Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Lördag 3 april 1999
  

Schack med döden
Claudio Magris om kriget och vällusten i att vara en krypande slav


En österrikisk författare som är känd i hela världen, Peter Handke, har berättat i sitt hemlands tv att han vill resa till Belgrad för att demonstrera sin solidaritet med serberna som nu bombas. Handke är utan tvekan ensidig, ofta sekteristisk, i sitt sätt att ta serbernas försvar, såsom han gjort i en nyligen utkommen bok. I denna blodiga och vansinniga jugoslaviska tragedi råder det inget tvivel om att det största ansvaret för de grövsta brotten vilar på Milosevic och hans politik. Men Handkes position är i första hand en reaktion på den form av information som nu ges och som lägger den största vikten på de brott som begås av Milosevic och hans män. Massmedierna undviker gärna att tala om brott begångna t ex av Tudjmans män (kroatiske presidenten) eller Izetbegovic (Bosniens president), vilkas brott, till skillnad från de förstnämnda, aldrig nått västerlandets samveten och skakat om det kollektiva samvetet i lika hög grad.
  Fördömandet av Milosevic kan aldrig förväxlas med den urskillningslösa demonisering som Serbien och serberna idag utsätts för, mycket på grund av just den grovkorniga diplomati Belgradregimen står för. Som tidigare konstaterats är det av ren politisk kalkyl som idag Serbien sätts i brand, inte för någon ädel eller "garibaldinsk" vilja till försvar av de svaga, alltså i detta fall kosovoalbanerna som ju utsätts för den våldsammaste brutalitet. Till skillnad från vad Garibaldi skulle ha tänkt, har Nato inte en tanke på att skydda kurderna, trots att dessa egentligen är i ännu mycket större behov av hjälp eftersom de saknar en nationalstat att referera till.

    Det är svårt att förstå om kriget kommer att nå sina mål eller om det istället blir Milosevic som går stärkt ur konflikten, som hans kritiker hävdar. Jag har en känsla av att västmakterna inte har särskilt klara idéer, att de inte är i stånd att beräkna eventuella konsekvenser, och att många gett den albanska gerillan sitt stöd utan att tänka på att dess verksamhet inte alltid utförs som ett försvar utan istället dikteras av, precis som i serbernas fall, av en hämndlysten nationalism.

Att skydda varje individ eller förföljd grupp - som i dagens fall i Kosovo - har alltid ett värde för sig. Att tvingas stå bredvid och titta på utan att kunna göra något när andra människor massakreras, minskar inte värdet av handlingar som syftar till att minska lidandet för andra människor på något annat håll. Men nationalismens metastaser infiltrerar sig över allt och den dag Kosovo eventuellt når sin självständighet skulle det troligen vara nödvändigt att använda raketer och bomber för att skydda den serbiska minoriteten från att få halsarna avskurna.

    Det jugoslaviska kriget är ett schackbräde som kan synas totalt kaotiskt. Men i själva verket är det märkligt välordnat och pjäserna flyttas med stor precision av intelligenta strateger: varje pjäs står stilla eller rör sig med blodigt resultat när den högre viljan så kräver. Idag gäller det Kosovo, som sov så stilla när det istället gällde Slavonien eller Bosnien. I det här kriget är Milosevics ansvar enormt, men ansvar kan också utkrävas av regimen i Zagreb, av vissa muslimska ledare och av västerländska makter. Var och en för sig har de, när det passat deras syften, blåst under elden, medan de hoppats på och räknat med att de skulle kunna kontrollera den eld de tänt - precis som vilken idiotisk trollkarlens lärling som helst.

Även vissa aktioner från Vatikanen i inledningsskedet, för att inte tala om vissa gester och uttalanden från radikala kretsar, har sin del i ansvaret för den bild av det jugoslaviska kriget som skapats i det kollektiva medvetandet.
  Milosevics män har utfört vidriga våldsbrott, men även serberna har fått utstå sådana och har måst lämna mark ifrån sig i stor omfattning. Den balkanska mosaiken är en mångnationell smältdegel som just i denna mångnationalitet uttrycker sin enda tänkbara identitet. Varje försök till etnisk rensning kan inte annat än förstöra denna identitet. Som alla diktatorer är Milosevic en självstympare. Det räcker att ta som exempel hur han förstört den mångkulturella miljön i Vojvodina. När jag höll till i de trakterna, i närheten av Donau, fanns där fem olika språk.

Å andra sidan är det otänkbart att Kosovo - eller andra europeiska regioner i liknande situationer - skulle kunna få en total självständighet. Detta kan man inte begära av Serbien. Runt om i världen finns det många liknande realiteter och att låta dem explodera skulle kosta nya blodbad. Den som är kallad att informera och vittna om dessa tragedier får inte tappa huvudet; nyheterna måste kontrolleras innan man sprider dem och låter sig berusas av deras blodigheter. Det går inte att bara mekaniskt repetera uppgifter om döda och mördade. I Ceausescus fall talades det om Timisoara och dess 70 000 dödade. Ingen orkade kontrollera hur stor folkmängden var i staden. Det hade räckt med den enkla tanken att det är svårare att döda 70 000 i Monza än i Tokyo.
  Detta inte sagt för att minska förövarnas skuldbörda. Hitler blir inte en mindre mördare för att någon uppger antalet mördade judar till någon miljon färre.
  Det är nödvändigt att hålla huvudet kallt. Detta gäller alla och i första hand de tidigare jugoslaverna. När några slovenska vänner i Trieste säger mig att Titos Jugoslavien innebar ett grymt förtryck för Slovenien, frågar jag dem varför de säger detta nu och inte då, på Titos tid. De kunde ju säga vad de ville eftersom de ändå levde i ett demokratiskt land. Och varför i all sin krävde de då att Trieste skulle bli jugoslaviskt, medan antifascisterna undvek varje tanke på att Lugano skulle infogas i det fascistiska Italien?
  Jag hävdar istället att, under denna tidsperiod, med alla dess nationella spänningar mellan italienare och slaver i Trieste, så var Titos Jugoslavien ändå indirekt ett skydd mot orättvisa krav. Detta borde de vara tacksamma för, även om vi idag skall vara tacksamma för att den perioden nu är över.
  En annan gång berättade en vän i Zagreb för mig att han skickat tillbaka en bok som adresserats till honom med adressen Zagreb, Jugoslavien. Det var ju som att skriva Paris, Tyskland, på kuvertet menade han därför att även Paris en gång varit ockuperat av tyskarna. Jag frågade honom då om han ansåg att Kroatien hade vunnit eller förlorat andra världskriget: om landet anser sig idag, trots alla olikheter, vara arvtagare efter Jugoslavien - då har det vunnit. Men om det identifierar sig med Ustasja-staten och med monarkin, då har det förlorat på samma sätt som Tyskland eller Italien förlorade.
  När Pavis, en serbisk författare och uppkomling, hyllade Vukovars förstörelse, då sa jag ingenting - därför att om någon säger sådana saker är det förnedrande bara att lyssna på honom. Men i Serbien finns dock andra författare, där finns en opposition, intellektuell eller inte, bestämd och öppen, andligt fri, som kan skilja mellan Serbien och dess nuvarande olycksbådande regim.

    Vår tacksamhet till USA, förutan vars insats Europa idag skulle varit nazistiskt, kan inte utplånas, men erkänsla måste inte nödvändigtvis betyda eftergivenhet. Tyvärr bli alla vanor till slut en del av vår natur: håller man fönstren stängda för länge vänjer man sig också vid att älska unken luft hellre än den friska, och om libido gubernandi, herraväldets vällust, är vitt spritt, så är libido adsectandi, som Tacitus kallade det, vällusten i att vara en krypande slav, möjligen det ännu mera.

Claudio Magris
Översättning och bearbetning: Åke Malm

Claudio Magris har skrivit bl a Donau. Hans senaste bok på svenska, Mikrokosmos, utkom i höstas. På Aftonbladets kultursidor skrev Magris den 5 och 6 januari: ”Framtiden, fest eller sjukdom?”
Publicerad med tillstånd från Corriere della Sera.

Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!