Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Fredag 7 maj 1999
  

Gör motstånd mot Milosevic - och Clinton
Edward Said om krigets falska logik

Tyvärr finns det inga snabba lösningar, ingen färdig taktik för att ersätta den nu härskande logikens falska dikotomier eller människors förstärkta upplevelse av att den egna identiteten är hotad, skriver Edward Said apropå kriget i Jugoslavien.
Edward Said är professor i litteraturvetenskap vid Columbiauniversitetet och författare till flera uppmärksammade böcker, däribland Orientalism och Kultur och Imperialism.
Genom att öka vår medvetenhet om hur medierna nu förvrider och mörklägger verkligheten kan vi åtminstone börja stärka vår motståndskraft mot det slags ledarskap som erbjuds av män som Milosevic, och Clinton, skriver Said.


När jag skriver detta har Natos bombningar pågått i en månad, och inte en enda av alliansens uttalade målsättningar är i närheten av att uppnås. Slobodan Milosevics tyranniska och xenofobiska regim sitter kvar vid makten och vinner fler anhängare bland serberna, till och med bland hans tidigare fiender i landet. Dissidenter, demokratiska oppositionsledare, regeringskritiska radiostationer och tidningar har antingen tystats eller stöder honom nu i kampen mot Nato, något som inte förvånar med tanke på att de allt mer destruktiva bombningarna helt korrekt uppfattas som ett krig mot hela Serbien.
  Grymheterna i Kosovo har också ökat, med fler flyktingar, fler ödelagda byar och fler (i stället för färre) serbiska trupper som skapar förödelse i ett område som Nato påstår sig skydda mot ytterligare härjningar. Detta är den mest ödesdigra av Natos felbedömningar, och det starkaste beviset för den är de krigförande ländernas uppenbart bristande beredskap att hantera flyktingkrisen. Något som ytterligare komplicerar bilden är, enligt min uppfattning, att sannolikt endast ett fåtal av flyktingarna kommer att kunna återvända och få sina hem och byar återuppbyggda och sina liv återställda till vad de var. Jag hoppas att jag har fel.
  För palestinier i min generation gick fördrivningen av det palestinska folket och skapandet av staten Israel till på just det här sättet, men utan CNN och utan Clintons, Blairs och Solanas självförhärligande pladder om västerländska värderingar och humanitära ingripanden. Det kan vara värt att påminna läsarna om att varje år sedan 1948 har FN:s generalförsamling röstat igenom resolution 194, som ger palestinska flyktingar rätt att återvända och/eller kompenseras för det de förlorat. Efter 51 år av sådana resolutioner, lika välmenande som de uttalanden Natos företrädare nu upprepar dagligen, befinner sig palestinierna fortfarande i exil, fråntagna allt, och Israel, som spelade Milosevics roll 1948, fortsätter att varje dag fördriva palestinier från deras mark. Det är ingen liten ironi att Israel, i sin iver att framstå som Natos allierade i den här konflikten, erbjudit sig att ge asyl till omkring 120 kosovoalbaner, som skulle inhysas på en kibbutz belägen på palestinsk mark som konfiskerades 1948; där byn en gång låg finns nu ingenting kvar efter dess tidigare invånare, varken namn, ägodelar eller ens minnen. Sådan är historiens logik och, det måste sägas, sådan är erövrarnas logik.

Ett tredje inslag i katastrofen är att det är svårt att se ett slut på vare sig bombningarna eller det serbiska motståndet. Om Iraks öde på något sätt innebär en lärdom eller ger en fingervisning så är sannolikheten hög att Milosevic om några månader fortfarande sitter vid makten, att Serbien är sönderbombat och att den serbiska civilbefolkningen får betala det högsta priset. Varje dag får vi nya bevis för att Bill Clinton, bombkrigets arkitekt, har låtit sin egen patologi, snarare än sunt förnuft, kunskaper och humana värderingar, styra hanteringen av den här krisen. En nyutkommen bok om Clinton skriven av den brittiske journalisten Christopher Hitchens, utan tvekan den bästa boken om Clintonadministrationen som publicerats sedan mannen från Arkansas kom till makten, har titeln No One Left To Lie To (Ingen kvar att ljuga för), vilket nästan är ett understatement när man tänker på allt som Clinton har gjort, från att överge sina vallöften, svika sitt parti, sina uttalade ideal, sin familj, sina vänner liksom åtskilliga kvinnor, till att utnyttja den federala regeringen som ett instrument för sina egna simpla ränker.
  Ett av Hitchens viktigaste argument är att Clinton borde ha ställts inför riksrätt, inte därför att han ljög om sin affär med Monica Lewinsky utan på grund av bombningarna av Sudan, Afghanistan och Irak, som alla var olagliga och inte föregicks av någon tydlig provokation. Det finns nu en mängd belägg för att Clinton har utnyttjat Kosovokrisen som ett sätt att motverka den dåliga publicitet han ådrog sig i samband med Lewinsky-affären (detsamma gäller de tidigare bombningarna), samtidigt som han knappast ägnat en tanke åt krigets mänskliga och materiella kostnader eller frågan hur det ska kunna avslutas. Det är inte bara så att Natos aktioner genomförts utan en formell krigsförklaring av den amerikanska kongressen, man har överhuvudtaget inte funderat särskilt mycket över hur ett sådant här krig ska kunna uppnå mål som är så dimmiga och oklart definierade. Vilken status ska Kosovo få? Vad ska hända med serberna i Kosovo? Hur ska de ”etniska albanerna”, som medierna envisas med att kalla dem, erbjudas en ny framtid, var, och i vilken typ av förhållande till Serbien, som fortfarande äger obestridd suveränitet över provinsen. Det här är några av de grundläggande frågor som Clinton och hans knähundar till allierade, den notoriske Tony Blair och dennes utrikesminister Robin Cook, ännu inte har stannat upp för att fundera kring.

I den tystnadens konspiration som prackats på den amerikanska allmänheten har medierna spelat en mycket framträdande roll som propagandister och påhejare, och situationen tycks bli värre för varje dag. Den serbiska propagandan har naturligtvis spelat sin egen roll, som jag inte har för avsikt att rättfärdiga eller minimera. I Jugoslavien bedrivs en avskyvärd politik som utnyttjar och spelar på människors upplevelse av etnisk identitet, och denna identitetsbaserade politik intensifieras både av medierna där och av motståndarna. Men CNN och dess efterföljare, däribland BBC, har spelat rollen av entusiastiska påhejare för den ena sidan. Häromveckan framträdde jag i BBC:s tv-sändningar och blev vid ett tillfälle tvungen att säga åt programledaren som intervjuade mig att sänka rösten och låta mig tala färdigt utan att bli avbruten. När jag påpekade det problematiska med den position Nato intagit började han skrika åt mig och frågade varför jag försvarade Milosevics etniska rensning och hur jag, som palestinier, kunde stödja den etniska rensningen av mina ”muslimska bröder”. De flesta tv-reportrar hänvisar till Natos styrkor som ”våra” och ställer gång på gång militära talesmän till svars för att de inte sätter in marktrupper och attackerar fler serbiska mål, inklusive den serbiska televisionen. Ingen journalist har dristat sig till att fråga hur det kan komma sig att antalet flyktingar faktiskt har ökat sedan bombningarna inleddes (de bombningar, vill säga, som man påstod skulle rädda flyktingarna), och påpekanden om att Nato faktiskt kan ha förvärrat situationen får knappast någon uppmärksamhet, ännu mindre nu när kriget har spillt över till Montenegro och Albanien och har fått allvarliga inrikespolitiska följder i Grekland, ett av Natos medlemsländer.

Samarbetet mellan Nato-regeringarnas talesmän och journalisterna har i praktiken eliminerat den verkligt undersökande journalistiken (vi vet så gott som ingenting om vad som har hänt inne i Kosovo, förutom att Nato, i stället för att stoppa de serbiska grymheterna har låtit antalet soldater där öka - det är omöjligt att utifrån CNN:s och de andra mediernas rapportering veta vilka mål som träffas, var, och vilka effekterna blir). En mediekritiker visade i en artikel nyligen hur påståenden som görs av Jamie Rubin, det amerikanska utrikesdepartementets talesman, därefter upprepas ordagrant av CNN:s stjärnreporter Christiane Amanpour, som också råkar vara gift med Rubin.
  En ytterligare ironi är att den ständigt upprepade benämningen ”etniska albaner” döljer, om den inte helt och hållet eliminerar, det faktum att de flesta flyktingar är muslimer. (Betänk att så fort medierna talar om Hamas eller Hizbollah, eller om iranier eller palestinier - särskilt när ämnet är ”terrorism” - så sker det aldrig utan att adjektivet ”muslimsk” används.) I fråga om Jugoslavien används denna taktik för att inskärpa att här handlar det trots allt om europeiska flyktingar, som därför är mer förtjänta av Natos uppmärksamhet. Därför använder man aldrig ordet ”muslimsk”. Jag har fortfarande inte sett ett enda program om familjerna till de 46 000 kurdiska offren för Turkiets folkmord, eller ens ett påpekande om att detta folkmord, liksom den fortsatta utsvältningen av irakiska civila (även de mestadels muslimer), faktiskt pågår just nu, med aktivt amerikanskt stöd (USA förser Nato-medlemslandet Turkiet med Apache-helikoptrar och F-16-plan, till exempel). Varför detta inte anses lika förkastligt som det Milosevic gör förbryllar mig, men man får anta att det finns en högre logik bakom detta som vanliga människor inte utan vidare kan förstå.

Det värsta med Natos bombkrig så som det skildras i medierna - kom ihåg att nyhetsförmedlingen i dag i praktiken kontrolleras av fem stora transnationella företag, som alla har intima kopplingar till försvarsindustrin, som i sin tur har ett direkt intresse av att kriget fortsätter - är inte bara att det förenklar bilden av de oerhört komplicerade historiska sambanden, samhällena och folken på Balkan, men att medierna, genom att okritiskt fokusera på vad Nato säger och på de bilder Nato släpper ut, i praktiken deltar i Natos krigsansträngningar, och ersätter den historiska analysen och verklighetsskildringen med propaganda. Som den brittiske parlamentsledamoten Anthony Benn mycket riktigt påpekade är demokratin, som en direkt följd av detta, nu hotad, för att inte tala om hoppet om en anständig framtid för en betydande del av mänskligheten.
  Den kanske farligaste sidoeffekten av det nya Balkankriget är att det permanent kan ha skadat Förenta Nationerna. Vad den amerikanska maktapparaten signalerar är att den, och den ensam, har rätt att diktera hur framtiden ska se ut - USA kan intervenera ensamt, i enlighet med de infall landets ledare kan tänkas få, och ödelägga, manipulera och återuppbygga precis som det önskar, av till syvende och sist inget annat skäl än att det har makten att göra det. Även om jag inte har lust att ge honom en komplimang så verkar det som om Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp har anammats av USA:s makthavare (och till och med av en del journalister: på New York Times förstasida för två veckor sedan skrev en av tidningens åsiktsmaskiner en lång artikel om att detta krig på Balkan visar att Huntingtons tes var riktig).

Det grundläggande politiska antagandet tycks således vara att världen är ett farligt ställe för ”västvärlden” (det vill säga USA) och att det därför, som Huntington hävdar, alltid är bättre att gå på offensiven direkt, att gå in i fiendelägret och ändra på saker och ting som man vill. Endast på detta sätt kan USA ”understödja och förstärka” sin ekonomiska makt och vinna tillträde till alla andra länders ekonomier för dra ekonomisk nytta av dem. Att den här idén segrat innebär också seger för en löjligt aggressiv bild av vår värld, eftersom den antar att alla civilisationer med nödvändighet befinner sig i konflikt med varandra, och att den enda grundvalen för politiken är etnisk identitet. Men det innebär också att man etablerar en falsk uppdelning av världen och en falsk logik, vars innersta kärna är: antingen är du med oss eller så är du mot oss. I dag är således formeln att man antingen är för Nato - det vill säga för ”västerländska” värderingar som grundar sig på ”humanitet, demokrati, anständighet” - eller för den slavisk-ortodoxa civilisationens omänskliga och grymma tyranni, som representeras av Slobodan Milosevic. Om det formuleras på det sättet kan man lätt konstatera att detta är en karikatyr av verkligheten: inga moraliska val är så enkla, inte heller ska de framställas som så enkla om världen ska förbli något mer än en djungel där alla kämpar mot alla, styrda av en ”fri” marknad som övervakas av USA.
  I detta synsätt ligger också en djupt antidemokratisk logik, som tycks säga: skynda dig, bestäm dig och anslut dig till oss, annars kommer du att demoniseras och kanske också krossas. USA är i dag det enda landet i världen som har intervenerat militärt runt hela jordklotet under de senaste tolv månaderna, och som har använt sin ekonomiska sanktionsmakt mer än 60 gånger under de senaste tio åren. När bombplanen nu genomför mer än 600 uppdrag om dagen, när general Wesley Clark begär fler plan och fler bomber och trupper, och när åtminstone ett halvt dussin länder har stora lager av kärnvapen och biologiska och kemiska vapen (för att inte tala om alla de länder som försöker skaffa sig de vapnen), är det mycket som står på spel för mänskligheten den närmaste tiden.

Tyvärr finns det inga snabba lösningar, ingen färdig taktik för att ersätta den nu härskande logikens falska dikotomier eller människors förstärkta upplevelse av att den egna identiteten är hotad. Men genom att öka vår medvetenhet om hur medierna nu förvrider och mörklägger verkligheten kan vi åtminstone börja stärka vår motståndskraft mot det slags ledarskap som erbjuds av män som Milosevic, eller Clinton, som aldrig har upplevt vare sig kriget eller någon av krigets fruktansvärda effekter, och som berusat sig på den högteknologiska krigföringens mirakulösa skådespel, som innebär att man ald-rig ser eller ens kommer i närheten av det som ens offer genomlider.
  Det enda svar som står oss till buds är inte att vägra titta på de otaliga bilderna av flyktingar, men att utveckla den motståndskraft som följer av en genuin utbildning inom filosofi och humaniora, av tålmodig och outtröttlig kritisk granskning, och av intellektuellt mod. Identitetsbaserad politik, nationalistiska passioner och mordlystnad, upplevelsen av att vara offer liksom frälsarkomplex kan inte hanteras på något annat sätt: det handlar om universella problem som kräver universalistiska lösningar, inte spontana krig eller ogenomtänkta blixt-aktioner.

Edward Said
Översättning: Tor Wennerberg


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!