Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Söndag 2 maj 1999
  

Hur länge ska vi låtsas om kriget?
Jan Myrdal förvånas över den svenska hållningen


Jag förvånas. Men inte över kriget. Nato:s nya Balkankrig är som krig inget att förvånas över. Makternas politiska spel om Balkan är inte av i går och de etniska motsättningar de kan utnyttja heller inte.
  Att Nato bryter folkrätten förvånar mig heller inte. Var imperialistisk stormakt som tror sig stark nog att kunna göra det gör det - Japan i Mansjuriet, Mussolini i Abessinien, Förenta staterna i Sydostasien, Bresjnev i Afghanistan; listan kan göras lång - och det är just därför det alltid legat i folkens och de andra staternas (som den alliansfria rörelsens t. ex) intresse att som skydd mot dem stärka folkrätten.
  Inte heller förvånar det mig att Nato säger sig föra krig för höga ideals och mänskliga värdens skull. Alla krig i modern tid - även Hitlers och Hirohitos, för att inte tala om Bresjnevs i Afghanistan - har officiellt förts i de ädlaste syften. Det hör till liksom det hör till det specifikt angelsaxiska hyckleriet att den nordamerikanske presidenten Clinton tar sin Gud i munnen och suger på honom innan han skickar ut folk i krig.
Men jag förvånas över två svenska förhållanden.
  Det ena är att UD och vår utrikesminister övergett folkrättens principer. Vår traditionella svenska ståndpunkt är känd, den uttrycker vårt folks långsiktiga nationella överlevnadsintresse och har på ett utmärkt sätt en gång formulerats av Pierre Schori:
  ”Vi lever tyvärr i en tid då respekten för folkrätten hotar att ersättas av ett slags internationell nävrätt, då stormakter invaderar och kränker mindre och militärt svagare nationer. Folkrättens förbud mot kränkningar av territoriell integritet gäller utan undantag för alla stater. Den gäller med samma kraft i Afghanistan som i Nicaragua och Grenada, i Libanon som i Kambodja och i svenska vatten.” (Stockholms-Tidningen 6 maj 1984)
  Ingvar Carlsson gjorde samma påpekande i sitt ställningstagande mot Nato:s bombkrig.
  När UD tummar på detta sker det utan att man förklarar hur den omtolkningen rimmar med vårt folks långsiktiga nationella existensintresse. Ty det är ju inte bara krig i Stilla havet som förebådas med Nato:s agerande i Balkan; också krig i Östersjön blir på sikt oundvikligt om Nato inte hejdas. Skälet är uppenbart för den som kan sin historia. Ryssland kommer ur sin svaghet förr eller senare; ett över folkrätt stående Nato med tyska baser i Baltikum innebär då krig i Östersjön. Som så många gånger tidigare. Ett krig vi icke bör låta oss dras med i.
  Det andra jag förvånas över är att så många svenska skribenter och politiker låtsas som om kriget på något sätt gällde mänskliga rättigheter och kosovoalbaners existens. De vet lika bra som jag att vid tidpunkten för Nato:s anfall var antalet offer i den etniska konflikten i Kosovo betydligt lägre än den i sydöstra Turkiet eller norra Sri Lanka; ja lägre än i Kashmir. (Att den kurdslaktande turkiska regeringen helhjärtat sluter upp i kriget av hög och idealisk omsorg om små folks nationella rättigheter är ett utslag av svartaste politiska humor.)

Men angreppet skedde mot Belgrad och inte mot Ankara. Den albanska befolkningens lidande var det svepskäl som Förenta staternas Nato behövde i maktpolitiken. Dess ledning visste också vad vi alla som varit där visste; att bombkriget skulle förvandla de etniska motsättningarna till folkhat och utlösa den nuvarande verkliga mänskliga katastrofen. Skillnaden mellan oss var att CIA och Nato:s ansvariga ansåg att den katastrofen behövdes för att på TV-skärmarna bli det infotainment vilket kunde skapa krigsvilja på den krigsovilliga hemmafronten.
  Förvånad? Ja, hur var det han sade? De har öron att höra med och ögon att se med och ändå varken hör eller ser de det som är så larmande och uppenbart.

Jan Myrdal


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!