Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Onsdag 9 juni 1999
  

Minns ni varför vi gick i krig?
Det enda som saknas i Kosovo-konflikten är sanningen, skriver Robert Fisk


Då har vi alltså vunnit kriget, eller hur? Det är vad våra politiska ledare nu säger till oss. Herrar Clinton, Blair, Cook och alla de andra säger att Nato inom kort kommer att nå målet: att hjälpa 750 000 flyktingar tillbaka till sina hem, att sätta in Natotrupper och ryska trupper i Kosovo och se till att serbisk militär och polis drar sig tillbaka. Efter att ha misslyckats med att krossa en nation med tio miljoner invånare på mindre än 70 dagar kan Nato nu känna stolthet igen. Alla de albaner som flydde över gränsen till Makedonien och Albanien kommer nu att återvända hem under ”vårt” beskydd.
  BBC och CNN har helt accepterat det här scenariot - och deras kameror kommer att vara på plats för att dokumentera kosovoalbanernas känslomättade återvändande till Pristina, Prizren, Pec och de andra nedbrända städerna. Det enda som kommer att saknas är sanningen: att kriget aldrig handlade om att göra det möjligt för flyktingar att återvända. Vi gick till krig för ett fredsavtal som hade accepterats av kosovoalbanerna men förkastats av serberna - ett avtal som Natos ledare nu själva har förkastat i sin desperation att få ett slut på bombkriget mot Serbien. Priset för fred som Nato betalar är nämligen att den viktigaste paragrafen i fredsavtalet från Paris elimineras - det ”slutliga avtal” som kosovoalbanerna blev lovade efter tre år av självstyre och som nästan säkert skulle ha inneburit självständighet.
  Vi har, ofattbart nog, tillåtit våra politiska ledare att förfalska historien, att knåda sanningen till oigenkännlighet, i så hög grad att det kommer att uppfattas som en ”seger” för Nato att en hel armé av flyktingar återvänder som inte ens var flyktingar innan vi startade det här fördömda kriget. Och vi är snart i färd med att förråda kosovoalbanerna, som vi övertalade att skriva på ett fredsavtal med ett löfte om att ”folkets vilja” (ett folk som till 90 procent är albaner) skulle respekteras 2002, vilket nästan var en garanti för självständighet.

Vi kan inte förvänta oss att BBC eller CNN ska spola tillbaka filmen åt oss men däremot kan vi själva gå tillbaka till de tre senaste månadernas historia för att påminna oss om varför vi gick i krig. I början av våren hade serberna, i samband med sin ”etniska rensningskampanj”, hunnit utföra en rad massakrer. Världen upprördes över vad som såg ut att vara en upprepning - om än i mindre skala - av kriget i Bosnien. Och vi i västvärlden hade fortfarande inte gjort upp räkningen med Milosevic när det gällde den fruktansvärda konflikten.
  I Paris förmåddes kosovoalbanerna att skriva under den USA-dikterade ”freden”. Madeleine Albright uppträdde som en förtrogen till sin ”vän” Hashim Thaci, UCK-soldaten som också var känd under namnet ”The Snake” och som då var gerillaarméns ledande officer. General Wesley Clarke - samma general som senare har haft fullt upp med att bomba Serbiens baracker, armé, flygvapen, järnvägar, oljeraffinaderier, vattenreningsverk, broar, sjukhus och bostadsområden - kallades in för att övertala Thaci. Kosovoalbanerna skulle få sin frihet, fick de veta, därför att - i enlighet med avtalet i Paris - ett internationellt möte om Kosovo skulle hållas om tre år ”för att utarbeta mekanismerna för en slutgiltig lösning för Kosovo, baserat på folkets vilja och på berörda myndigheters uppfattning”. Eftersom bara tio procent av ”folket” var serber visste UCK-gerillan vad det innebar.

Sedan började kriget. Och inom ett par veckor blev vi vittnen till den massiva fördrivningen av kosovoalbanerna, som kastades ut ur sina hem av serberna i samma ögonblick som Nato påbörjade sina bombningar av Serbien. Blair hävdade då att flyktingsituationen skulle ha varit ”mycket värre” om inte Nato hade gått till aktion - ett påstående som han sedan tacksamt glömde när halva Kosovos befolkning hade flytt över gränserna. I själva verket hade det varit märkligt om inte Nato hade vetat vad som skulle hända om man startade krig mot Serbien; den 18 mars förklarade general Nebojsa Pavkovic i Belgrad att ”det kommer inte att vara något problem att göra upp med terroristerna [sic] och det är vad vi kommer att göra om vårt land attackeras från luften eller på marken”.
  
När kosovoalbanernas tragedi blivit uppenbar för alla förklarade general Clarke att folkfördrivningen hade varit ”helt och hållet förutsägbar”. Den informationen hade han naturligtvis inte fört vidare till oss när kriget skulle börja. Och från och med då gjordes flyktingarnas återvändande till det huvudsakliga syftet med Natos krig. Natotrupper skulle inte gå in i Kosovo för att ”skydda” befolkningen - de skulle gå in för att garantera flyktingarnas trygga återvändande från en exil som kriget självt hade åstadkommit. Och löftena om ”folkets vilja” glömdes bort. Självständighet för kosovoalbanerna nämndes inte längre.

Den ”fred” som Milosevic nu har accepterat är inte samma fred som i Rambouillet eller Paris. Nato kommer att sända in trupper och tvinga ut den serbiska armén. Men nu erbjuds inte längre någon ”mekanism” för att respektera ”folkets vilja”. Kosovoalbanerna kommer att återvända till ett internationellt protektorat utan några utsikter till självständighet. UCK-gerillan kommer att ”avmilitariseras”.
  Och i en värld där kristallkulor alltid krossas vill jag ändå drista mig till att göra en förutsägelse om Kosovo som jag uppriktigt hoppas ska visa sig felaktig: att dagarna innan Natos trupper går in i Kosovo kommer UCK-gerillans nye befälhavare - den ökände Agim Cecu, vilken som general i den kroatiska armén ”etniskt rensade” 170 000 serber från Krajina - att ”rensa ut” de återstående serberna från Kosovo. Att UCK-gerillan kommer att vägra låta sig demilitariseras. Att inom några månader - högst ett år - kommer Natos nya fiender att vara UCK, som kommer att rasa mot västvärlden för att den svek deras förhoppningar om självständighet. Då kommer vi att minnas hur vi trodde att vi hade vunnit kriget.

Robert Fisk
Översättning: Tor Wennerberg

Robert Fisk är en av Storbritanniens mest respekterade journalister, med mångårig erfarenhet av rapportering från krig och konflikter runtom i världen.

Copyright: The Independent


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!