Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Söndag 11 april 1999
  

Vet någon om att vi finns? Vi som är normala
Vladimir Arsenijevic skriver inifrån det bombade Belgrad

”Jag vill skriva om vår kamp för ett anständigt liv, jag har inga högtflygande ideologiska motiv eller någon politisk mission. Folk brukar fråga mig om min bok är antiserbisk, men den är helt enkelt antivadsomhelst”.

Så berättade Vladimir Arsenijevic för kultursidornas Eva X Moberg på bokmässan i Göteborg 1995, där han var för att tala om sin debutbok På undre däck, en annorlunda krigsskildring som efter att först översatts till svenska blev en världssuccé på ett dussin språk.
På undre däck är en sorglig och finurlig historia om det lilla livet, om ett ungt par som väntar sitt första barn omgivna av vänner som dör av aids, knark, självmord och krig.
Arsenijevic' andra bok, Angela, som ingår i den planerade kvartetten Cloaca Maxima - en såpopera, har utkommit i Belgrad men ännu inte fått en svensk förläggare.
I början av 90-talet var den nu 34-årige Arsenijevic med i demonstrationerna mot Milosevic på Belgrads gator, men dagens manifestationer håller han sig borta ifrån.
I sin artikel, skriven speciellt för Aftonbladets kultursidor, berättar han om de normala människorna i Belgrad, om dem som försöker leva ett normalt, anständigt liv medan bomberna faller och hatet mot alla främlingar växer.
Fotnot: I går publicerade kultursidorna en artikel av Ozren Kebo från Sarajevo.


Att leva under belägring är inte okomplicerat. Men vi har vant oss vid mesta vid det här laget. Finns det överhuvudtaget något som vi inte redan varit med om? Det har dundrat och smällt i flera år runt om oss, så det är inte konstigt att vi blivit vana att bita ihop. Vi stretar på. Vi är bra på att dra täcket över huvudet och bete oss som om inget hänt. Vi vet att det är vi som nu drabbas av följderna av hur en ansvarslös och destruktiv regim utövat sin makt, men vi vet också att inget i denna värld varar för evigt. Vi har upplevt tillräckligt för att vara precis just så naiva.
  Vi har sett de mest fruktansvärda händelser dra in över oss i orkanfart. Vi har också sett virvelstormarna blåsa oss i hasorna och dra förbi. Motsättningarna från slutet av åttiotalet delrepublikerna emellan, den fruktansvärda, nationalistiska retoriken, de ekonomiska chockvågorna, hatet mellan olika nationaliteter, det gamla landet som föll sönder och samman i början av nittiotalet, tre krig i rad, två hyperinflationer, ekonomiska, politiska, militära och kulturella sanktioner, obarmhärtiga och råa maktutövare i ett land avskuret från världen, den demokratiska oppositionens död, det fria universitetets död, de oberoende mediernas död - det är sånt vi tampats med år efter år - och i backspegeln minns vi alltihop: den ena vidriga händelsen efter den andra. Det finns så gott om dem att de lätt fyller ett helt decennium.

    Och med tanke på det är det ju bara logiskt att en hel Natopakt med all sin jättelika kraft som en urtidsödla från det kalla krigets tid till sist, som om allt det som redan hänt inte vore nog, bombar oss och det så ickeselektivt och så våldsamt, som om det var vi allihopa som suttit med i de där skamliga förhandlingarna på något europeiskt slott som föregick själva krigshandlingen, och inte bara en grupp hårdföra förhandlare härifrån.

Från första dagen bombar Nato civila mål i Monte Negro, den jugoslaviska republik i söder, där den västorienterade regimen länge kämpat för att upprätta en förnuftets regering och tagit sina första stapplande steg mot demokrati, de bombar Vojvodina där serber, ungrare, slovaker, rumäner, kroater och många andra folkslag under alla dessa år av svåra utmaningar levat relativt lugnt och fredligt, man bombar Belgrad, av tradition oppositionellt, och dessutom centrum för det starkaste motståndet mot regimen (om inte annat så kanske någon eventuellt ännu minns åtminstone de stora protestmötena under hundra dagar vintern 1996-97?) och till sist - det mest absurda av allt - man bombar Kosovo, till största delen befolkat av just de albaner som Nato säger sig försvara med dessa ociviliserade, meningslösa flygangrepp, här cyniskt kallade Operation Räddande Ängel.

    Kort sagt gör Nato större skada än nytta. Varför och i vems namn? (Här i landet finns en person som allt detta passar mycket bra, men jag ska inte ta tillfället i akt att nämna hans namn här. Det får ni själva räkna ut).

Och när allt det som en gång i tiden hade något, om än aldrig så litet, värde är nerbombat till grunden och förstört så kommer de politiska representanterna för västmakterna att dyka upp igen bland ruinerna, istället för de generaler som nu är i full verksamhet, och de kommer att sätta igång och förhandla på nytt igen med samma hårda förhandlare de tidigare hade att göra med. Som om inget hänt kommer de att skaka hand igen, posera framför kamerorna, och komma med tillkännagivanden om hur förhandlingarna framskrider inför horder av journalister och fotografer.
  Att vi lever i en sjuk, undergångsdömd absurd värld - om det råder inte längre något tvivel. Ingen, nej faktiskt ingen, det har vi nogsamt fått erfara, inte landet vi fötts att leva, inte världen utanför som vi också borde ha rätt att tillhöra, är vår vän. Och eftersom ingen annan bryr sig om oss, återstår bara en sak för oss: att bry oss om oss själva.
  Våren är här, förresten, och folk har inte tid att hålla på och gnälla hur mycket som helst. Om dagarna är det fullt med folk ute på gatorna trots att man hela tiden känner av hotet från luften. Istället för att tänka på bomberna är belgradborna i full färd med att hitta på olika sätt att fördriva tiden: utekaféerna i parkerna är överfulla, man går runt och tittar i boklådor, man går på på bio eller på teater, på matinéföreställningar som satts in istället för inställda kvällsföreställningar.
  Rockkonserter mot Natoangreppen organiseras varje dag på Republiktorget, men jag går inte dit. Jag har inget behov av kollektiv katarsis med främlingsskräck som bottenackord. Jag får ta itu med min rädsla på egen hand. Jag undviker också skyddsrummen när luftangreppen sätter igång om kvällarna. Istället envisas jag med att streta på med mitt eget lilla privata para-liv. Mina barn är mig till stor hjälp i mitt envetna försök att bevara någon slags normalitet. Under luftangreppen som kommer regelbundet vid åttatiden sätter min åttaårige son på sitt älsklingsband Sepulturu på full volym, min fyraåriga dotter kavar runt kring benen på mig i köket medan jag håller på med kvällsmaten, ibland tittar vi på nån film på teve, ibland spelar jag lite gitarr för dem, läser kanske en saga strax innan de somnar.
  Den sena natten inväntar jag vid datorn, med en kopp kaffe som blivit kallt bredvid mig på skrivbordet. Jag gör samma saker jag alltid gjort: jag skriver, jag röker, jag klunkar eftertänksamt te eller kaffe, kör rally på datorspelet, vinglar fram i min virtuella Ford Escort, skriver en stump igen, och så vidare och så vidare. Och samma sak när bombplanen seglar in över kullen där jag bor och detonationerna hörs överallt runtomkring. Himlen brinner, och trots allt: genom fönstret ser jag någon långsamt strosa förbi därnere i allsköns ro utan att bry sig om faran, en hund skäller på gården intill, mina barn snusar lugnt. Vi lever normalt trots allt - inget kan hindra oss från det.

Naturligtvis finns det en mörkare sida av vårt liv under belägringen. Trots den illusoriska lätthet som staden utstrålar dessa dagar har följderna av det som händer en ansenlig tyngd. Psykosen är väldig och känslorna är kollektiva, och väldiga de också. Känslan av hot från en osynlig angripare som är många gånger starkare gör att människor alltför lättvindigt glömmer bort vad som är den egentliga orsaken till angreppen från ”fascistiska Natohorder”. Så kallar man vanligtvis Natoalliansen i våra medier, som sedan kriget började, på instruktioner uppifrån kan tänkas, lindrigt sagt svämmar över av adjektiv.
  Konfronterad med angrepp utifrån av en sådan dignitet som den här, angrepp från länder som det är absurt att ha till fiender - ingen hade väl nånsin kunnat tro att vi skulle befinna oss i krig med stater som vi räknat som vänskapligt sinnade, Frankrike till exempel, eller med länder som vi inte har nån speciell relation alls till, särskilt inte konfliktfylld, som Holland (!) eller Kanada (!!!) - visar Belgrad, som annars är en gästvänlig stad upp sitt mest ogästvänliga ansikte. Ambassader för länder som deltar i angreppen på Jugoslavien vandaliseras och man målar graffiti med otillbörliga utbrott på väggarna. På Tysklands, Frankrikes, Storbritanniens och USA:s kulturcentra likaså, liksom på byggnader där utländska stiftelser som Fonden för ett öppet samhälle har sina lokaler.
  Denna fullt orkestrerade vandalisering har gått så långt att man till och med målat hakkors på fasaden till Öppna Ungdomsklubben i Belgrad - en plats där Belgrads tonåringar brukar samlas - bara för att sponsorn för klubben var just den så förkättrade Fonden för ett öppet samhälle, och även McDonalds har till stor del slagits sönder. Jag känner också väl till en utmärkt bagare av albanskt ursprung här i Belgrad som fått sitt bageri fullständigt sönderslaget för bara några dagar sen.

    Den kraft som Nato genom sitt ogenomtänkta tilltag begåvat Slobodan Milosevic med är enorm. Skräcken och rädslan hos dem som här i landet är vana att fritt och öppet uttrycka sina ord och tankar är fullständigt berättigad. Känslan av nederlag på grund av den utveckling händelserna tagit kan hos många fritt tänkande intellektuella, författare och konstnärer bara mätas i förhållande till rädslan och oron de känner när de tänker på eventuella följder för den egna säkerheten.

Oppositionspartier av liberal karaktär existerar praktiskt taget inte längre, oberoende media är helt tystade och universitetet som var ett viktigt centrum för motståndet mot Milosevics vanvettiga politik är fullständigt krossat. I Belgrad, och i Kosovo, försiggår en systematisk repression och folk fruktar naturligtvis straff och vedergällningar.
  Min väninna tog sig för att högljutt kritisera en grupp människor som kastade sten på skyltfönstret till amerikanska kulturcentret på huvudgatan Knez Mihajlova. I och för sig var fönstret redan sönderslaget. I ögonvrån såg hon några av fönsterkrossarna närma sig henne så hon var tvungen att vara strategisk och dra sig undan slagfältet och en konfrontation hon inte haft för avsikt att framkalla. Sådana är de omständigheter som föder ord som ”utländsk lakej”, ”förrädare” eller ”femtekolonnare” och får dem att komma upp till ytan och bli en del av den dagliga vokabulären.
Och folk förlorar lätt kampen mot frestelser av olika slag, och det normala jaget släpper långsamt greppet. ”De borde skjutas” säger min syster till mig i telefon, och tänker högt på de amerikanska krigsfångarna som vandrat världen runt på foton och teveskärmar. ”Du är ju inte riktigt klok”, säger jag, men det tjänar inget till förstår jag ögonblicket efter. Allt har ju hursomhelst gått åt helvete. För övrigt så är min syster inte ens speciellt blodtörstig av sig - hon är bara alldeles ifrån sig. Helt ifrån sig är också min väninna som talar om för mig att hon hört ryktas att Nato planerar att använda atombomber i sin aktion mot Jugoslavien. ”Men det är inte så farligt”, tröstar hon mig sen, ”alltså jag menar, de förstör inte på samma sätt, de ökar bara radioaktiviteten...”
  Var och en skyddar sig efter bästa förmåga, men inga så bra som mina föräldrar vars rationella sinnelag, till och med i ögonblick som dessa, är så jättelikt att det till och med verkar irrationellt. Fastän bara ett ståltrådsstängsel skiljer deras trädgård från en stor militärförläggning i förorten Dedinje bekymrar de sig inte det minsta för att de ska bli bombade. ”Tänk på att det finns sjukhus i närheten” säger mamma till mig medan hon bär in ett fat med kakor till kaffet efter söndagsmiddagen. ”Och ambassader också” säger pappa medan han häller upp kaffet, ”och en sak till - militärens musikkår är ju förlagd här. En mässingsorkester! Vem skulle slösa bomber på en mässingsorkester, va?” Jag rycker på axlarna. Kanske har de rätt. Rationellt tänkande, hur irrationellt det än verkar har alltid haft en stärkande effekt på mig. Och dessutom är det ju de två som uppfostrat mig.
  Jo, faktiskt: var och en försvarar sig efter bästa förmåga. Men dem jag tycker allra mest synd om är just dem som jag har svårast att förstå mig på, de som från första dagens bombningar tillbringar sin tid nere i skyddsrummen. Den panik som slagit klorna i alla stackars människor i den här stan som inte har kraft att svälja skräcken och hålla emot är, tack och lov, helt okänd för mig.
  ”Han är helt hysterisk!” säger en ung mamma med darrande röst i mikrofonen på den statliga televisionens kanal 1 och blinkar mot de starka lamporna man riktat rakt i ögonen på henne som om det var ett polisförhör hon var utsatt för. I famnen har hon ett barn som inte verkar det minsta hysteriskt. ”Hur märks det?” frågar den osynliga programledaren med patos i rösten. ”Han gråter ibland. Och ibland skrattar han” blir den unga mammans svar. Men är inte det ganska vanligt för barn? Ibland skrattar de. Ibland gråter de. Alltid, till och med i skyddsrummen, medan man bombar dem. Men det är inte barnet det kommer an på. Och vad som är ännu sorgligare: inte mamman heller.

Och så vidare. Dagarna går, den ena efter den andra. Som ett korthus, alltmedan bombplanen gör sina dagliga ihärdiga överflygningar faller fabriker, kaserner, hus, broar, människor sönder och samman. Under de första dagarnas bombningar tog jag ut några Woody Guthtrie-låtar på gitarren och upptäckte att jag kunde spela dem hur många gånger som helst, om och om igen, tills jag nästan förlorade medvetandet, medan bombflygen flög över och samma sak de ögonblick jag greps av sorg och modlöshet och melankoli, när en dov, långsam förtvivlan tog strypgrepp på mig på grund av allt det som händer oss, och på grund av en orättvisa som redan fått kosmiska proportioner.
  Jag läser Bibeln och Herodotos Historia för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det lugnar nerverna. Jag har bara gråtit två gånger under tio dagars belägring. Första gången instängd i badrummet fast det bara var jag och katten hemma. Andra gången inför mina barn och min före detta fru. Till och med för mig, som den lipsill jag är, är det lite väl mycket. Jag märker att mitt skydd utåt börjar tunnas ut.
  Men jag tror att många andra här känner på samma sätt. Vi är utmattade, det är hela saken - varken skräck, hunger eller död förmår röra oss, bara denna tunga trötthet som har grävt sig in i benen på oss. Vi har inte så mycket kraft kvar. Vi vet inte hur länge till vi orkar, vi vet inte vad vi hade kunnat göra mer, vi vet inte varför allt det här händer oss, vi förstår inte vad vi gjort för fel, och vi frågar oss om någon egentligen vet om att vi finns, vi också, efter alla dessa år som gått?

    Vet någon verkligen om att vi finns, vi också, i detta förlorade land som är så lätt att strö bomber över? Vi som är normala.

Vladimir Arsenijevic
Översättning från serbiska: Annelie Fridell-Aggestam


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!