Lenngrens poesi ger tidssvindel

Av: Pia Bergström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Deltog i dåtida hets mot ”rimkräk”

Anna Maria Lenngren
Anna Maria Lenngren

TIDSKRIFT ”Hon hade kanske kunnat bli en fantastisk romanförfattare, men romaner var helt enkelt inget man skrev som gustaviansk författare. Det var illa nog att läsa dem.” Malte Perssons reflektion om Anna Maria Lenngrens ”prosaiska poesi”, alltså hennes klarhet, konkretion och ”realistiska” blick ger ­lite tidssvindel.

Lenngren som Lyrikvännen ägnar sitt senaste nummer föddes 1754. Hon började publicera dikter redan som 18-åring men efter giftermålet med tidningsmannen och redaktören Carl Peter Lenngren anonymt. Att arbeta som gift var opassande.

Poesins viktigaste plattform var på den tiden tidningarna, där mycken usel och pompös pekoral trycktes. Kjellgren kallade de skrivglada för ”rimkräk” och att håna dem blev något av en sport bland satiriskt lagda författare. Lenngren deltog med sin skarpa och eleganta humor i den sporten, men utan eget namn.

Lite fegt, sett från vår tid. Men hennes mest kända dikt är inte feg. Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon: (1794) där en äldre gustaviansk fru för ordet: ”Med läsning öd ej tiden bort/ Vårt kön så föga det behöfver/ Och skall du läsa, gör det kort. / Att såsen ej må fräsa öfver!”

Är Lenngren ironisk, luttrad med åren eller skrev hon ”rolldikt” utan att själv ta ställning? Lyrikvännens Daniela Silén tycker att man ”dumgör” tidigare uttolkare om man bara ser det ironiska. Men kan man låta bli?

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.