ÅSIKT

Förhäxande bollfest

Nils Håkanson om fotbolls-VM i skuggan av Putins krig och förtryck

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
KULTUR

I C S Lewis Häxan och lejonet finns en figur som läsarna brukar minnas framför de andra: den elake brodern Edmund. En förbittrad, ogin tjockis som avskyr när de andra syskonen ställer krav och vill att han ska vara lika moraliskt oförvitlig som de. Edmund frestas av den onda häxans godsaker (en förtrollad marmeladkonfekt) och sviker alla goda ideal för löften om en bekväm tillvaro där ingen kommer med fordringar på moralisk resning.

Mot slutet av boken hävs Edmunds förtrollning, men först efter att det guldskimrande lejonet Aslan offrat sig för hans skull. Från den punkten bleknar Edmund: han blir snäll, ångerfull, moraliskt rättrådig men trist. Kul har bara den som tänker på sig själv.


Tanken flimrar förbi i mitt huvud medan jag klickar runt på hemsidan för sommarens fotbolls-VM. Det här blir ju svinbra: Polen–Senegal, vilken match. Heja Edmund.

För så är det, om man ska vara uppriktig: fotbolls-VM 2018 blir ett nöje att ägna sig åt mot bättre vetande. Till exempel har vi ju länge känt till att turneringen kommer att hållas i ett krigförande land, vars uppenbart korrupta ledarskikt hänsynslöst fördärvar för sin befolkning och tillåter öppna följelser av oppositionella och homosexuella.

Ja, ja, men fucka det, snart börjar Belgien–Panama. Var det nån som sa döda byggarbetare? Näe? Och flygbombningarna av syriska sjukhus hör inte hit. Vi sitter med händerna i konfektburken, ska fan komma här och gnälla.

Fotbolls-VM är världens största idrottsevenemang. Man beräknar att antalet tv-tittare uppgår till 3,5 miljarder. Det är nästan fyra procent av alla människor som någonsin har levat. Vilket gör det till den största ”kulturhändelsen” i mänsklighetens historia. Huvudarrangören Fifa säger sig vara en ”icke vinstdrivande ideell organisation”. Omsättningen i år beräknas dock uppgå till tiotals miljarder kronor, och en betydande andel av de vinster som helt osökt ändå uppstår höstar man in från herrarnas fotbolls-VM.


Min raljanta ton får säkert en del läsare att tro att jag är en sån där kulturmupp med öppen skjortknäppning och världssamvete, en sån som skriker ”minns Båstad” så fort idrottspampar och diktatorer har kramkalas, och att jag nu tänker förespråka bojkott?

Inte alls. För det första är det för sent att börja med sånt nu, för det andra är bojkott sällan en lösning på problem över huvud taget, och för det tredje – och det är poängen jag vill få fram här – är vi fullständigt handlingsförlamade när det kommer till den korrumperade världsfotbollens makt över våra sinnen. Vår tids häxmästare har förtrollat oss och vi går dit de pekar.

Alla visste redan för fyra år sedan hur det skulle bli. Turneringens politiska inramning var glasklar redan då kvalet inleddes. Det stod skrivet i stjärnorna över Zürich, Moskva, Kiev och Ghouta: detta skall ske. Och vi brydde oss inte − vi väckte inte ens frågan om att frånta Ryssland värdskapet. Krigen spelade ingen roll, morden och förföljelserna av oppositionella och homosexuella spelade ingen roll, de fruktansvärda förhållandena då idrottsanläggningarna byggdes spelade ingen roll, och det inhemska förtrycket orkar man ju inte ens prata om. Vi låter bli − av uppgivenhet, av likgiltighet, eller för att vi principfast hävdar att man inte ska ”blanda ihop idrott och politik”.


Och kontentan av vår handlingsförlamning − om den nu bottnar i resignation, förslappning eller principfasthet − blir att man visst kan starta krig och förtrycka både minoriteter och majoriteter och likafullt behålla stjärnglansen från det största underhållningsspektakel som universum skådat. Och i detta ger tre och en halv miljard människor framtidens alla krigsherrar en vink: vi lär knappast bry oss nästa gång heller. Och den ”ideella organisation” som lånar ut sitt emblem till propagandaspektaklet kommer inte att se några skäl att avvika från den inslagna kursen.

Programmet presenteras av Wanda Group, Adidas, Gazprom, Coca-Cola m fl.


Jag har svårt att se hur något skulle kunna förändras. Visst – långsiktigt kan man tänka sig att påtryckningar på Fifa, som än så länge ”står över politiken”, kanske kan ge resultat. Eller kanske troligare imploderar de korrupta pamp- och oligarkstrukturerna av sig själva en dag och ger plats åt någonting sundare, någonting mindre överjäst och omänskligt megalomaniskt.

Men i just det här läget, när man i ett tilltagande moraliskt moras går och väntar på kvällstidningarnas glansiga VM-bilagor och motvilligt dagdrömmer om framgångar för det svenska landslag som mot alla odds kämpat ner den ena omöjliga motståndaren efter den andra, verkar den rent mänskliga, etiska situationen hopplös.

Idrott dödar – tills vidare är det så. Och vi är alla delaktiga, för häxmästarna har våra drömmar och vår inbillningskraft i ett fast grepp. Vi dagdrömmer om fotboll och vi kan inte föreställa oss att det skulle gå att rubba den återkommande fyrårscykeln, vid vars slut vi sitter klistrade framför tv-skärmarna flera veckor i sträck. En cykel som i sommar får oss att ingå en förnedrande gemenskap med Fifa-topparna och den ryska statsledningen.


Bland våra urlakade dagdrömmar återstår kanske bara en som inte serverats av dem: drömmen om Hjälten. Och inte den hjälte som gör mål med en hoppklack på övertid och slår sig för bröstet efteråt, utan en riktig hjälte, en hjälte som ger oss ett ideal. Och för det behövs ingen Aslan, det räcker finfint med en Mikael Lustig eller Andreas Granqvist. Det räcker med en värdig men helt otillåten och straffbar demonstration i rätt läge. Ett offer som kan få oss halvfigurer till Edmund-typer att rycka fingrarna ur burken med svartmagisk marmeladkonfekt, en handling som kan väcka oss ur vår moraliska letargi och ge oss åter vår förmåga att höja oss.


Nils Håkanson

Författare, översättare

ARTIKELN HANDLAR OM