Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Onsdag 12 maj 1999
  

Ska norska kapitalister bekämpa kapitalet?
Bo Strömstedt om tidningar, samverkan och socialdemokrater


Tryckfrihets förordningen handlar om allas rätt att ge ut skrifter. Grundlagsfäderna har utgått från att det finns en vilja att ge ut skrifter, till exempel tidningar. Huvudproblemet i dag är att den viljan inte finns. Viljan i dag är att rädda sina pengar genom att sälja till Bonnier eller Schibsted.
  Socialdemokratin vill inte ge ut tidningar. Pingströrelsen – som har 90 000 medlemmar – har i över femtio år hållit liv i tidningen Dagen. Socialdemokratin – med miljontals sympatisörer – har under samma tid lagt ner de flesta av sina tidningar, eller låtit dem försnillas av amatörer från betongbranschen. Därför tvinar både socialdemokratisk teori och socialdemokratisk praktik. En vilsen regering blir, genom bristen på utmanande socialdemokratisk debatt, ännu vilsnare. Röstantalet sjunker.
  Är det dessutom sant att LO:s inflytande över Aftonbladet är tidsbegränsat och knutet till den nuvarande politiske chefredaktörens kontrakt riskerar den socialdemokratiska reträtten i Stockholm att bli total.

Håkan Jaensson vill ha en vänsterupplaga av Svenska Dagbladet – där ledar-, kultur- och debattsidor är s-märkta.
  Samarbete är viktigt, inte minst när tiden är kärv. Tryck- och distributionssamverkan har länge bidragit till ökad mångfald. Att Arbetet Nyheterna i Göteborg räddas bland annat genom samarbetsåtgärder är uppmuntrande. Att Dagens Nyheter, just när en ny mediekoncentrationslag diskuteras, vill omintetgöra samdistributionen med Svenska Dagbladet – som DN nyss ville köpa – tyder på riskabel fantasilöshet hos någon i koncernledningen.
  Huvudproblemet med Håkan Jaenssons resonemang är ett annat: att han bortser från att en tidning har en identitet – och att den identiteten skapas inte bara av de avdelningar som kallas opinionsbildande. Liberalism, när jag redigerade Expressen, var ett ord inte bara för en politisk hållning utan också, och framför allt, för en publicistisk. ”Fri vandring genom samtidslivet” hette det i Ivar Harries anmälan i Expressens första nummer. ”Att väcka och förarga.” Min ambition var densamma: öppenhet, skepsis mot dogmatismer, högerut och vänsterut, frihet att se, pröva, provocera, på tidningens alla sidor.
  Svenska Dagbladets identitet är stark – även om Mats Svegfors kristna socialkonservatism, eller -liberalism, tycks kollidera med nyliberalismen hos and-ra ledarskribenter. Men i denna Svenska Dagbladets identitet ingår inte bara Håkan Hagwall, Peter Luthersson och Anders Björnson utan också, säg, Sigfrid Leijonhufvud och Marianne Zetterström. Skulle de i vänstervarianten ersättas med andra? Hur passar Fredrik Braconiers hållning? Ka-jenns eftertanke? Idag-sidans ideal?
  En god tidning är inte en samling lösa meddelanden. En god tidning har ett sammanhang, en medveten rytm, både innehållsmässigt och typografiskt. I den rytmen spelar varje enskild medarbetare, artikel, tidningssida en roll. Hur skulle den bestämmas? Av vem? Var skulle den ena ansvariga utgivaren gå över i den andra? En tidning uppstår ur passion. Vems skulle passionen vara? Och vem skulle bekosta den?
  Om socialdemokratin – med alla sina väljare, intelligenser, ekonomiska resurser – är oförmögen att ge ut en rikstidning är det till skada för den information och debatt som skall skapa Sverige. I det har Håkan Jaensson rätt.

Men om den svenska socialdemokratin är ointresserad, vad kan man då begära till exempel av norska kapitalister? Att de, i hopp om att förränta kapitalet, också skall börja bekämpa kapitalet? Gå med ena foten åt höger och andra åt vänster? När den byxan spricker blir någons rumpa bar.

Bo Strömstedt


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!