Skrev om statarna – älskade med överklassen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anna Sofia Andersson läser om Ivar Lo-Johanssons jakt på den "fria kvinnan”

Nordbergs teckning till Ivar Lo med kommentaren ”Den enes död – den andres bröd.”
Nordbergs teckning till Ivar Lo med kommentaren ”Den enes död – den andres bröd.”

I tonåren läste jag Analfabeten (1951) av Ivar Lo-Johansson och fortsatte ivrigt med resten av de självbiografiska böckerna. Jag blev förälskad. Den som skrivit detta måste helt enkelt vara en förtjusande person. Nyfiken, självironisk, modig och ofta på tvärs med rådande uppfattningar. Hans inställning till livet blev något att sträva efter.

Sedan dess har min bild av honom nyanserats. Författarskapet och dess ära kom alltid i första hand, ett problem han ofta återkom till i sina böcker. En livsuppgift medför alltid vissa offer.

Ivar Lo gifte sig aldrig, men för hans inbitna läsare är det ingen nyhet att han hade många passionerade kärlekshistorier. Han har skildrat sina kärlekar både i självbiografier och romaner. Margareta Wersäll berättar i sin bok om verklighetens kvinnor, som i flera fall var tydliga förebilder till romangestalterna.

I debutromanen Måna är död (1932) är det sommaren på en fäbodvall tillsammans med hans första stora kärlek Maria Nordberg som skildras. Romanen slutar med att Måna störtar i forsen och dör.

Verklighetens Maria Nordberg dog däremot inte, men när boken kom ut ledde det till att deras kärlekshistoria definitivt avslutades. Hon skickade en teckning till Ivar Lo med ”Måna” skrivet i ett kors på en grav, samt texten ”Den Enes Död: Den Andres Bröd”.

Den älskade kvinnan ”Pingvin” i romanen Lyckan (1962) har Ingrid Stiernblad som förebild. På den tiden ansågs romanen som ovanligt sexuellt frispråkig. Hon kände sig utlämnad och förmedlade sin bestörtning i ett brev till honom.

Sara Lidman ville att hon själv och Ivar Lo skulle lova att aldrig skriva om varandra. Men något sådant löfte gav han aldrig. Romanen Blå Jungfrun som utgavs postumt 1992 bygger på deras relation en sommar på Öland. Enligt Margareta Wersäll var förhållandet stormigt. Sara Lidman ville bilda familj, men Ivar Lo värnade sin frihet. I ett brev skriver hon dessutom att hon saknade ”allvarliga” samtal med honom.

Det var inte arbetarkvinnor Ivar Lo hade förhållanden med. Ingrid Stiernblad var friherrinna, liksom Loyse Sjöcrona, som senare blev Barbro Alvings livskamrat. Men en djupare analys av Ivar Los syn på kön och klass förekommer sparsamt i Marareta Wersälls bok. Förvånande, eftersom klasstillhörigheten, och hur den präglar människors villkor, genomsyrar hans författarskap. I den självbiografiska boken Författaren (1957) beskriver han hur proletärförfattarna, delvis av revanschlusta, sökte kärlek bland litterärt intresserade överklasskvinnor, men sedan återvände till kvinnorna från sin egen klass. Till kvinnorna ”som visserligen inte hade tid att diskutera böcker med dem, men i stället skötte om deras tvätt och betalade deras hyra”.

Ivar Lo efterfrågade en självständig och fri kvinna och menade då bland borgerlighetens kvinnor, för i ”arbetarklassen har hon länge funnits” ( Stockholms-Tidningen, 1930). Motsägelsefulla tankegångar, som för övrigt även August Strindberg uttryckt.

Poeten Ann Smith träffade Ivar Lo 1961. Deras vänskap bestod livet ut, vilket också tycks ha varit fallet med flera av de tidigare kvinnorna. Som Ann Smith skrev i sitt avskedsbrev 1965: ”Du har varit min största och bästa kärlek, jag har så många gånger undrat över hur jag kunnat få vara så oförskämt lycklig.”

Så kan kärleken se ut.

Anna Sofia Andersson

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.