Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Torsdag 8 april 1999
  

Jag skäms å era vägnar!
Maria-Pia Boëthius om Kosovokriget, media och en debatt som spårat ur


Jag är övertygad om att Nato-bombningarna över Jugoslavien - utan en parallellaktion av kraftigt skydd och stöd åt kosovoalbanerna inne i Kosovo - kommer att gå till historien som en pyramidal felbedömning.
  Jag har svårt att tänka mig två personer som är mer olika, i alla avseenden, än journalisten John Pilger och förre amerikanska utrikesministern Henry Kissinger. Icke desto mindre är båda emot Nato-bombningarna. Carl Bildt och lord Owen, som båda arbetat inne i det forna Jugoslavien är djupt kritiska. Det finns, som alltid i sådana här lägen, grupperingar som är för bombningarna och grupperingar som är emot bombningarna; men deras skäl varierar. Det finns inte en ja-sida och en nej-sida, det finns en mängd olika slags ja- och nej-sidor. Det kan var och en som läser den internationella pressen eller följer kommentarerna över internet vittna om.
  Ur detta skulle det kunna uppstå en spännande och intressant debatt, som anstår en demokrati. Själva idén med demokratin är ju att olika åsiktsriktningar bryts mot varann i ett fritt och öppet samtal.
  I Sverige är något allvarligt fel med debatten om Nato-bombningarna över Jugoslavien. I ett land som betecknar sig som neutralt och alliansfritt och som inte är anslutet till Nato skulle man ju kunna föra en verkligt förutsättningslös debatt. Istället är det tvärtom.
  Invektiven haglar och de som ifrågasätter bombningarna anklagas för att stödja ”Belgradregimens folkmordspolitik”. Man skulle ju kunna påstå att det är tvärtom eftersom bombningarna i ett slag plånat ut den demokratiska oppositionen i Belgrad och lett till denna humanitära katastrof. Men det är bara pennfäktning och att plocka retoriska poänger. Det leder ingenstans att föra debatt på en sådan nivå.
  Jag följer den brittiska och amerikanska debatten och försöker se vari skillnaderna ligger gentemot den trånga svenska. Där finns hela regnbågen av åsikter. Skillnaden är att debattörerna och tyckarna vänder sin kritik mot dem som har makt att ändra på saker och ting, mot politikerna, militären eller Nato-ledningen. Däremot försöker få hindra varandra från att ha olika åsikter genom att anklaga varandra för medhjälp till folkmord eller rasism eller krigshets. Detta sätt att debattera går som en röd tråd genom den svenska historien. Sverige har varit ett konsensusland där avvikande åsikter - avvikande från dem som för tillfället har problemformuleringsföreträde - brutalt förvridits och brännmärkts.
  Meningen är att de som är av annan åsikt inte ska våga yttra sig. Sedan frågar man sig med jämna mellanrum varför det är så tyst i Sverige...

Under andra världskriget försökte hela det svenska etablissemanget tysta dem som protesterade mot eftergiftspolitiken mot tyskarna. I en interpellationsdebatt i riksdagen 1942 sa bondeförbundets vice ordförande Erik von Heland: ”Skall Sveriges ungdom offra sitt liv på slagfälten, och skola mödrar och barn begravas under spillrorna av flygbombardemangen, då måtte detta ske under försvaret av vårt fosterland. Men statsmakterna måste se till, att det icke sker i ett av hänsynslösa redaktörer framprovocerat krig.”
  Anförandet riktade sig framför allt mot Torgny Segerstedt, en av de få som vågade höja rösten. Andemeningen var att hans åsikter skulle kunna störta Sverige i krig. Storsläggan är aldrig långt borta i den svenska debatten, men den höjs alltid från en skrivbordshorisont.
  Skälet till att jag från första sekund ifrågasatte bombningarna har ingenting med storpolitik eller att tillhöra någon falang i Sverige att göra. Det beror på att jag träffat serbiska nationalister i det forna Jugoslavien och att det var något av det mest skakande jag varit med om. Bäst uttrycks det med Ryszard Kapuscinskis ord: ”Världen hotas av tre gissel, tre farsoter: Den första är nationalismen. Den andra är rasismen. Den tredje är den religiösa fundamentalismen. Dessa tre farsoter har ett och samma grunddrag - nämligen den aggressivt och totalt irrationella prägeln. Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av de tre farsoterna är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara väntar på brännoffer...”
  De jag träffade var besatta av åtminstone två av de tre farsoterna på en gång. Men jag träffade också andra serber, som i samarbete med muslimer och kroater modigt kämpade för fred och demokrati. Det var emellertid inte dessa serber som hade makten eller kunde styra utvecklingen.

Att tömma Kosovo på hjälparbetare och observatörer och journalister, att lämna kosovoalbanerna ensamma med de serbiska trupperna och sedan börja punktbomba mål i Jugoslavien, det kunde inte leda till något annat än en gigantisk humanitär katastrof.
  I det läge som nu uppstått finns det två saker vi kan göra här i tryggheten i Sverige. Det ena är att till varje pris försöka lindra lidandet för de kosovoalbanska flyktingarna, att ta emot så många som möjligt med öppna armar och ge dem en fristad här så länge de behöver den. Det andra är att vi skulle kunna upprätta en frizon där en absolut fri och förutsättningslös debatt kan föras. Vårt inflytande över världssamfundet är i stort sett lika med noll - men bra idéer har alltid en världsmarknad. Den här gången är det mesta redan för sent, men det finns alltid en nästa gång.
  Kan FN någonsin återta initiativet? Om inte - vad händer då med folkrätten och de mänskliga rättigheterna?
  Om nationalstatens roll är överspelad - hur ska vi då kunna upprätta ett globalt regelverk som är bättre än det gamla?
  De miljarder som de avancerade vapnen i Jugoslavienkriget kostar - hade inte de kunnat användas till annat? Till att ”bomba” Kosovo med infrastruktur, utbildning, hjälpinsatser?
  Vart har världens fredsorganisationer tagit vägen? Är det verkligen rätt människor som förhandlar på ställen som Rambouillet? Och vad är det egentligen för politiska ledare som den mediefixerade världen givit oss? De gör sig bra i tv och kan lägga orden rätt - men när det kommer till handling hamnar de på pojkboksnivå.
  Med vems röst talar egentligen våra medier? När de talar om vinnare och förlorare, när de utpekar statsöverhuvuden som förödmjukade eller reducerar hela folk till en demonisk ledare, när de mässar om prestigeförlust eller hetsar och dramatiserar och kräver avgörande klockslag - vilka herrar tjänar medierna då?

Det finns hur många viktiga frågor som helst att debattera. När jag ser svenska debattörer ta den ofattbara, mänskliga katastrofen i Kosovo som intäkt för att bygga om sina skrivbord till små folkhemska skyttegravar varifrån de kastar inrikespolitisk skit på varann, när de använder ett fjärran outsägligt lidande till nationella maktkamper och positionering - då känner jag djup skam å deras vägnar, eftersom de inte har kurage nog att känna det själva.

Maria-Pia Boëthius


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!