ÅSIKT

Martin Kragh är ett demokratiskt problem

Åsa Linderborg kommenterar en infekterat avslöjande

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Om USA:s nästa president heter Bernie Sanders kommer jag ändå inte förespråka ett svenskt Nato-medlemskap”, skriver Åsa Linderborg.

Vissa saker är omöjliga att prata om i Sverige. Eller närmare bestämt: Ingenting rör upp så mycket känslor och repression som konträra texter om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Ett aktuellt exempel är Mattias Göranssons och Johannes Wahlströms granskning av Dagens Nyheters rapportering av det ryska hotet (Aftonbladet 7 feb). De visar hur tidningen ser ryska farkoster och spioner överallt, och hur de anklagar både ryssar som svenskar för att vara Putins nyttiga idioter.

En av de utpekade, affärsmannen Johan Lundberg, har ekonomiska möjligheter att driva rättsprocess mot tidningen. Det har inte den ryska journalisten Aleksej Vladimirov. Han sitter hemma i Ryssland med erfarenheten att det råder slående likheter mellan den svenska pressens metoder att diskreditera honom och Kremls.

Varför är det så svårt eller farligt att säga som det är, att Göransson och Wahlström har rätt när de påvisar att DN systematiskt hoppar i fel tunna? Om det beror på ideologiska skygglappar eller journalistisk inkompetens låter de vara osagt, men likväl händer det hela tiden.

Stämmer uppgifterna i rapporten har Stefan Löfven ett riktigt allvarligt problem. Har han verkligen bildat regering med ett parti som är en av ”Kremls tentakler” i väst?

I anslutning till publiceringen av Göransson och Wahlström skrev jag en kort kommentar som satte in DN:s journalistik i ett större sammanhang, nämligen det grupptänkande som råder kring allt som har med Ryssland att göra. Grupptänkarna kan hålla på som de gör för att de jagar rätt villebråd. Att skytten är blind spelar då ingen roll.

Det samma kan sägas om Martin Kragh, som jag också nämnde i min kommentar. 2017 släppte Kragh en ödesdiger rapport som fick internationell spridning, där han anklagade svenska journalister och fredsaktivister för att syssla med rysk propaganda. Han kunde varken redovisa någon vetenskaplig metod eller något källmaterial (mer än den mytiske Egor Putilov som jobbat på SD:s riksdagskansli; databasen han hänvisar till existerar inte).

Alla uppfattade att rapporten kom från Utrikespolitiska institutet, men UI tog avstånd och menade att Kragh skrivit den på eget bevåg. Kragh själv har bara mumlat om rapportens tillblivelse och finansiering.

Mina egna källor från UI säger att Kragh inte kunde ta till sig den massiva kritiken han fick på det seminarium där texten lades fram. Han saknade helt enkelt vetenskaplig kompetens för att alls förstå vad kollegorna menade.

Kraghs rapport kom ut i alla fall och anmäldes följdriktigt för forskningsfusk. En av dem som anmälde var Tom Andersson, före detta senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Han gjorde det dels för att det vetenskapliga hantverket hade iögonfallande brister. Och dels för att det, som han skriver, finns betydande "demokratirisker med en forskare som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet”.

Rapporten rönte stor kritik av de forskare som hade till uppgift att granska den, men frikändes ändå – om än med den syrligaste motivering man kan tänka sig: "... svagheterna (i Kraghs artikel) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren". Med andra ord: Uppsala universitet ansåg att artikeln var så undermålig att den inte kunde kallas för forskning och därför heller inte fällas för forskningsfusk. Det var ju också ett sätt att rädda ansiktet på en kollega.

När Kragh ombads svara för sitt svaga case i Medierna i P1 fortsatte han framföra sina grova anklagelser mot enskilda. Och när Journalisten ställde kritiska frågor om rapporten, bortförklarade han sin rapport med att han varit febersjuk.

Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten är tydligen ointressant. Han står nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.

Martin Kraghs namn valsar runt i många sammanhang utan att svenska medier gör sitt jobb, det vill säga: undersöker påståendena. Senast i de dokument som hackernätet Anonymous har kommit över om Integrity Initiative. Där hävdas att den hemlighetsfulla organisationen har som uppgift att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa. I Storbritannien uppstod först en diskussion huruvida dokumenten var äkta eftersom de var så taffligt skrivna, det vill säga, var det rysk desinformation av det slag som man får räkna med nu förtiden?

En av Integrity Inititives måltavlor var Jeremy Corbyn. Labourpartiet undersökte därför dokumenten och beslutade sig för att ta deras äkthet och innehåll för sanna.

Det gjorde även brittiska UD, som lovat att gå till botten med saken, hårt pressat av brittiska medier för sin egen roll i alltihop.

Skottlands största och äldsta tidning, The Sunday Mail, avslöjade att Integrity Initiatives adress var en övergiven kvarn. The Guardian har uppmärksammat det faktum att det ljusskygga projektet drivs av The Institute for Statecraft, som har fått två miljoner pund från brittiska UD. Pengarna har, enligt UD:s egen utredning som The Guardian hänvisar till, använts för att smutskasta Corbyn.

Brittiska mediehus, som det svenska kommentariatet i alla andra sammanhang betraktar som seriösa, tar med andra ord dokumenten på djupaste allvar.

Meningen med Integrity Initiative, såsom skandalen beskrivs i Storbritannien – för det är ju vad det här är: en skandal – är att skapa ett nätverkskluster bestående av journalister, experter och andra inflytelserika personer runt om i Europa och USA. Detta nätverk ska i hemlighet samarbeta i kampen mot rysk desinformation. Sådan finns det mer än gott om, men till det som betecknas som rysk propaganda hör alltså även Natokritisk opinionsbildning. Nätverket har försänkningar i Norge, Spanien, Frankrike, Grekland, Italien, Holland, Litauen, Serbien och Montenegro. Och Norden, där Martin Kragh nämns som koordinator.

Det är lika märkligt som politiskt symptomatiskt för vår tid att uppgifterna om Martin Kragh inte har blivit en fråga i Sverige förrän nu. Även hans varmaste försvarare borde tycka att de är så pass allvarliga att de snabbt måste utredas för att kunna avfärdas. Allvaret i saken hade kommentariatet definitivt förstått om det hade rört en så kallad expert med ett annat politiskt fokus än Kraghs.

Integrity Initiative diskuteras i en rad berörda länder, men inte hos oss. Här avfärdas allt enligt gängse metod som rysk propaganda, punkt slut. Men låt säga att det faktiskt är så, att de hackers som fått fram uppgifterna kan vara ryska?

Som om inte mediehus hela tiden återger uppgifter som kommit fram för att någon vill påverka? Nästan alla källor har en agenda, frågan är vad man som publicist gör med dem. Det är minst sagt konstigt att journalister som nu vevar inte förstår dessa yrkesmässiga elementa. Hur menar de att vi skulle behandla materialet som Snowden släppte över världen? Även det avslöjandet var mumma för Måns i Moskva.

Russia Today och Sputnik har naturligtvis frossat i nyheten om Integrity Initiative, men det kan inte diskvalificera dokumentens innehåll i sig.

I fallet med Integrity Initiative sammanfaller Putins geopolitiska intressen med mina egna åsikter om Nato, men det är också allt. Jag anser att Sverige ska vara allians– och kärnvapenfritt, och det menar även högermannen Putin. Den uppfattningen har jag oavsett vem som styr från Kreml. Och oavsett vem som sitter i Vita huset. Om USA:s nästa president heter Bernie Sanders kommer jag ändå inte förespråka ett svenskt Nato-medlemskap.

Svenska demokrater borde vara förbannade över Integrity Initiatives verksamhet, men bara vi som är Nato-kritiker reagerar. Det är oftast så med yttrande- och pressfriheten; man rider bara ut till försvar om inskränkningarna drabbar dem man själv sympatiserar med. Det är därför liberalerna inte hör hur falskt deras röster skorrar, när de upprörs över Trumps attacker mot medierna och Orbáns universitetspolitik. Det som sker hemma på den egna bakgården tiger man om eller försvarar som nödvändigt.

I Norge ser de på sådana här saker på ett annat sätt. Atlantic Council, som är en neokonservativ tankesmedja knuten till NATO och sponsrad av en rad olika intressen, däribland diverse gulfstater, den amerikanska vapenindustrin och även svenska UD, släppte härförleden rapporten Kremlin's Trojan Horses 3.0. Den har stora likheter med Kraghs beryktade alster, både vad gäller vetenskaplig otillförlitlighet och McCarthyism. Norska medier nagelfor rapporten och kunde utan pardon dra ner brallorna på Atlantic Council.

En som klandrade rapporten som ett angrepp på den fria opinionsbildningen var Kåre Willoch, tidigare partiledare för Høyre. Han var upprörd både som demokrat och för egen del, då han tillhör dem som menar att man måste se på det ryska hotet något mindre halsstarrigt.

Det svenska kapitlet i den rapporten är skrivet av Henrik Sundbom. Han är knuten till den näringslivsfinansierade tankesmedjan Frivärld och är även kollega med Martin Kragh på UI.

Det finns alltså ett svenskt kapitel i den rapporten, där framför allt fredsrörelsen och Miljöpartiet påstås springa Putins ärenden.

Stämmer uppgifterna i rapporten har Stefan Löfven ett riktigt allvarligt problem. Har han verkligen bildat regering med ett parti som är en av ”Kremls tentakler” i väst? Eller inser även han att rapporten är ett ideologiskt grundat beställningsverk som tillkommit för att Sverige spelar under täcket med USA?

Svenska tidningar, och särskilt Svenska Dagbladet, har de senaste dagarna refuserat repliker på löpande band i frågan om Martin Kragh. Så prestigefyllt är grupptänkandet. Aftonbladet Kultur gör tvärtom; Kragh är välkommen att själv skriva om saken här hos oss. En fråga som ännu inte fått något svar är den som Tom Andersson ställde i UNT för två år sedan angående den rapport som orsakat så mycket skada för pressfriheten och rätten att ha en egen åsikt: "Vilka kopplingar finns mellan UI, försvarsintressen och forskningsarbetet i fråga?"

Med eller utan feber får Kragh också gärna redovisa hur han kan hålla isär sin roll som ”forskare” vid Uppsala universitet från politiskt färgade uppdrag för bland annat näringslivets tankesmedja Timbro. Våra spalter står vidöppna, det är alltför många frågor som förtjänar ett svar.

Lika välkomna är så klart DN att bemöta kritiken mot sin Rysslandsjournalistik. Den som ingen annan än de drabbade vill prata om.

TEXTEN UPPDATERAD I en tidigare version av artikeln stod att Martin Kragh haft titeln ”senior rådgivare” vid den Nato-anknutna tankesmedjan Atlantic council. Det stämmer inte. 

ARTIKELN HANDLAR OM