Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
MÅNDAG 14 JUNI 1999
  

Borgerlighetens dagordning
- ska vi nöja oss med den? frågar Göran Greider


Val? Det räcker att vinna den politiska dagordningen. För det behöver man tillgång till medier, men det har arbetarrörelsen inte begripit, anser Göran Greider, tillträdande chefredaktör på socialdemokratiska Dala-demokraten. En av vår tids stora demokratifrågor schabblas bort i ett anti-publicistiskt klimat.

Under nittiotalet har det ofta känts som att borgerligheten knappt längre behöver vinna några val. Det räcker med att vinna den politiska dagordningen. Vad spelar det för roll för näringslivet vilket parti som genomför skattesänkningar eller sparpaket? Desto bättre om vänsteralternativen gör det - då kan de i nästa steg anklagas för att svika sina väljare, och så är den nedåtgående spiral igång som riskerar att ödelägga politikens vänsteralternativ.

    Att arbetarrörelsens politik mer och mer förvandlats till en ordnad reträtt in i rena rama socialliberalismen har många förklaringar, men en är att man saknar tillgång till press och debatterande offentlighet.

Inhemsk ägarkoncentration, i sista hand frampressad av häftiga koncentrationstendenser på den globala mediemarknaden, driver medie-Sverige mot likriktning. Har ni lagt märke till att det blivit standard i alla slags debattpaneler att det där alltid sitter två från borgerliga medier och en från vänstern? Ägandet av tidningar går ur arbetarrörelsens händer - Norrländska socialdemokraten, Arbetet, Aftonbladet - och in träder det transnationella kapitalet. Vänsterns och arbetarrörelsen befinner sig under ett konstant tryck från den massiva dominansen av borgerlig press. Och även om det i första hand påverkar de lättledda eliterna mer än breda folklager - vardagslivets betygslösa universitetskurser fortsätter att forma oss - så bestäms idag den politiska agendan, starkare än någon gång sedan tjugotalet, av borgerlig opinionsbildning.

    Situationen är besvärlig, och man kunde tycka att mediefrågan borde vara ett konstant inslag i all debatt på vänsterkanten. Så är det inte. Och jag förstår det inte. Detta är ju en av vår tids största demokratifrågor.

Det paradoxala är, att de som hårdast drabbas av obalansen i medieutbudet, ibland är de sista att diskutera den. Kanske har alltför många gjort underläget till norm: detta är något vi får leva med. Bland gräsrötter märker jag sällan någon större upprördhet inför den extrema borgerliga mediedominansen. Exempelvis tycks alltför många vara nöjda med den världsbild som Metro förser oss med i storstäderna: nyhetstelegram, objektiva fakta, referat av utspel. Idén om tidningen som en plats för meningsbrytningar vittrar bort i TT-telegrammens och gratistidningarnas epok. Det gör mig rädd.
  De uteblivna reaktionerna på det förslag som Håkan Jaensson presenterade för en dryg månad sedan på denna sida gör mig lika oroad. Skapa en vänstertidning genom att klyva SvD i två upplagor, med ungefär samma nyhetsmaterial men skilda ledar-, kultur- och debattsidor, skrev han. Jag studsade till. Är det så enkelt? Säkert inte, men där var en idé. Jag hade väntat mig repliker på inlägget, inte minst från arbetarrörelsen. De kom inte. Varför? För att det helt enkelt inte längre finns någon publicistisk tradition inom arbetarrörelsen.
  När jag blickar ut över arbetarrörelsen ser jag kampanjmakare, pressekreterare, politiker och ombudsmän som då och då filar ihop en artikel för något taktiskt utspel. Jag ser SSU:are som redan i tjugofemårsåldern uppför sig som styrelseproffs, berövade varje systemkritisk impuls. På departementen uppstår hjärntruster som ibland rekryteras från de mest marknadsanpassade miljöerna. Detta i kombination med en nedärvd rädsla för intellektuella snobbar - som visserligen har sina sunda sidor - ger dåliga odds för en vital mediedebatt.
  Jag talar om ett anti-publicistiskt klimat. Jag vet exempel på hur skribentbegåvningar mötts av sådan likgiltighet från rörelsens sida att de snabbt slagit sig på andra karriärer - till exempel programmerare (!). När jag själv fick jobbet som chefredaktör på s-tidningen Dala-demokraten kunde jag av en ärrad s-skribent avfärdas som en udda figur: endast certifierade, prydligt s-märkta broilers tolereras.

    Men just så reduceras politiskt tänkande till utspel, dagsanalyser, på sin höjd till visdomen hos snabbt hopskrapade eftervalsanalysgrupper. Borta är kampen om världsbilder, modet att vara annorlunda, kulturstriderna, allt det som genom historien ofta odlats fram via bokförlag, tidskrifter, tidningar där svängrummet är stort.

Ibland, när jag varit ute på skolor och pratat om samhällsfrågor har ungdomar stirrat frågande på mig: Vad är du för en? Är du politiker eller vad är du? Som om hela fucking Sverige vant sig av med att det finns enskilda individer som odlar ett uppdrag de gett sig själva. Politik består av politiker och väljare; däremellan finns intet.
  När det ser ut så, tacka fan för att mediefrågan inte blir den huvudfråga den borde vara och lika förklarlig blir handfallenheten inför vissa frågor. När steriliseringsdebatten för något år sedan svepte över landet stod den rörelse som byggt välfärden tyst. Med något undantag kom inga försök till nyansering av den vinkling som DN anlade. Kosovokrisen drog in i svensk offentlighet och kritiker av Natobombningar kunde avfärdas med föraktfulla fördömanden från samma socialdemokrater som för tio år sedan stod i en annan säkerhetspolitisk tradition. Grundanalysen utbytt på tio år! Var har ombytet skett? I en telefonkiosk? I alla fall inte i någon debatterande offentlighet.
  Villkoren för vänsterpress i en marknadsekonomi är dåliga; annonsörer föredrar borgerliga tidningar och välbeställda läsare. Men det måste bli ett slut också på klagandet. Jaenssons förslag är ett av flera som borde hållas levande. Det behövs ett bredare perspektiv på mediefrågorna, som inte minst betraktar skolan och utbildningen som en första försvarslinje mot det globala mediemaskineret; där kan kritiska medborgare fostras.
  Under nittiotalet har ändå ljuspunkter skymtat. Arena och Atlas har kommit igång, Ordfront Magasin exploderat, LO-tidningen breddat sitt debattmaterial och ABF-Stockholm på tio år förvandlats till ett debattcentrum av rang. Men fortsatta satsningar på opinionsbildning är nödvändiga, kanske skapandet av ett fristående opinionsbildningsinstitut, ett vänster-Timbro, som ofta föreslagits.
  När det gäller pressfrågan underskattas existerande möjligheter. Svensk fackförbundspress når idag några miljoner läsare med ett alternativt budskap. Mer samarbete mellan det femtontal LO-tidningar - och ett antal inom TCO - som finns borde vara möjligt. En facklig mediestrategi de närmaste tio åren borde inriktas på mer samarbete mellan facktidningarna och, i nästa steg, mellan de nordiska länderna kring till exempel utrikesmaterial.
  En annan idé är att satsa på en daglig, kvalificerad nät-tidning med debatter, snabba inlägg, kulturmaterial. Inte minst kan där läggas upp arkiv med reportage och texter om arbete och liv, hämtade från fackförbundspressen, som vänder sig till skolor och universitet.

För en tid sedan deltog jag i Katrineholms Folkets Hus i ett möte på temat Vem bestämmer vad vi tänker? I denna stad täcker den liberala Katrineholmskuriren nästan alla hushåll och ledarsidan, som har stor betydelse för den lokalpolitiken, är rabiat i avskyn för vänsteralternativen. Ändå har innevånarna i val efter val fram röstat fram vänstermajoriteter. Trösterikt, ja, men den lokala arbetarrörelsen har svårt att driva frågor offensivt; utan tillträde till offentligheten förblir man i försvarsställning. Någon på mötet hade ett blygsamt förslag: en prenumerantbojkott av lokaltidningen, ända tills den släpper in andra röster. Det är också en idé.

Göran Greider

Tidigare artiklar i debatten om vänstern och pressen:
Håkan Jaensson: Sluta gnälla, gör så här 26 april,
Bo Strömstedt: Ska norska kapitalister bekämpa kapitalet? 12 maj,
Rolf Alsing: Där tror du fel, Strömstedt 15 maj,
Bo Strömstedt: Vem är den starkaste,
Rolf Alsing: Samma inriktning då som nu, båda 19 maj.
Håkan Jaensson: Bättre än ingenting alls, 21 maj,
Mats Svegfors: De har missat alla chanser 28 maj.


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!