ÅSIKT

”Hiv-kvinna” och demon

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Tvåbarnsmamma Lillemor i filmen ”Hur kunde hon?” höll sin hiv-smitta hemlig och dömdes till fängelse.
KULTUR

Hur kunde hon? Den inramande frågan i Ingela Lekfalks nya dokumentär ger en möjlighet att tänka efter eller provoceras. Men det är ingen enkel sak. Den kräver att vi är öppna för det moraliska dilemmat i filmen.

Vad krävs för att vi ska vara beredda att förstå Lillemor? Hon som levde ett drömliv i lilla byn, födde två barn, men aldrig berättade att hon bar på hiv.

Så ensam hon är, tänker jag, medan scenerna rullar förbi i huset hon nu ska lämna, vid packningen inför fängelset, i vardagssysslorna som fortgår in i det sista. Så ensam i sin sorg över det rämnade livet, med våndan och funderingarna. Världen så långt borta, när hon tittar in i kameran eller ut genom fönstret. Efter drygt två år i fängelse med fotboja, packar hon upp nytt Ikea-porslin, med tårar som aldrig tar slut över den förlorade vårdnaden av de två älskade barnen.

Hela tiden ensam.

Har hon tur kanske folket förbarmar sig och säger att straffet var väl hårt. Kanske betyder det viss upprättelse. Kanske slipper hon epitetet ”hivkvinnan” för att hon blivit mänsklig, men identifiera oss vill vi inte. Där är hon ensam. Hur kan hiv vara en människas sak, var är alla?

”Det är ingen rättighet att smitta någon annan med hiv”, var dåvarande folkhälsominister Morgan Johanssons svar på kritiken mot den behandling som tvingat många hivpositiva in i tystnaden.

När folkhälsominister Maria Larsson vill visa framfötterna är det med löftet om att halvera ”smittspridningen” före år 2016. Man frågar sig hur det ska gå till utan någon plan för att möta dagens hivpositiva, bara mer av samma repression och fixering vid det ”onaturliga” med hiv.

I en scen står en man utanför Lillemors hus med en kamera. Han vill fånga ”hiv-kvinnan”, känd från löpsedlarna, innan hennes nära hjälps åt att jaga bort honom.

Tänk om kameran följt honom, hinner jag tänka, eller alla de andra som varit delaktiga i Lillemors val. Han som förförde den en gång nykära 19-åringen utan att veta att han lämnade ett spår för alltid. Föräldrarna som delade hemligheten. Mannen som älskade henne, gifte sig och skaffade två barn tillsammans med henne. Läkarna som kände till hennes familjesituation, rådde henne att vara tyst, precis som fängelsepersonalen.

Hur kunde det bli så här?

Den dokumentären vill jag gärna se. Den där vi vänder oss mot världen, inte mot bilder av demonen – den galna kvinnan – som ska garantera att det är vi som är normala.

Anna-Maria Sörberg