Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Tisdag 13 april 1999
  

Låt oss slippa ett nytt Daytonavtal
Jesper Lindau och Jens Olof Lasthein om Natoanfallet och bristen på beredskap


Sedan Nato inledde sina bombningar av Jugoslavien är det som om det senaste året i Kosovo raderats ut och historien börjat på nytt. I tv och radio hör vi hur ”Flyktingkatastrofen i Kosovo växer sedan Natos flygattacker började”. På kultur- och debattsidor har kriget precis börjat och kraven på att stoppa bombningarna kommer som en ryggmärgsreflex.
  Verklighetsbilden är felaktig, diskussionen naiv. Kriget i Kosovo har pågått länge - striderna i över ett år - och det extrema våldet som den serbiska polisen utövat mot civila har varit systematiskt.
  Den verkligheten har i ett år accepterats och allvaret i det som händer i Kosovo lyckades inte nå fram förrän Natos plan lyfte från sina baser i Italien. I takt med att vi de senaste tio åren institutionaliserat vårt sätt att glömma Kosovo har vi också lärt oss att blunda för brott mot mänskliga rättigheter.
  I slutet av januari i år bodde vi i tre dygn med befolkningen och UCK-gerillan i Drenica i centrala Kosovo (Tidningen Vi nr 7/8 1999), i just de byar som redan innan Natos bombningar började rensas från sin albanska befolkning.

    Ser man tillbaka på vad som hänt i de byarna, i lervällingen långt från diplomater och fredsförhandlare, står det klart att det folkmord som nu pågår i Kosovo inte är orsakat av Natos bombningar. Samma scener vi kan ana inifrån Kosovo i dag har i mindre omfattning utspelats under ett år. Den etniska rensningen är en grym kulmen på serbisk praxis i Kosovo sedan den 28 februari i fjol.

Högt uppe på kullen i byn Likosan såg vi skelettet av ett stort hus. Där bodde en gång familjen Ahmeti bakom en mur med blå och bruna järnportar. Grannen kom ut när vi promenerade uppför kullen, en gammal man med två små barn i hälarna. De log inte, i deras ansikten fanns fortfarande skräcken.
- Den 28 februari i fjol landade polisen i helikoptrar på bägge sidor av byn, berättade mannen.
Vi gick in på gården. Bakom muren stod två utbrända hus som bands ihop av ett garage. I det högra huset sköts tio män i ett rum. Alla fick lägga sig ner på marken och de tio männen skildes från de andra. Fyra av dem var fullvuxna män, fem var runt tjugo och den minsta, Elhami, var sexton.
- De låg där i en hög när vi hittade dem, berättade deras granne.

I dag är det drygt ett år sedan Elhami och de andra dog i Likosan. Än värre blev det i Prekaz i mars, i Gornij Obrinje i höstas och i Racak i januari. I skuggan av dessa ”nyheter” sköts civila, nästan alla kosovoalbanska, till döds nästan varje dag.
  Döden var, och är, systematisk i Kosovo. Natos bombningar är inte orsaken till det som serbiska poliser och paramilitärer gör i dag i Kosovo. Det kan inte ses som annat än en ursäkt för Slobodan Milosevic att påbörja det som han ändå tänkt göra.
  Nedanför Ahmetis hus i Likosan svängde vi in på en liten hal lerväg och knackade på en port. Sefir Nebiu, en väderbiten man i fyrtioårsåldern, öppnade. Det var inte mycket kvar av familjens gård.
  Efter massakern i Likosan stod fortfarande de flesta husen i byn kvar. Hösten 1998 kom polisen tillsammans med den jugoslaviska armén tillbaka till byn och tystnaden bröts av mullret från stridsvagnar.
  - Den 22 september hörde jag stridsvagnarna komma, då sprang vi över fälten till andra byar, sade Sefir.
  När familjen kom tillbaka några veckor senare var husen förstörda, maskinerna borta och djuren döda. Här bodde i januari 1998 tre bröder i lika många hus. I januari 1999 bodde de allihop i ett källarrum. Sjutton personer tillsammans, elva barn och sex vuxna.
  - Jag ber till Gud varje dag att kriget inte ska komma hit igen. Europa måste hjälpa oss. Varför måste ni vänta på en ny massaker? frågade Zelihe Nebiu.
  Vi hade inga svar, kunde bara säga att inget pekade på att Europa skulle hjälpa någon i Kosovo.
  I dag är deras byar rensade, vi vet inte om de befinner sig på flykt i bergen eller om de är döda.

    Flyktingströmmen i dag i Kosovo är större än den under den serbiska offensiven förra året, men den är inte unik. Förra året var mellan 300 000 och 400 000 på flykt i Kosovo, redan då lämnade tiotusentals landet.
    Nu tvingas de iväg, systematiskt och hänsynslöst. Förra offensiven var en varning, nu fullbordas hoten i full skala.

Det etniska våldets systematik hölls under 1998 borta från den diplomatiska dagordningen, antagligen för att verkligheten på allvar hotat alla möjligheter till ett fredsavtal. Avtalet mellan Holbrooke och Milosevic i oktober, som resulterade i de numera utflugna OSSE-observatörerna, var ett exempel på en sådan diplomatisk blindhet.
  Avtalet gjorde att många valde att återvända hem. Men det blev snart tydligt att civil övervakning inte kunde hindra en fortsättning på våldet. I julas började striderna igen i norra Kosovo, massakern i Racak följde den 15 januari och i dag total etnisk rensning av Kosovo.
  Det sista försöket att samtala med Milosevic var avtalet som lades fram för parterna i det franska slottet Rambouillet. Att det inte fullbordades var väntat om man ser på vad som hänt i Kosovo det senaste året - det fanns ingen grund att stå på.
  Kosovoalbanerna skrev på för att de i förlängningen såg ett självständigt Kosovo träda fram ur texten. Milosevic var tvungen att göra stora eftergifter. Vissa tycker att de var alltför stora, att avtalet var omöjligt för serberna att skriva på. Sett utifrån strikt serbisk vinkel är det säkert korrekt.
  Men det fanns egentligen ingen annan väg. Under hela 90-talet och fram till och med avtalet om OSSE-observatörerna i oktober har Milosevic konsekvent vägrat att på något sätt bidra till en varaktig fred på Balkan. Han har genom en brutal praxis på marken förverkat sin rätt att ställa villkor i framtida förhandlingar om Kosovo.
  Det är mycket som är för sent i Kosovo. Om samtalen i Rambouillet hade inletts 1996, då UCK utförde sina första stridshandlingar, kunde kanske allt sett annorlunda ut. Då hade det ännu inte flutit så mycket blod. Då hade även hoppet varit större för Kosovos serber som nu ser sitt land tömmas på sina invånare.

Nu har FN:s roll skjutits i sank. Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har förvärrats, risken för en statskupp i Montenegro är påfallande och Makedoniens situation är mer än prekär.
  Men det största problemet med Natos agerande är att länderna bakom inte var förberedda på den etniska rensning som nu sker. Vare sig humanitärt eller militärt. Bristen på beredskap gör att man kan ifrågasätta Natos intentioner.
  Vad vi bevittnar nu är att Milosevic i praktiken förbereder en delning av Kosovo. Snart är stora områden i Kosovo tömda på albaner, de södra delarna kan bli det ”pris” Milosevic erbjuder för att slippa intervention från Nato, något som öppnar för Nato att dra sig ur med resultat i ryggsäcken.
  I det läget riskerar kriget i Kosovo att, som i Dayton, kapslas in i åter en orättvis fredsuppgörelse. Därför är det största problemet med Natos attacker att inte marktrupper redan nu står på gränsen mellan Kosovo och Serbien.

Jesper Lindau
Jens Olof Lasthein


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!