Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Torsdag 27 maj 1999
  

Nya bomber efter gammal modell
Hur ska krigets följder kunna döljas den här gången? frågar Maj Wechselmann


Flygbombningar av civil infrastruktur har sin egen historia. Strategin, som skapades under andra världskriget, har fungerat mest effektivt när bilder och vittnesbörd har kunnat hemlighållas eller undanröjas. Konsekvenserna har blivit allt mer förödande i takt med att tätorternas och storstädernas befolkningar har blivit mångfaldigt större och vi alla blivit oerhört sårbara. Har bombstrategins förespråkare någonsin haft etiska eller moraliska betänkligheter? Vilken rationalitet hyllar bombstrategerna?
  Flygbombningar av städer började redan under första världskriget och nådde en kulmen med Hitlers och Mussolinis terrorbombningar av spanska städer under inbördeskriget (1936–1939). Uppskattningsvis kostade bomberna mer än en miljon civila spanjorer livet. Sedan kom Hitlers Blitzkrieg mot England i början av andra världskriget, bombmattor över alla Englands större städer. Då betraktade de allierade bombningarna av civilbefolkningen som ren terror – en terror som de därför valde att avstå ifrån.
  Men på konferensen i Casablanca feb-ruari 1943 beslutade sig de allierade för en ny strategi. Initiativtagare var William Mitchell, amerikansk armégeneral, som hävdade att krigsmetoderna kunde ändras radikalt.
  ”För att vinna en varaktig seger måste den fientliga nationens förmåga att föra krig förstöras, vilket innebär bombning av fabriker, kommunikationer, livsmedelsindustri, även lantbruk, bränsle och oljeförsörjning. Flygoperationer med bombplan inne i hjärtat av fiendeland kan genomföra detta på otroligt kort tid.”
  Det engelska och amerikanska flygvapnet fick följande direktiv:
  ”Det primära målet är en framåtskridande förstörelse av det tyska militära, industriella och ekonomiska systemet och ett underminerande av det tyska folkets moral till en punkt där dess väpnade motstånd har försvagats på ett fatalt sätt.”
  Efter angreppet på Hamburg juli 1943 utsattes 58 tyska städer för ytbombningar av engelska och amerikanska flygvapnet med mer eller mindre massiv användning av en blandning av brandbomber/konventionella bomber över bostadsområden. Den apokalyptiska höjdpunkten uppnåddes med bombningarna av Dresden 13–14 februari 1945. 1 000 engelska bombplan och 450 amerikanska flygande fästningar fällde brandbomber, fosfor och bomber med trotyl över staden i två dygn.

Arton kvadratkilometer bostadsområden försvann i eldhavet.
70 000 Dresdenbor och flyktingar från Schlesien dog. Eldstormen hade en hastighet på mellan 200 och 300 km i timmen och temperaturerna uppskattades överstiga 600 grader. Syre sögs ur skyddsrummen och de som inte brändes kvävdes till döds. De överlevande var för få för att kunna begrava de döda och i två veckor luktade ruinerna starkt av bränt och ruttnande kött.
  Många Dresdenbor flydde till grannstaden Chemnitz, (senare Karl Marx Stadt) och engelska och amerikanska flygvapnet fick då order om att bomba Chemnitz. Syftet kan knappast ha varit ett annat än att undanröja vittnen till massakern i Dresden. Vem har sett någon bildskildring av brännskadade människor efter bombningarna av Dresden?
  När det gällde offren för atombombningarna över Hiroshima och Nagasaki augusti 1945 förbjöd amerikanerna publicering av alla fotografier, bilderna visades för världsopinionen först i början av femtiotalet. (I Hiroshima dog 70 000 japaner genast – 125 000 dog inom de nästa fem åren av radioaktiva brännskador/strålningsrelaterade cancersjukdomar. I Nagasaki dog 50 000 omedelbart – 100 000 inom de nästa fem åren.)

    När fotografierna av människor med hela huden bortbränd, stående eller drunknande i floderna i tiotusentals, offentliggjordes, bidrog detta starkt till en opinion mot atomvapen som till i dag förhindrat vidare användning av samma vapen.

I kriget i Vietnam använde amerikanska flygvapnet en lång rad nya vapen mot civilbefolkningen. De mest kända är de så kallade antipersonella bomberna, splitterbomberna, som nu används även mot civila mål i Jugoslavien. Splitterbomberna är effektiva: de spränger ut en oerhörd massa sprängladdningar, som i sin tur detonerar över ett stort område. Mest effektiva är splitterbomber med sekundära sprängladdningar innehållande plastkulor, som inte kan spåras i människokroppen med röntgen, och som framkallar obotliga neurologiska skador i de fall offret inte dör.
  Men under Vietnamkriget var medierna på plats: de civila vietnamesiska offren visades hela tiden på våra tv-skärmar, något som så småningom ledde till en stark världsopinion mot Vietnamkriget och bidrog till att kriget måste avslutas.
  Ingenstans har man emellertid så effektivt kunnat dölja effekterna av bombningarna av civil infrastruktur som under och efter gulfkriget 1991.
  Under krigets knappt två månader hamrade främst amerikanska och engels-ka bombplan mot infrastrukturen inne i Irak. Knappast några oberoende tv-journalister tilläts filma vad som egentligen bombades. De allierades militära talesmän förklarade troget varje kväll att inga (eller vid misstag väldigt få) civila drabbades av bomberna inne i Irak, detta var ett kirurgiskt krig, precisionsbombning mot militär infrastruktur ledd av satellitbilder och med laserstyrda bomber.

Men i augusti 1991 kom den första rapport om vad de allierades bombraider i Irak hade åstadkommit: prins Aga Khans rapport till FN med bl a en geografisk kartläggning av förstörd elkraftsproduktion. Det visade sig att landets samtliga elkraftsverk och transformatorstationer hade bombats bort, enbart fem procent av Iraks elproduktion återstod. Att detta långt ifrån berodde på något ”misstag” kunde rapporten också upplysa om: för att kunna bomba elkraftverk och högspänningsledningar måste man först angripa med speciella splitterbomber som kortsluter anläggningarna.
  De allra flesta fabriker/arbetsplatser hade bombats bort, nästan samtliga stora broar över Eufrat och Tigris, nästan alla civila tv- och telekommunikationer var förstörda. Landets stora elkraftverk hade köpts utomlands och installerats av utländska tekniker. Nu fanns varken tekniker eller reservdelar. Långa eller permanenta elstopp satte vattenreningsverken ur spel, kloakpumpar och kloaker bröt samman/sprängdes i en sådan omfattning att speciellt barnadödligheten steg explosionsartat. WHO räknar med att det fortfarande dör minst 5 000–6 000 irakiska barn i månaden till följd av gulfkriget och att det hittills har kostat ca 500 000 barn livet. Hur många sjuka/kroniskt sjuka som dött till följd av krig och därefter sanktioner, som förhindrat medicin att importeras, har ingen brytt sig om att uppskatta. Vem rapporterar om gulfkrigets dödliga konsekven Nu har Nato i mer än två månader bombat jugoslavisk infrastruktur enligt general Mitchells gamla modell – den modell som skulle leda till en otroligt snabb seger. Om man bombat Irak med första gradens grymhet så bombar man Jugoslavien efter andra graden. De så kallade grafitbomberna slår enbart ut elförsörjningen timmar eller dygn, vilket ändå betyder att vattnet i landet fortfarande måttligt kan renas, när elförsörjningen tidvis fungerar.
  Men man har bombat bort de flesta större fabriker, det mesta av tele- och radiokommunikation, först och främst alla oljedepåer och raffinaderier, dessutom värmekraftverken. Eftersom jugoslaviska befolkningen inte alls gör uppror mot Milosevic så som man förväntat sig, har man de senaste dagarna förstört två elkraftverk och därigenom förklarat krig mot 300 för tidigt födda barn och 2 000 dialyspatienter. På sikt innebär bombningarna av elkraftverken en katastrof för civilbefolkningen.

    Än en gång har bombstrategerna lyckats hålla oss i total okunnighet om bombningarnas egentliga konsekvenser. I oerhört begränsad omfattning tillåter våra medier att den faktiska förstörelsen återges – samtidigt som jugoslaviska barn, mödrar, gamla och sjuka bombas, och en hel befolkning traumatiseras på ett sätt som på sikt bara kan leda till ett mördande hat...

Vi ska inte få veta – men hur tänker Nato sedan isolera Jugoslavien så att vi fortsatt hålls i okunnighet om omfattningarna av bombningarna? Belgrad ligger inte i öknen och även om alla civila flygplatser nu också har bombats, så går det att ta sig in via Ungern och Österrike. Det är i dagens situation oerhört viktigt att rapportera från flyktinglägren i Albanien och Makedonien, men det är lika viktigt att rapportera från bombningarna av civil infrastruktur i Jugoslavien.

Maj Wechselmann


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!