Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
LÖRDAG 12 JUNI 1999
  

Ozren Kebo:
Jag har en märklig och intressant historia att berätta. Sedan tjugo dagar tillbaka tar jag nämligen hand om en Belgradbo som flytt till Sarajevo.


ALLT ÄR MÖJLIGT:
På Balkan händer verkligen de märkligaste saker. Medan den 1 200 dagar långa belägringen av Sarajevo pågick trodde vi att vi levde i en stad som strukits från kartan. Om någon 1995 hade sagt oss att allt detta en dag skulle få ett slut hade vi knappast trott på det. Och om någon 1992, 1993 eller 1994 sagt att det en gång skulle bli vår och år 1994 och att Sarajevo den våren skulle vara en fri och öppen stad i full blom och under återuppbyggnad och att det skulle vara Belgrad som var utan el och utan vatten och med bomber och granater regnande från himlen hade vi förklarat den som sa det för komplett galen.
  Just den galna visionen är i dag verklighet. Och mer än galen. I dag flyr människor från Belgrad till Sarajevo för att gömma sig undan krigets fasor. Ett välförtjänt straff? Rättvisa? Hämnd? Ödets ironi? Jag vet inte svaret på de frågorna, men jag har en märklig och intressant historia att berätta. Sedan tjugo dagar tillbaka tar jag nämligen hand om en Belgradbo som flytt till Sarajevo. Kriget har kastat om våra roller och har för jag vet inte vilken gång i ordningen ifrågasatt våra bräckliga föreställningar om denna arma värld.

HUR DET BÖRJADE:
För tolv år sedan hade jag sju vänner i Belgrad. Sex av dem var normalt mångkulturellt orienterade men den sjunde, den klokaste och den mest bildade av dem allihopa, var ortodox och serbisk nationalist enligt alla konstens regler. De där första sex använde aldrig ord som nationalitet och nation, de föredrog jugoslavisk istället för serbisk som förtecken och blev alltid allvarligt förgrymmade på mig när jag berättade vitsar om kamrat Tito. Den där sjunde blev både förvånad och förolämpad när han fattade att min fru hade ett rent muslimskt namn.

HUR DET FORTSATTE:
När kriget började blev de första sex vännerna genast och utan betänkligheter glödande serber och Milosevicanhängare. Den sjunde vännen var den ende som brydde sig om vad som hände mig nere i Sarajevo. Han ringde så ofta han kom åt, han skickade hela tiden böcker, brev och hälsningar som stöd. Sommaren 1992 medan Sarajevo stod i brand och Belgrad teg gick omkring 200 av de allra modigaste Belgradborna varje dag oförskräckt ut på gatorna med ett tänt ljus i handen för att visa sin sorg och bedrövelse över att Sarajevo höll på att gå under. Min vän, den sjunde ni vet, var bland dem som sörjde, som tog risken att bli arresterad, dödad, fördriven... På så sätt fick jag inpå bara skinnet känna av hur obeständiga våra fördomar faktiskt kan vara, hur kriget får människor att förändras och hur de verkliga syndarna kan gömma sig bakom den kollektiva skulden.

OCH HUR DET SLUTAR:
Naturligtvis gick det inte att slå dövörat till för det min ende återstående vän från Belgrad bad mig om. Via e-post, vårt enda sätt att kommunicera, bad han mig att hjälpa en vän till honom som inte längre stod ut med larmen och bombningarna i Belgrad utan hade flytt från Belgrad till Sarajevo. Denne flyktings namn var Goran, till yrket arkitekt och dataspecialist. Någon längre tid att bekanta oss på hade vi inte, Goran och jag. Vi stämde träff vid fyratiden en eftermiddag och hade bara några korta timmar på oss att försöka hitta tak över huvudet åt honom. Och nöden är som alltid uppfinningarnas moder. Innan det blev mörkt hade Goran fått en hyresvärd, ett sympatiskt franskt par bosatt i Sarajevo, som hade ett rum till övers.

JAG SARAJEVOBO, DU BELGRADBO:
Nästa dag tog jag med Goran på en promenad. Jag visade honom stan och några kända platser: just här hade serberna den där junimånaden fyrat av två granater och trettio Sarajevobor fått sätta livet till och nästan hundra blivit sårade. Här hade de i augusti träffat universitetsbiblioteket som helt och hållet försvann i lågorna. Här låg en gång huvudpostkontoret. Och det här var Markaletorget, platsen för två av de allra grövsta massakrerna. Här hade en granat, som sköts av under en period av officiellt eldupphör, slitit av bägge benen på en vän till mig som jobbade på kvällstidningen ”Vecernje Novine”. Och här... Jag insåg till min stora fasa att jag för var tjugonde meter hade en liknande historia att berätta för honom. Och till min ännu större fasa insåg jag att min nyvordne vän inte hade en aning om det jag berättade. Ju längre han lyssnade desto mera nedstämd blev han och till sist frågade han: ”Men hur kommer det sig att du inte känner något hat?” Jag förstod vad han menade med sin fråga. Vad han ville säga var - varför hjälper du mig när mina landsmän har gjort er allt detta. En rättmätig fråga, på rätt plats och i rättan tid. Jag förklarade att han inte bar den minsta skuld för det som hänt vad mig beträffade och att jag skulle blivit galen för länge sen om jag betraktat världen med den sortens glasögon och att vi båda skulle vara räddningslöst förlorade om det bara var den kollektiva skulden som skulle gälla som måttstock. Om jag hade något att förebrå honom, sa jag, så skulle det i så fall vara att han inte haft en aning om det som hände i Sarajevo. Det borde varit hans plikt att känna till... Men när allt kommer omkring, vem är jag att förebrå honom för ens det. När det kommer till kritan är var och en ändå sig själv närmast.

SARAJEVO; EN STAD IGEN:
Till Sarajevo kom och kommer fortfarande flyktingar både från Serbien och från Kosovo: albaner, serber, Belgradbor, montenegriner, bosnjaker från Sandzak. Genom Goran kom jag att lära känna Mirko, en ung mycket sympatisk kille, 20 år gammal, som just anlänt från Belgrad. Pappan algerier, muslim, mamman serbiska. När bombningarna av Belgrad satte igång blev fadersarvet en så pass tyngande omständighet för honom att han utan att fundera mycket på saken tog sin mammas serbiska efternamn. Men inte ens det var tillräckligt för att dämpa hatet hos dem som till helt nyligen varit hans vänner. Mirko blev tvungen att ge sig iväg hals över huvud. Han kom till Sarajevo och där inhystes han på en flyktingförläggning. Tillsammans med albaner dock. När de fick reda på var han kom från blev det fara för hans säkerhet och man flyttade skyndsamt över honom till en förläggning där det bara fanns serber. Men på den nya förläggningen ställde hans muslimska fadersarv återigen till problem för honom och det till den grad att den olycklige unge mannen till sist inte visste vad han skulle ta sig till. Ett orent etniskt ursprung är en förbannelse som länge kommer att förfölja alla barn i blandäktenskap. Och som om detta inte vore nog ville hans egen far inte längre höra talas om honom, än mindre hjälpa honom. Om det kan vara till nån tröst så har Mirko åtminstone inte råkat ut för några problem från Sarajevobornas sida.

SARAJEVO - BELGRAD:
Från Belgrad når oss oroande nyheter. Staden bombas nu dagligen, det finns inget vatten, ingen el, inga pengar, inga cigarretter, ingen bensin, nej ingenting. Gojko Beric, serb från Sarajevo och journalist på dagstidningen Oslobodjenje, påpekade i en artikel för invånarna i Belgrad: ”Ni kan skatta er lyckliga ni, ni slipper åtminstone bli träffade av Karadzics serber.” Det var emellertid inte ett utslag av vare sig triumf eller skadeglädje utan mer ett galghumoristiskt sätt att skämta med vår egen olycka. Att dra olycka över Belgrad är inget vi önskat. Målet för den här interventionen får inte vara att ödelägga Serbien, inte heller att döda serber, utan att förgöra Milosevicregimen. Målet måste vara att slå mot regimen för att på så sätt kunna skydda de stackars albanerna. Den tragedi som drabbat dem är i detta ögonblick i alla fall det viktigaste. Det som Belgradborna får uppleva i sina höghus upplever albanerna i än högre grad under främmande tältdukar. Och även om problemet inte är lättlöst så är det i alla fall inte svårt att förstå. För i samma ögonblick man sätter stopp för kosovoalbanernas tragedi kommer Belgrads problem med vatten och el också att upphöra. Goran och Mirko kommer då förmodligen att återvända till sin hemstad. Och Belgrad kommer att påbörja en lång och mödosam återuppbyggnadsprocess. Och Sarajevo kommer att fortsätta att läka sina sår. Först då kan man skönja slutet på historien. Krig orsakar de mest osannolika omvälvningar. Den som är förberedd på det ökar sina chanser att komma ur allt detta som normal. Förhållandevis normal.

Ozren Kebo
Översättning: Annelie Fridell-Aggestam


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!