Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Söndag 4 april 1999
  

Vägra våld
Per Gahrton om krigsmaskinernas fiasko - och en väg till fred


Dagens Nyheters ledare (30 mars) avfärdar föraktfullt kulturarbetaruppropet mot NATO-bombningarna i Jugoslavien (Aftonbladet 29 mars) med att undertecknarna inte har något förslag om vad som ska göras i stället, ”det brukar inte kritiker av internationell aktivitet ha”. Samma kväll skäller en tysk statssekreterare ut en tv-programledare för att denne använder uttrycket ”NATO-bombningar”. Och DN följer påbudet: bombningarna får heta ”internationell aktivitet” - varav följer att de som ogillar bombningarna är motståndare till ”internationell aktivitet”.
  Så är det naturligtvis inte. Fredsrörelsen har länge krävt helt andra insatser - i Gandhis anda. Men makthavarna, som ofta delar ut fredspriser till ickevåldsaktivister, typ Martin Luther King och Nelson Mandela, tycks inte tro på den verksamhet de belönar. I Rambouillet fick Kosovos väpnade befrielsearmé UCK spela huvudrollen medan Rugovas pacifister föstes åt sidan. Ickevåldsideologin avfärdas som naiv.
  Visst kan man misströsta. Som den italienska vänstertidningen La Repubblica konstaterar: NATO:s krigsmaskin styrs av fd Vietnamdemonstranterna Clinton och Blair, med stöd av fd antimissilaktivisterna Fischer och d'Alema.
  Men lyckligtvis har inte alla fredsvänner sugits upp av maktapparaterna. I Journal of Peace and Conflict Resolution räknar J A Fischer upp inte mindre än 85 olika ickevåldsmetoder. En central punkt, skriver han, är att stödja dem i fiendelägret som motsätter sig folkmord. Vid ett tillfälle när serbiska styrkor intog en stad i Bosnien var elva av de män de mördade själva serber. Den sortens modiga och självuppoffrande personer kommer förstås i kläm när bomberna regnar. Jag tänker på det när jag läser ett e-postbrev från en bekant i den serbiska oppositionen, avsänt just när bombangreppen började: ”Lämna oss inte ensamma med Milosevic efter det här”, ber brevskrivaren och avslutar: ”Om jag inte hör av mig inom de närmaste tjugofyra timmarna betyder det att jag blivit stoppad”.
  Visst är det Milosevics skuld om min kontakt nu arresterats eller drabbats av ett än värre öde. Men NATO är medskyldigt - liksom till folkmordet i Kosovo.
  En annan artikel handlar om effekterna av utländska militära interventioner. 690 genomfördes mellan 1945 och 1991, de allra flesta i syfte att skapa fred. Resultatet är inte lysande. Artikelförfattaren David Reillys slutsats: ”Sannolikheten för mellanstatligt krig ökar genom öppen militär intervention”.

Helt annorlunda är det med ickemilitär intervention. Från Center for Peace, Nonviolence and Human Rights i Osijek i Kroatien rapporteras hur centrets medlemmar, just med ickevåld, lyckades hindra den kroatiska militären att driva bort den serbiska befolkningen i en stad. Peace Brigades International har systematiserat denna typ av ingripande genom att agera som ”obeväpnade livvakter” för hotade personer i Sri Lanka, Centralamerika - och fd Jugoslavien.
  Häromåret föreslog Robin Crews, direktör för Peace Studies Association, att varje FN-stat skulle sätta upp en kår av 50 000 ickevåldsaktivister och EU-parlamentet har i år uppmanat rådet att inrätta en civil fredskår av samma typ.
  Naivt? Orealistiskt? Men är det verkligen så naivt att ge ickevåldsmetoder samma chans som de våldsmetoder som tillämpats i tiotusen år, med allt mer katastrofala resultat?
  Men det är kanske för sent? Folkmordet pågår ju? Nej, det finns mängder av utbildade FN- och OSSE-observatörer och dessutom kunnigt och erfaret folk hos en rad frivilligorganisationer. Vissa stater ha redan fredskårer, t ex Argentina med sina Vithjälmar. Nog skulle det ha varit möjligt att utöka antalet fredsobservatörer i Kosovo i stället för att dra tillbaka dem som fanns där.

Men nu är det gjort - och vad gör man NU? Channa Bankier, t ex, vägrade skriva under protestuppropet eftersom hon ”inte kan se någon annan lösning än full markintervention” (Expr 30 mars).
  Varför sådan fantasilöshet? Inför ett extrainsatt möte i EU-parlamentets utrikesutskott får jag en flod av uppslag från fredsrörelser som inte dukat under för våldsromantiken. Kväkarnas Råd för Europafrågor föreslår: 1. Stopp för NATO-bombningarna, vapenvila. 2. Överföring av kommandot för NATO:s marktrupper till FN. 3. FN-beslut om FN-övervakning av vapenvilan. 4. FN-styre i Kosovo. 5: Fredsförhandlingar under ledning av neutral stat. 6. Långsiktigt stöd till Kosovo. War Resistants International konstaterar att NATO visade mycket litet intresse att stödja Kosovoalbanerna under de åtta år de höll fast vid sitt ickevåldsmotstånd mot Milosevicregimen. Man kräver slut på bombningarna och stöd till fredsoppositionen i Jugoslavien.
  Det sista kan låta naivt när oppositionen i Jugoslavien har tystats eller gått under jorden. Men nästan alla diktatorer sitter kvar tills de blir störtade inifrån. Yttre angrepp svetsar samman folk också kring motbjudande ledare. Oppositionen i Jugoslavien har stärkts när kriget tagit paus. Just därför vill Milosevic, precis som Saddam Hussein, med jämna mellanrum skapa krisstämning - och just därför borde freds- och demokrativänner låta bli att spela honom i händerna.
  Nelson Mandela övergav våldstaktiken och satte sig och att förhandla med ledaren för en regim som klassades som det värsta världen skådat efter Hitler, en övervintrande rasistregim som genomförde etnisk rensning varje dag. Gjorde Mandela fel? Borde apartheidregimen utsatts för NATO-bomber?

Eller vad säger Dalai Lamas beundrare? Hela hans tibetanska folk lider under en etnisk diskriminering som inte är mindre än den i Kosovo. Ändå avvisar han våld och har som främsta strategi att få förhandla med Jiang Ze Min. Eller ta Arafat och hans folk som 1948 utsattes för massiv fördrivning - borde de försöka starta storkrig mot Israel i stället för att förhandla med en ledare som i deras ögon är nästan lika fascistisk som Milosevic? Eller PKK - var det dumt att utropa en ensidig vapenvila, fel att kräva en politisk lösning på kurdproblemet? Eller borde NATO befria kurderna med bomber?
  Av någon anledning brukar förespråkare för militära konfliktlösningar alltid betraktas som de mer realistiska i jämförelse med pacifismens ”idealister”. Kuggfrågan när jag vapenvägrade var alltid: ”Om någon hotar att döda din dotter, skjuter du inte då?” Jo, om jag hade ett gevär i handen. Inte för att det var det bästa och mest förnuftiga, utan tvärt om: för att jag antagligen skulle reagera med ryggmärgen. Av statsledningar begär man mer, de ska inte styras av manssamhällets felmuterade våldsgener utan, hoppas man, av förnuft, medkänsla och humanitet.

Men NATO är en krigsmaskin. De resurser som satsas på vapen och soldater är enorma, fredsverksamhet och humanitära organisationer lever på spottstyvrar. Om något är naivt så är det att inte begripa att alla dessa militärer och våldsexperter gnuggar händerna när det smäller - inte för att de är monster, utan tvärt om för att de är väldigt mänskliga. Just därför vill de utnyttja sin utbildning och utrustning, agera i ”verkligt läge” och få spela en synlig och applåderad roll.
  ”Om man hänger in ett gevär på scenen i första akten ska det vara avlossat innan ridån faller”. Det är en dramaturgisk grundlag och så är det inte bara i filmens drama utan också i livets. Därför är det logiskt att alla vapen som hängs in på världsscenen faktiskt om och om igen avlossas innan ridåerna faller. Det har inget med förnuft och realism att göra.
  Tvärt om: att besvara våld med våld är det allra enklaste, det klarar vilken finnig tonårskille eller blesiktig ledarskribent som helst. Att däremot besvara våld med ickevåld är så svårt att inte ens alla dessa förmenta riddare av den västerländska civilisationen lärt sig det trots att de haft två tusen år på sig.

Per Gahrton


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!