1389.
  Folk hade inte längre råd att köpa biljetter, men den ekonomiska krisen i Sverige var inte hela förklaringen. Teaterföreningarna i landet var inte intresserade av den teater som teaterchefen i Stockholm satte upp.
  - Om publiken inte vill ha det som erbjuds blir det ju en krock, säger Eva Gillström som är ordförande i Riksteaterns styrelse och kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande i Gävle.
  Riksteatern behövde en ny chef. Tomas Lyrevik hade ordet kultur i meritlistan, dessutom kodordet ”finansdepartementet”.
  - Plötsligt stod han där, säger en annan som jobbar på Riksteatern. Han var redan anställd när styrelseordföranden Gillström presenterade honom på ett möte.
  Lyrevik hade en vision - en ny modern folkrörelse. Han började blygsamt som pryoelev hos Fränckel, men tog snabbt över rodret våren 1997.
  För vd:n Pierre Fränckel väntade pensionen men Magnus Bergkvist, teaterchefen, hade år kvar och satt löst. Han hade varit en Fränckelman och hans avgång blev det första steget i nybygget.
  Bergkvist hade fått ett löfte av Fränckel att hans kontrakt skulle förnyas innan Fränckel blev pensionär, en lön förhandlades fram men av någon anledning glömde styrelsen bort att ta beslut. Till slut, sent på våren 1997, fönyades Bergkvists kontrakt. Men någonting gick snett.
  - När vi kom tillbaka efter sommaren hade Lyrevik plötsligt sparkat honom, säger en av de vi talat med på Riksteatern.
  Vi frågade Eva Gillström varför Magnus Bergkvist fick gå.
  - Inga kommentarer.
Varför det då?
  - Jag har en överenskommelse med Magnus om att inte kommentera det.
Det var ju tråkigt?
  (tystnad)
  - Man kan säga så här. Det blev ingen negativ reaktion på teatern, ingen protesterade.
Hur ska man tolka det?
  - Man får tänka själv.
  Om man frågar folk som jobbar på Riksteatern varför det blev som det blev säger de flesta att det handlade om svårigheter att hantera pengarna.
  - Bergkvist lovade ut pengar hit och dit, säger en på Riksteatern, det lider vi fortfarande ekonomiskt av.

Innan Tomas Lyrevik kom till Riksteatern fanns en teater-, en administrations- och en föreningsavdelning. De hade var sin chef som tillsammans med VD bildade en ledningsgrupp.
  Teatern splittras idag upp i olika nischer:
  Riks Drama, Riks Gästspel, Unga Riks, Södra teatern och Cullbergbaletten blir alla olika enheter med egna chefer.
  - Vi gör så här eftersom teaterchefen tidigare hade för stor del av budgetansvaret, säger Eva Gillström. Problemet var att alla beslut togs av en person.
  En annan ny avdelning heter Arrangör/Marknad och skall arbeta med Riksteaterns 233 teaterföreningar som nu tydligare blir teaterns kunder. Folkrörelse och marknadsföring jobbar hand i hand för att skapa en ”modern, framgångsrik folkrörelse”.
  - De hänger intimt ihop, säger Eva Gillström.
Varför det?
  - Ja... en folkrörelse är ju en verksamhet och i vårt samhälle bygger det på marknadsföring.
Även en folkrörelse?
  - På 30-talet kunde man gå runt och snacka med folk på arbetsplatserna, idag behövs större bokstäver för att märkas.
  Folkrörelsen som uttryck för en bred delaktighet omtolkas. Det handlar om marknadsföring och att fräscha upp finishen.
  De senaste tio åren har dyra managementkurser propagerat för den platta organisationen som kan frigöra kompetens genom att decentralisera makten - men den har också en annan funktion. Den kan frigöra företaget från helhetsansvaret.
  I ett samhälle där de ekonomiska förutsättningarna förändras i takt med börs och ränteläge måste ett modernt företag vara berett på snabb förändring.
  Värdefull kompetens måste kunna flyttas inom organisationen. På samma sätt kan man lättare definiera den kompetens som inte behövs. Plattheten gör att det blir enklare att avveckla en del av teatern utan att det påverkar den så kallade kärnverksamheten. Den platta organisationen handlar mindre om folkrörelse och mer om att styra ett företag.
  Allt är till salu.
  På toppen av berget sitter VD med sin stab - ekonomin överordnas det konstnärliga.

I en liten blå häftad skrift från 1976 finns de politiska ambitionerna med Riksteatern bevarade - Teaterpolitiskt handlingsprogram står det på omslaget och det gäller fortfarande. Åtminstone till kongressen i sommar.
  Nu på 90-talet ska allt politiskt döpas om. Det gamla är förbi och Riksteaterns program ska kallas för ”något mindre pretentiöst”, exempelvis ”uppgift och inriktning”.
  Den 2 december 1996 tillsattes en arbetsgrupp av styrelsen för att titta på frågan om medlemskap i Riksteatern. Tomas Lyrevik satt med. Men efter några månader fick gruppen mer att göra. De skulle även se över det teaterpolitiska handlingsprogrammet.
  - Vi vill ha ett program som är mer konkret, säger Eva Gillström.
  De gamla tjocka buntarnas tid är förbi. Nu ska ett program för framtiden vara kort och koncist. Det ska användas ”som ett offensivt material i kontakter med såväl beslutsfattare som allmänhet.”
  Såhär står det i dessa nya offensiva dokument:

      ”Riksteatern är en professionell teater och en väl fungerande folkrörelse, som arrangerar teater och annan scenkonst.
      /.../
      Riksteaterns uppgift bygger på den demokratiska rätten att alla skall ha möjlighet att se en varierad repertoar av scenkonst, oavsett var man bor i landet, oavsett kön, ålder, utbildning, socialgrupp eller etnisk tillhörighet.
      Riksteatern skall på olika sätt stimulera intresset för och kunskapen om teater, så att fler människor tar del av god konst.

      Ett korrekt program, men det saknar inriktning. Det talar inte om Riksteaterns kulturpolitiska roll. Det som skrevs 1976 och som gäller fram till kongressen har en annan ton:
      ”Riksteaterns uppgift är att verka för en teaterkonst som syftar till att ge människor upplevelse, kunskap, medvetenhet och kritisk överblick som avslöjar fördomar och som stimulerar fantasin och den egna aktiviteten. En sådan teaterkonst motverkar passivitet, kommersialism och osjälvständighet.
      /.../
      Lika väsentligt är att teaterverksamheten inriktas mot att undanröja de geografiska, sociala, ekonomiska och andra hinder som gör att teaterupplevelserna förblir ett privilegium för ett fåtal i samhället.”

Här finns en konkret vilja att delta, att teatern i sig kan göra något för att förändra samhället. Här återfinns också mycket av det som en gång var en socialdemokratisk kulturpolitik.
  I brist på detaljerade målsättningar ska en nyfiken teaterförening idag, 1998, istället stödja sig på verksamhetsplaner som styrelsen, och inte kongressen, arbetat fram. Ett utkast till en sådan har också skrivits på Riksteatern våren 1998.
  Tonen är positiv, expansiv och helt befriad från kulturpolitiska ambitioner. Teatern ska inte gå i pension trots 65 års-dagen. Nej, Riksteatern tar ”steget in i 2000-talet mer nydanande och kraftfull än på länge.”
  För att nå målen om den ”demokratiska rätten” att se teater i hela landet oavsett social eller etnisk bakgrund så ska Riksteatern ha:
  ”En ökad andel egenfinansiering. Syftet är att Riksteatern därigenom dels bättre ska uppfylla sitt uppdrag genom en större verksamhet, dels minska sin sårbarhet vid eventuella neddragningar av de offentliga bidragen.
  Ett igångsättande av nya, i första hand självfinaiserade verksamhetsområden.”

  Egenfinansiering innebär delvis samarabete med t ex Dramaten, alltså med andra offentligt finansierade teatrar.
  - Men också andra samarbetspartners, säger Eva Gillström. Om vi ger en finsk föreställning borde Nokia vara en bra partner att sätta upp den med.
  Eva Gillström ser inga problem med detta så länge en stark kulturpolitik drivs i sverige.
  - Om staten inte sänker bidragen så får vi en ännu större verksamhet och om de sänker dem kan vi bibehålla den vi har. Vi kan inte förlora.
  Den ekonomiska krisen på 90-talet har gett oss en ny kulturpolitik, men kanske främst en ny teater. Det syns idag inte på reportoaren - men det kommer. Det finns egentligen bara två teatrar att välja på:
  En teater för alla eller en teater för företagen.
  Riksteatern har visat vägen. Företagen är vinnarna och LO-kollektivet förlorarna.
  Igen.

Pelle Andersson
Jesper Lindau


322 anställda - bara 78 av dem står på scen


FAKTA/Riksteatern
Huvudkontor: Hallunda söder om Stockholm
VD: Thomas Lyrevik

Konsnärliga ledare:
Tf för vuxenproduktion
(blivande Riks Drama och Riks Gästspel): Niklas Brunius
Cullbergbaletten: Margareta Lidström och Lena Wennergren-Juras
Unga Riks: Monica Sparby
Tyst teater: Tom Fjordefalk
Södra teatern: Ozan Sunar

Uppsättningar
på turné:
Vuxenproduktion:
Cabaret
Personkrets 3:1
HC Andersen
I kväll: Sonja Åkesson
Sommarnattens leende
Dubbeldörrar
Skönheten i byn
Snoddas och det kalla kriget - ett musikaliskt spektakel om 50-talet
Alla var där
I väntan på vadå?
Fången på fyren
En katt bland hermelinerna
Tyst teater:
Lilla Mahagonny
Mirad - en pojke från Bosnien
Mirad och hans mor
Shakespearian Hit Parade
Unga Riks:
Ruben Pottas eländiga salonger
Fjärilsbarn
Sprit
Rädda oss från eldarna
Vittne
Cullbergbaletten:
(Cullbergbaletten har sju olika baletter, varav två är helaftonsprogram)
Sponsorer: 0
Anställda (Räknat i årsverken):
Skådespelare och dansare:
Fast anställda: 29
Visstidsanställda: 49
Totalt antal anställda 1997: 322


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!