Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Onsdag 7 april 1999
  

Flyktingarna som politiska slagträn
Upphäv visumtvånget för kosovoalbanerna, skriver Mats Deland


I början av maj 1945 upphörde det andra världskriget i Europa. Några veckor senare avgjordes den tyskjudiske flyktingen Gerhard H:s öde.
  Han var en av de mycket få tyska judar som lyckats rädda sig till Sverige trots visumtvång och antisemitiska kampanjer från läkare, studenter, musiker och småbutiksägare. Nu ville han stanna i Sverige och etablera en hantverksrörelse. Magistraten i Nyköping avstyrkte dock. Den ansåg att han borde återvända till sitt hemland, nu när där rådde vad den ansåg vara normala förhållanden.
  De etniska rensningarna i Europa har krävt miljoner och åter miljoner offer under nittonhundratalet. Det är ett historiskt faktum att åtskilliga av dessa människor kunde ha räddats till livet om rika, demokratiska, trygga länder som Sverige visat större generositet mot dem som försökte fly undan förföljelserna. När de stängda gränserna mot trettio- och det tidiga fyrtiotalets flyende judar förs på tal, brukar motståndet mot dem beskrivas som ett marginalfenomen. Särskilt studentkampanjerna vintern 1938-39 nämns ofta i sammanhanget, även om studenterna långt ifrån var den enda yrkeskår som gjorde bort sig. Som historikern Sven Nordlund skriver i en nyligen publicerad artikel om hur de judiska flyktingarna, när de väl kommit hit, behandlades på den svenska arbetsmarknaden (Historisk Tidskrift 1/99):
  ”De antisemitiska opinioner som på arbetsmarknaden mötte de tyskjudiska flyktingarna skulle aldrig ha fått den uppmärksamhet och det genomslag som de fick om de inte haft ett brett passivt stöd hos såväl myndigheter, parlamentariker, i regeringens invandringspolitik som hos den stora majoriteten svenskar.”

Det ska sägas att undantagen från den sortens attityder historiskt sett är få. Kanske ett av dem var den borgerliga regeringens undanröjande av de hinder för flyktinginvandring som dess socialdemokratiska företrädare satt i verket med det beryktade luciabeslutet 1989. Socialdemokraternas avsikt var den gången att hindra den svårt förföljda muslimska befolkningen att fly hit från Bulgarien. Genom att borgarna vann valet 1991, och snart efteråt undanröjde dessa hinder, kunde Sverige spela en viktig humanitär roll när det gällde att mildra effekterna av de första av nittiotalets Balkankrig. Visumtvånget 1993 satte punkt för den epoken, en förhållandevis hedersam period i vår moderna historia, och efter den socialdemokratiska valsegern följande år har flyktinginvandringen till Sverige på olika sätt ånyo försvårats. Det är med djupt beklagande som jag - vänsterväljare i hela mitt vuxna liv - måste konstatera detta.

När man tar del av den attityd som regeringen nu uppvisar inför massakrerna i Kosovo är det uppenbart att det är den antihumanistiska, restriktiva linjen som fullföljs. Att omedelbart upphäva visumtvånget är det inte tal om. Det svenska flyktingmottagandet görs avhängigt av EU:s agerande. Flyktingarna från Kosovo används med andra ord som politiskt slagträ för att understödja den (avsuttna) EU-kommissionären Anita Gradins kampanj för harmonisering av flyktingmottagandet på EU-nivå - en fråga som stötts och blötts på otaliga möten det senaste decenniet.

Vidare får vi veta, av biträdande flyktingminister Pierre Schori, att den svenska insatsen ska bestämmas av hur många flyktingar som redan, sedan tidigare, finns i landet. Detta påminner om gamla Bevara Sverige Svenskt-klistermärken med texten ”Fullsatt” och liknande.
  Dessutom, Anna Lindh och Pierre Schori har entydigt markerat att de flyktingar som den här gången släpps över bron enbart ska få komma ifråga för tillfälliga uppehållstillstånd. Närhelst tillfälle bjuds ska de alltså kunna skickas tillbaka - precis som Nyköpings magistrat hade tänkt sig Gerhard H:s öde (jag vet inte hur det gick). Detta är naturligtvis logiskt med tanke på alla de ansträngningar som svensk utrikesförvaltning de senaste åren lagt ner på att förklara Kosovo som ett tryggt område dit flyktingar kan skickas tillbaka (och dit vi också skickat tillbaka åtskilliga, av vilka en del naturligtvis kan finnas bland den senaste veckans offer). Återigen - detta är vad den främlingsfientliga populismen länge krävt. Men är det vettigt att tvinga människor att leva i osäkerhet och rädsla, utan möjlighet att försörja sig och fortsätta sina liv?
  Tillfälliga uppehållstillstånd är och förblir ett i grunden inhumant flyktingmottagande. Det kommer att bryta ner människor som skulle kunna göra vårt samhälle stora tjänster.
   Det enda motiv som jag kan se för den sortens politik, är just undfallenhet inför det slags stämningar som Sven Nordlund talar om.

Mats Deland


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!