Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Söndag 30 maj 1999
  

Är det EU som ska knäckas?
Ett korståg för ”mänskliga rättigheter” kan erbjuda en täckmantel för ett projekt som är lika gammalt som imperialismen själv, skriver John Pilger


Medan Nato ännu en gång tillkännager att Jugoslavien upplevt ”den massivaste bombnatten hittills”, med förlamade sjukhuspatienter bland de senaste offren, förblir sanningen om hur och varför kriget började fortfarande höljd i dunkel. Natos desinformation har i stort sett varit framgångsrik. Den kompletta listan över de mål som hittills bombats har ännu inte offentliggjorts i Storbritannien, men den visar ett tydligt mönster av attacker mot civila byggnader: Dragisa Misovic-kliniken i Belgrad var det nittonde sjukhuset som förstördes, förutom mer än 200 skolor och universitet, studentbostäder, hyreshus, bondgårdar, livsmedelsfabriker, vattenreservoarer, teatrar, biografer, kyrkor, kloster och arkeologiska utgrävningar.
  Rambouilletavtalet, Natos formella skäl till bombningarna, har heller inte publicerats ännu – utom på internet. Händelsekedjan i samband med Rambouilletavtalet är avslöjande. Fastän konferensen pågick under sex veckor, träffades i själva verket aldrig den jugoslaviska regeringen och de kosovoalbanska representanterna. Kontaktgruppen och regeringarna från USA, Storbritannien, Tyskland, Italien och Frankrike var både initiativtagare till konferensen, dess organisatörer – och även den huvudsakliga informationskällan för västerländska medier.
  Det ”faktablad” som släpptes från det amerikanska utrikesdepartementet, och som rubricerades ”Att förstå Rambouillet-överenskommelsen” behandlar endast den autonomi som planerades för Kosovoprovinsen. Brittiska utrikesdepartementet distribuerade ett liknande budskap genom de diplomatiska kanalerna: att en rimlig politisk lösning faktiskt hade erbjudits, och inte bara en förevändning för att gå till militärt angrepp. Vid slutet av februari hade den jugoslaviska delegationen gått med på merparten av autonomi-förslagen och utrikesminister Robin Cook berättade för brittiska parlamentet att en överenskommelse hade nåtts vad beträffar ”90 procent” av dokumentet.

Det var kosovoalbanerna som vägrade att skriva under. När de slutligen samtyckte, var hemlighetsmakeriet runt avtalets kompletta text extremt. Kontaktgruppen sa att den hade gått med på att hålla tyst. Varför? Den sista dagen, den 22 mars, fick serberna ta emot så mycket som 50 sidor text , det så kallade ”Appendix B”, som jag citerade i Aftonbladet den 17 maj. Där krävde man Natos rätt till ”fullständig rörelsefrihet och obehindrat tillträde överallt i den federala republiken Jugoslavien, inklusive dess luftrum och territorialvatten” jämsides med fullständig immunitet ifråga om ”samtliga juridiska processer” inklusive de som faller under brottslagstiftningen och kontroll över ”alla telekommunikationer, inklusive tv-utsändningar”.
  Detta var inte ett politiskt förslag, utan ett omöjligt ultimatum. Det betydde i realiteten en ockupation av hela Jugoslavien. Den tyska tidningen Berliner Zeitung beskrev det som ”ett kapitulationsavtal efter ett förlorat krig”. Två dagar senare började bombningarna. Natos anhängare påstår att avtalets villkor inte på minsta sätt skiljde sig från Daytonavtalet, som Milosevic skrev under. Men det är tvärtom: Daytonavtalet koncentrerar sig på transiträttigheter, medan Rambouilletavtalets appendix i detalj preciserar en de facto Natokontroll över Jugoslavien. Man kräver t o m – till skillnad från Daytonavtalet – att Natos personal ska vara icke åtalbar i direkta brottmål.
  I själva verket var delningen av Bosnien en helt annorlunda situation, där Milosevic i realiteten underlättade för västvärlden. Han lovordades av USA:s sändebud Richard Holbrooke som ”en man vi kan göra affärer med, en man som förstår realiteterna i Jugoslavien”.
  Få av de Natopolitiker som bär ansvar för att ha startat kriget vet någonting om detta. Utan att ha läst den fulla texten i detta ultimatum, accepterade de Natos desinformation, som var riktad lika mycket mot dem som mot den allmänna opinionen. Två av de mest erfarna tjänstemännen i tyska utrikesministeriet rapporterades vara ”helt förbluffade” över detta appendix, som de beskrev som ”helt och hållet nytt” för dem. Den dag bombningarna började hade det jugoslaviska parlamentet – samtidigt som de avvisade Natos ultimatum – föreslagit övervakningsstyrkor i FN:s regi i Kosovo. Om detta skrevs ingenting.
  Det frågas ofta i media varför FN:s generalsekreterare Kofi Annan inte har protesterat mot olagligheten i Natos aktioner. Det har han. Den 15 maj meddelade han tusentals delegater vid en icke-officiell fredskonferens i Haag att användandet av våld ”måste stå under FN:s auktoritet”. Hans uttalanden borde ha varit förstasidesnyhet, men ingenting rapporterades i media om denna konferens.

Från första början har det rått ett slags virtuell sanning vad beträffar bombningarna och dess orsaker. Ett märkligt spektakel där t ex journalister i Storbritannien underblåser Tony Blairs moraliserande aggressivitet snarare än att granska såväl hans som de allierades och den brittiska regeringens handlingar och dagordning. Allt vi vet om den moderna nutidshistorien förtigs. När har någonsin moral spelat en roll i Storbritanniens krig och utrikespolitik? Fråga de 10 000 cyprioter som demonstrerade utanför en militärbas på Cypern i förra veckan, och krävde ett slut på bombningarna. De hade förstahandserfarenhet av stormaktshyckleriet. Enligt det avtal om Cyperns avkolonisering, underskrivet av Storbritannien, Grekland och Turkiet, skulle dessa vara garanter för öns självständighet, men alla tre förrådde detta avtal när Turkiet, en Natomedlem, invaderade Cypern 1974 och Storbritannien inte ingrep.

    Det förefaller mig också som om ytterligare en vital och mer omfattande fråga återstår att ställa: är det verkligen Jugoslavien som bombas av Nato, eller är bombningarna riktade mot den framväxande europeiska superstaten EU, som erbjuder ett reellt hot mot USA i egenskap av ny ekonomisk stormakt?

Vem kommer att få betala räkningen för återuppbyggnaden av det som återstår av Jugoslavien och för återuppbyggnaden av ekonomierna i de övriga Balkanstater som drabbats av kriget? Svaret är givetvis EU; den nya euron kommer att utsättas för oerhörda påfrestningar. Ett korståg för ”mänskliga rättigheter” kan erbjuda en täckmantel för ett projekt som är lika gammalt som imperialismen själv.
  I väntan på att dessa frågor besvaras borde Milosevic och hans illasinnande anhang ställas till svars för de brott mot mänskligheten, som begåtts med deras cyniska tillstånd och stöd, från Bosnien till Kosovo. Och det borde också alla de övriga anhangen, i synnerhet det mäktigaste av dem alla, för närvarande sysselsatt med att låta splitterbomber och utbränt uranium regna över en oskyldig befolkning, som inkluderar också de människor de påstår att de ”räddar”.

John Pilger
Översättning: Margareta Norlin

John Pilger är journalist och dokumentärfilmare. Han är sedan många år medarbetare i The Guardian, New Statesman och Aftonbladet. I höst utkommer hans bok Dolda dagordningar på svenska.


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!