ÅSIKT

Därför vann brexit

Petter Larsson om invandringsmotståndets seger över plånboksfrågorna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AFP
Människors vardagsoro över invandring och kriminalitet spelade stor roll vid brexit-omröstningen, visar en ny studie.
KULTUR

Motståndet mot invandringen vägde tyngre än de ekonomiska riskerna. Och Lämna-sidan hade dessutom Boris Johnson som tungan på vågen. Det är den förenklade slutsatsen av de tre statsvetarna Harold D Clarke, Matthew Goodwin och Paul Whiteleys gemensamma bok Brexit. Why Britain voted to leave the European Union, en imponerande noggrann och tekniskt svårgenomtränglig studie baserad på kvantitativa data.

Men naturligtvis var det inte så enkelt. Snarare komplicerar boken berättelsen och ger många svar i stället för få.

För att en väljarmajoritet ska bryta status quo i en exempellöst viktig framtidsfråga krävs ju att mycket faller på plats: de långsiktiga strukturerna måste finnas, de dagspolitiska strömningarna gå åt rätt håll och de politiska kampanjerna lyckas.

Den längre bakgrunden är att britternas inställning till EU svängt fram och tillbaka och att EU-frågor för det mesta har överflyglats av nationella strider. Det mesta tyder genom åren på att britterna i och för sig gärna är medlemmar, men att de samtidigt vill att EU:s makt ska beskäras och i synnerhet att den fria rörligheten för personer ska begränsas.

Men i vad som i efterhand kan ses som ett förstadium till brexit lyckades högerradikala Ukip med draghjälp från eurokrisen från 2010 mobilisera den EU-kritiska opinionen på allvar. Man formulerade ett sammanhängande budskap där människors vardagsoro över invandring och kriminalitet knöts till EU-medlemskapet. En London-elit hade sålt ut landet till Brysselbyråkratin och prisgivit britterna åt östeuropeiska låglönejobbare, muslimska terrorister och kriminella utlänningar, hette det.

Som dåvarande partiledaren Nigel Farage uttryckte det: ”Målet var att få in i folks huvuden att invandring och EU är samma sak och att vi är impotenta”.

Plötsligt nådde Ukip fram till britterna och gjorde succé. Missnöjet odlades, den mentala marken för brexit plöjdes.

Det lyckades säkert delvis för att de dominerande partierna spelat bort sin trovärdighet, då man kraftigt underskattat antalet invandrare i samband med öst-utvidgningen.

Ovanpå dessa mångåriga processer, ska de mer akuta dagspolitiska problemen läggas: de jihadistiska terrordåden på kontinenten, flyktingströmmarna till Europa under 2015 och de medialt uppmärksammade övergreppen i Köln, faktorer som passligt kunde användas i Lämna-sidans propaganda.

De politiska planeterna för brexit stod våren 2016, om inte perfekt, så åtminstone ganska rätt. När valkampanjerna startade fanns en rad varningssignaler som pekade på att det kunde bli jämnt.

Ändå var Stanna-sidan länge rätt säker på att vinna. Man visste mycket väl att en stor majoritet av britterna ville minska invandringen, men att de samtidigt trodde att ett utträde skulle skada deras egen och landets ekonomi. Kampanjledningen riktade helhjärtat in sig på plånboken. Med en oändlig mängd domedagsprofetior – höjda priser, sänkta löner, stigande arbetslöshet, företagsflytt och dyrare utlandssemestrar – skulle väljarna skrämmas att bli kvar i unionen.

Vid något tillfällen antydde till och med David Cameron att brexit skulle kunna leda till krig i Europa.

På sin sida kunde de mönstra de flesta parlamentsledamöterna, ministrar, direktörer, företagsägare, utländska politiker och mer eller mindre hela ekonomkåren.

Det gav naturligtvis bränsle åt den bild av ”eliten mot folket ”, som Lämna-sidan odlade, och som ekat i många valanalyser.

Det ligger något i den. Att de med lägre utbildning och sämre inkomst röstade för utträde oftare än dem med hög utbildning och bättre inkomst är uppenbart.

Men som vanligt är det inte så enkelt, eftersom man då bland ”eliten” måste räkna in de regelmässigt fattigare etniska minoriteterna, stora grupper bland Labour-väljarna och det relativt påvra Skottland – som stödde Stanna-sidan.

På samma sätt måste man då till ”globaliseringens förlorare” räkna inte bara de uppburna politiker som drev Lämna-kampanjen och de kapitalister som finansierade den, utan också miljoner väljare med goda inkomster i högst välmående små samhällen.

Ett problem för Stanna-sidan var dock, påpekar statsvetarna, att Tories var så splittrade och att Labourledaren Jeremy Corbyn, tidigare starkt kritisk till EU, bedrev en tämligen halvhjärtad kampanj, vilket betydde att partilojaliteterna sattes ur spel. En politisk elit som verkligen hade varit enad och motiverad, hade förmodligen kunnat vinna omröstningen.

Ett annat problem var att man möjligen talade för lite om fördelarna med unionen. Rädsla skulle bekämpas med rädsla.

På Lämna-sidan skapades ett dubbelkommando, som visade sig mycket lyckosamt. Å ena sidan den oborstat främlingsfientliga kampanj som Ukip-ledaren Nigel Farage drev i symbios med ett par av de stora brittiska kvällstidningarna. De lyckades nå de mer öppet invandringsfientliga väljarna, inte minst inom arbetarklassen.

Å andra sidan den officiella Lämna-kampanjen, med Londons borgmästare Boris Johnson i spetsen, en politiker som var så populär att han faktiskt kan ha avgjort omröstningen. Här vägrade man länge att prata om invandringen, och kunde därför nå de mer anständiga väljarna, i synnerhet inom medelklassen.

I kampanjens slutskede föll, det ska sägas, dock även Johnson & Co till föga och spelade invandringskortet. Striden renodlades.

Till bokens fördelar hör att författarna lyckas visa inte bara att, utan också hur, invandringsmotståndet fungerade.

För det första var personer med en negativ inställning till invandring mycket mer motiverade att överhuvudtaget rösta. Faktum är att om valdeltagandet hade varit 100 procent i stället för 72, så hade Stanna-sidan förmodligen vunnit.

För det andra tenderade invandringsmotståndarna att i sina egna huvuden spela ner de ekonomiska riskerna. Nästan alla väljare köpte i och för sig argumentet att det fanns en stor risk att ekonomin skulle skadas vid ett utträde. Men de mer invandringsfientliga ryckte enklare på axlarna åt detta: det skulle säkert inte bli så farligt.

Och i ett sådant läge vägde frågor om kultur, identitet och kontroll relativt sett tyngre.

Här tror jag att vi är något viktigt på spåren, som är giltigt också för att förklara den högerradikala vågen i Europa. Om folk inte tror eller tycker att ekonomin är särskilt viktig, om de tror – rätt eller fel – att det inte spelar så stor roll om högern eller vänstern vinner ett val, tenderar de att rösta efter sitt hjärta i andra frågor.

Eller kanske omvänt? Om de verkligen bryr sig om andra frågor, säg miljö, invandring eller feminism, så kanske de intalar sig själva att den ekonomiska konflikten spelar mindre roll?

Så ser det nya politiska landskapet i Europa allt mer ut. Man kan möjligen beklaga det, men någon annan slutsats är knappast möjlig av brexit, än den banala politiska sanningen att pengar inte är allt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Brexit