Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Fredag 30 april 1999
  

Vi fick rätt. Tyvärr.
Johan Ehrenberg skriver om Natos bombningar och ger ett förslag på en ny första majparoll


Tre sorgsna ord. Vi fick rätt.
  Alla de som skrev under uppropet ”Stoppa Natos bomber” fick rätt.
  Hur underbart hade det inte varit om vi i stället haft fel.
  Bomberna har hittills kostat 1000-tals oskyldiga civilas liv, en accelererad deportation och utrensning av ett folk, en flyktingskatastrof och en total handlingsförlamning hos västs politiska krafter.
  Socialdemokratin har gjort bort sig och priset kommer att bli högt.
  Världen står nu vid sidan om och hoppas att problemet på något mirakulöst sätt ska försvinna. Prestige och maktpolitik har tagit över, alla vet att bombningarna har misslyckats med allt de skulle uppnå - Milosevic är stärkt, serbisk opposition krossad, nationell extremism och rasism stärkt. Fanatiska serbiska mördarband drar fram över Kosovos jord.
  Dessutom: FN som internationellt fredsorgan är förstört.
  Nej, detta krig handlar inte längre om att undvika en katastrof, för den har redan skett.
  Detta krig handlar nu om att rädda Natos politiska prestige, om att dölja ett misslyckande. Allt det lidande denna vanvettiga politik har skapat kommer ledande västpolitiker snart att påstå ”vara värt priset”.
  Kriget kallas nödvändigt.
  Vilket krig kallas inte det?
  Jag får mejl dagligen. Från oppositionella i Bosnien, Serbien, ja, även Albanien.
  De berättar om krigets vardag, om hur demokratiska försök till diskussioner krossas i krigets skugga. Och de frågar varför vi i Sverige inget gör för att stoppa detta vanvett.
  Vad ska jag svara?
  Att vi i Sverige stöder Natos krig? Att vi liksom DN:s ledarsida mera fruktar Natos misslyckande då ”operationen följer huvudprinciperna i det nya strategiska konceptet” (DN 15/4)? Att Natos ”nya roll” är så viktig att bombfiaskot inte får stoppas?
  Eller ska jag svara att den som är mot Natos krig automatiskt är för serbisk folkfördrivning?
  Nej, jag kan inget svara.
  Jag bara skäms över en regering vars agerande gjort Carl Bildt till alternativet i svensk internationell politik. Hör hur han - rättvist - skäller ut de socialdemokratiska EU-ledarna för handlingsförlamning. De sitter verkligen upptagna av debatter kring taxfree, nu när kriget nått Europa. Hör hur han som enda borgerliga ledare direkt vågade yttra kritik mot amerikansk politik, mot detta enögda maktspråk som inte tar ansvar för bombningarnas effekter.

    Och jag ställer en fråga:
    - Varför är inte årets viktigaste första- majparoll: ”Stoppa Natos bomber - Stoppa Milosevics terror.”

Visst finns det socialdemokrater och liberaler som ärligt trodde att någon dags ”kirurgisk bombning” skulle vända utvecklingen och stoppa Kosovokatastrofen.
  Som i ilska och vanmäktighet inför serbisk rensning och övergrepp trodde att bara man ”sa ifrån” skulle fred kunna skapas. Visst kan man förstå de radikaler som efter Sarajevos förstörelse ville att ”något ska göras, en gräns måste dras”.
  Men nu när bombningarnas pris är så uppenbar, när en nation tömts på sitt folk och ett storkrig är nära, måste de våga ändra sig.
  Diktaturen vinner på förstörelse, för diktaturer behöver en ursäkt för att behålla makten. När det civila Serbien förstörs, är det inte demokratin som segrar, utan polis- och militärstaten.
  Jag tycker att det är tänkvärt att det första land som utan bindningar i konflikten vågade gå ut och fördöma bombningarna var Sydafrika. Det land där en majoritet haft all moralisk och känslomässig anledning att starta en hämnd och revanschpolitik som skulle ha slutat i ett blodbad, när apartheid krossades. Ett ledarskap som i stället tog den svåra vägen.
  Inte för att de vita fascisterna och rasisterna var värda den utvägen. Utan för att blodssegern över de vita skulle varit ett nederlag.

Så hur kan man förklara den svenska reaktionen och det våldsamma stödet för Natos agerande i media. Trots att tidningar som New York Times redan den 1 april berättade att Pentagon och CIA informerat USA:s regering om att bombningar skulle öka den ”etniska rensningen”. Svenska UD kan inte ha varit oinformerat om kritiken mot bombpolitiken eller om lidandet som bomberna skulle skapa.
  Jag tror vi ser ett sammanbrott för svensk självständig utrikespolitik.
  Det är som om socialdemokratin ställer en ny lojalitet - den mot det gemensamma EU-projektet - högre än den mot den egna utrikespolitiken.
  Det är ju ett socialdemokratiskt krig som förs på Balkan. Nato som leds av Javier Solana, före detta socialistledare i Spanien, har med stöd av tyska, engelska, frans-ka och italienska socialdemokrater valt bombningarna. Sverige ställer sig passivt i ledet, det är som om det inte får finnas några sprickor utåt i synen på hur EU ska agera mot länder och händelser utanför unionen. Liksom i fallet Nato diskuterar vi hot mot EU:s ”prestige” och ”handlingskraft” i stället för politikens innehåll. Gemenskapens politiska spel blir viktigare än ideologier och principer. Svensk socialdemokrati har inte längre några ambitioner att spela en egen roll i världspolitiken. Socialistinternationalens försök att bli en ”tredje kraft” är nedlagt.

Om detta kan förklara de upprörda tongångarna från landets få s-tidningar gentemot oss som nu fått rätt, så hur i all världen förklarar man den fullständigt hysteriska attack som liberal press och tv ägnade sig åt? Vad var det som motiverade rubriker som ”Medlöperi med mördarregimen”, ”Stödgrupp för etnisk rensning”?
  Det märkliga är ju att medan borgare och socialister över hela Europa öppet diskuterar huruvida det är rätt att bomba, diskuterade borgare i Sverige huruvida det är rätt att skriva på upprop om att stoppa bomberna.
  Varför?
  Ta Per T Ohlsson. Jag har ju av honom nämnts som exempel på en sån som nog är Milosovics frände, jag har ju skrivit på samma papper som Jan Myrdal och dessutom gett ut en kritisk tidning om Rysslands nya ekonomi, (jo, han argumenterar faktiskt så).
  Han vet självklart att jag stöder kosovoalbanernas rätt, han vet vad jag tycker om diktatur och förtryck, ändå är det inte ljugandet och misstänkliggörandet som är det viktiga. Utan motivet.
  ”Hur kan man vara mot Natos bombningar för att de strider mot folkrätten, men samtidigt mot bombningarna över Irak 1991 trots att FN agerade där under folkrätten?” frågar han upprört.
  Nog vet han svaret. Det brukar kallas demokrati.
  Jag är för att beslut kring till exempel skatter fattas av riksdagen. Om detta är i mitt tycke dåliga beslut kritiserar jag dem. Om sen Saf självsvåldigt skulle fatta beslut om att sänka bolagsskatten och strunta i riksdagen, ja, då skulle jag både kritisera de dåliga besluten liksom det faktum att det vore brott mot grundlagen.
  Man kan alltså vara för folkrättsliga beslutsformer och samtidigt vara emot de faktiska besluten.
  (Som parentes kan kanske nämnas att jag aldrig kritiserat FN:s beslutade befrielse av Kuwait, däremot den efterföljande förstörelsen av Irak.)
  Om FN i morgon samlades och beslutade bomba Indonesien för att tvinga landet att lämna Östtimor, så skulle jag erkänna FN:s rätt att fatta det beslutet, men ändå anse det vara korkat och förstörande. Inte befriande.
  Detta är ju så självklart att även Per T Ohlsson borde förstå.
  I Natolandet Frankrike är nära 70 procent av befolkningen orolig över USA:s nya roll som ensam supermakt (Economist 17/99). Majoriteten är övertygad om att USA:s roll på Balkan motiveras av egna politiska och militära intressen.
  Om man hyser sån oro i Sverige är man ”USA-hatare” eller ”medlöpare”.
  Varför diskuterar liberalerna så?
  Jag tror svaret är enkelt.
  Det vi ser är även ett svenskt liberalt projekt som går i graven. Natomedlemskapet är borta. Hela idén om svenskt aktivt deltagande på USA-alliansens sida är nu politiskt omöjlig. Man kan förstå att Ahlmark skriver i bitter ilska.

Denna första maj kommer vi alltså runt om i Europa att gå bakom socialistiska ledare som säger ”fortsätt bomba”. Vill vi verkligen det?
  Jag tror vi inom vänstern och socialdemokratin måste göra upp med vår våldsromantiska historia. Jag tror arbetarrörelsen måste våga diskutera krig som man gjorde före första världskriget.
  Hela 1900-talet har varit ett ständigt slaktande där arbetare ställts mot arbetare i krig mellan nationer eller i koloniers befrielsekrig. Gång på gång har de nationella arbetarrörelserna misslyckats med sin grunduppgift att stoppa de nationella krigen och ersätta dem med gemensam kamp. Gång på gång har vi valt den enkla vägen, desperationens väpnade motstånd.
  Hela Latinamerikas senaste 50 år är en sorglig historia om misslyckad väpnad kamp som gjort motståndare starkare och förtrycket cementerat. Segrarna har varit få och snart krossats.
  Pinochet vann med vapen, men demokratin kunde aldrig återvinnas på samma sätt.
  Hoola Bandoola ställde på 70-talet frågan ”är det verkligen fred vi vill ha” och svarade sen själva nej.
  Jag tror det rätta svaret måste vara Ja.
  Socialism och demokrati kan inte vinnas med vapen i hand.
  Däremot kan land, demokrati och människor förstöras.
  Nån gång måste vi lära oss: geväret är motståndarens vapen, inte arbetarrörelsens.
  Nej, jag är inte pacifist. Jag bara skriver att kriget, upproret och väpnat motstånd är en usel metod.
  
Det som kan skapa fred och demokrati på Balkan är massrörelser av fackföreningar och folkrörelser som slåss över folkgränser. Dessa finns, men kan inte verka under krigshysterin. De har varit ännu starkare, men övergetts av oss och nu tystats av nationalistiska ledare som hämtat argumenten från USA:s och EU:s nationspolitiska spel.
  Jo, jag tror på massrörelser, fackföreningar och demokratisk kamp. På generalstrejker, blockader, stängda bankkonton, en vägran att acceptera en diktaturs valuta. Till exempel. Allt detta är betydligt starkare vapen mot nationalism och folkfördrivning än bomber.
  Visst har Kosovos folk rätt att genom folkomröstning besluta över sitt eget öde, liksom Gotlands eller Hawaiis befolkning skulle få mitt stöd om de krävde totalt självstyre.
  Visst finns möjlighet till en verklig tredje väg.
  Men inte med Nato. Inte med marktrupper. Inte ens med ett långvarigt gerillakrig som i många vänstermänniskors öron låter som något positivt. Men det är det inte. Det är bara utdraget dödande.

Så vad kan man göra? Ska vi som förutspådde katastrofen bli bittra, tysta, ge upp?
  Ropa på marktrupper för att få ett ”snabbt slut” på eländet?
  Jag tror man måste börja med att fråga sig om man verkligen VILL ha mera krig. Står priset för krig i rimlig proportion till den seger man för kosovoalbanerna kan vinna?
  Jag tror inte det.
  Att hänvisa till en folkrätt som nu är överkörd och avvisad är riktigt, men det är inte längre det viktigaste argumentet. Utan just detta: krig gör bara ont värre.
  Eftersom Sverige har en riksdagsmajoritet som säger sig stå till vänster borde nu kraven inte vara svåra att formulera. Till exempel:
  Kräv att Nato slutar kriga och slutar bomba.
  Kräv Kosovoflyktingarnas rätt att återvända och deras rätt att folkomrösta om självstyre.
  Sen kan ju riksdagen öppet vädja till Nelson Mandela att skapa en första medlingsgrupp där ryssar och varför inte Bildt ingår. Föreslå övervakning genom ryska, sydafrikanska och grekiska trupper. Kort sagt: Försök agera.
  Eller kanske man kan säga det så här enkelt:
  - Var en riksdag! Inte åskådare till katastrofens upptrappning.

    Det här förändrar inte den skada svensk regering och svensk borgerlighet gjort genom att ställa sig bakom Natos bombningar.
    Men det kan vara början till en ny röst i den internationella politiken.
    Vår värld behöver detta enkla. Politiker som vågar säga emot.
    Första maj kan ju vara en utmärkt dag att börja på.

Johan Ehrenberg


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!