ÅSIKT

Saga med studs

Claes Wahlin ser Askungen ta ton på Kungliga operan

Foto: sören vilks
Johanna Rudström och Ole Aleksander Bang i Rossinis ”Askungen” på Kungliga Operan.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Rossinis ”Askungen” var inte bara den första opera som sattes upp i Australien, uppförandet ägde också rum kort efter giftermålet mellan drottning Viktoria och Albert 1840. Det är därför som denna italienska opera, med stoff från Frankrike (Perrault) eller Tyskland (Grimm), är placerad i ett engelskt 1800-tal av regissören. Resonansen för Kungliga Operans publik torde vara rätt svag, milt uttryckt. Jag undrar om den ens fick ett klockrent eko hos Nya Zeelands publik, där uppsättningen hade urpremiär 2013.

Porträtt av kungar från Henry V till George III pryder den sal i palatset där Don Ramiro får se bilder på tilltänkta brudar. Ingen duger. Betjänt Dandini får ge sig ut bland det enkla folket och hamnar i Don Magnificos bric-à-brac-butik där Angelina hunsas av sina nippertippor till systrar, Clorinda och Tisbe. Så går det som i sagan, tack vare den kloke intriganten Alidori som iscensatt brudjakten.


Dan Potras finurliga scenografi skiftar raskt mellan kunglig sal, överlastad, lätt bedagad butik och kunglig park. För ovanlighetens skull är scenövergångarna väl regisserade och även om det engelska känns malplacerat, så vet regissör Lindy Hume att sätta musiken i centrum. För här är det Rossinis ekvilibristiska, smittande toner som härskar över rollfigurerna. De kan helt enkelt inte sitta stilla. Ibland blir det lite väl flamsigt, men det flöde som skapas av och mellan personerna är kongenialt med musiken.

Inte minst i Rossinis ensemblenummer, där alla sjunger samtidigt men sällan tillsammans, så får musik och text bokstavligen talat kropp. Varje person har sitt kroppsspråk, liksom körkollektivet delar samma språk men där varje individ bryter en smula.


Överlag är solisterna tyvärr en smula röstsvaga. Det stora undantaget är John
Erik Elebys Don Magnifico. Han dundrar snyggt mot Johanna Rudströms mjuka mezzosopran, som passar Angelina fint. Ole Aleksander Bang som Don Ramiro har styrkan, men lät en aning pressad.

Nippertipporna, Marianne Hellgren Staykov (Clorinda) och Karin Osbeck (Tisbe), tramsar elegant både fysiskt och vokalt. Det gör också Jens Perssons
betjänt Dandini som låter rollbytet stiga honom åt huvudet ända ner i fötterna.

Jean-Christophe Spinosi leder Hovkapellet med gott tempo och snygga konturer. Men det är inte alltid lätt att hålla nere klangvolymen i orkestern, vilket ofta behövs för att bistå solisterna så att Rossinis eleganta, stegrande nummer ska nå ut efter förtjänst.

FAKTA

OPERA

»  Askungen

av Gioachino Rossini

Regi: Lindy Hume

Scenografi: Dan Potra

I rollerna: Johanna Rudström, Marianne Hellgren Staykov, Karin Osbeck, Ole Aleksander Bang, Jens Persson, m fl

Dirigent: Jean-­Christophe Spinosi

Kungliga Hovkapellet

Scen: Kungliga Operan

Speltid: 2 tim 55 min