ÅSIKT

Folkligt, festligt – och försoffat

Petter Lindgren om jultidningarnas utbud: Lika stillastående som Kronbloms Vinkelboda

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Gunnar Persson
Jubilerande latmasken Kronblom hör till klassikerna bland årets jultidningar.
KULTUR

”Berätta vad du heter och att du säljer jultidningar.”

Så lyder punkt ett i Jultidningsförlagets säljskola. Själv har jag inga planer på att ge mig ut i slasket med penna och kundlista, utan nöjer mig med de doftminnen som förlagets katalog väcker till liv.

Och då inte av sådant som glögg eller tomtebloss, men av den där sortens dunster som slår emot en när man plingat på hos en främling och dörren öppnas: spånplatta, bubbelgum, piss, vad som helst. Som en liten gåta att tyda för den som har nos därtill.

I övrigt har jag mest diffusa minnen från min korta karriär som jultidningsförsäljare i sjuttiotalets Örebro, men jag måste i alla fall ha sålt hyfsat, för jag fick en fin Coca cola-spegel i premie, och jag kan ju trots allt inte ha varit särskilt gammal eftersom jag minns att jag hade svårt att tyda ordet ”Refreshing” som stod på spegeln.

Hade jag vetat vad dagens barn kan få i premie vid god försäljning hade jag förmodligen drabbats av samma kusliga framtidssvindel som jag fick av Månbas Alpha på tv. För vad sägs om sådant som hörlurar och telefoner utan sladd, rullbrädor och sparkcyklar med eldrift och inte minst kompletta datamaskiner!

Utbudet av tidningar och böcker i årets katalog är dock allt annat än science fiction. Vid sidan av trotjänare som sagoantologin Tomtar och troll (utgiven sedan 1907) eller tidningen Julstämning (utgiven sedan 1906) återfinns smådäven backlist (Jens Lapidus och Dan Brown med flera) och sedvanlig skåpmat som almanackor, korsordsböcker och kalendrar. Bland faktaböckerna utmärker sig ämnesområdena bakning och krig.

Marknaden för misogyna buskisserier med rötter i mellankrigstiden, som Agust och Lotta, Lilla Fridolf och Åsa-Nisse, förefaller märkligt nog vara lika god som på sjuttiotalet. 

Det är inte utan jag får lust att mejla första bästa reaktionär, för här finns ju verkligen den pursvenska kanon som efterfrågats på sistone, alive and kicking och så folklig att jag tror att till och med Ebba Busch Thor känner till att det är Rudolf Petersson som hittat på 91:an Karlsson.

Som kryptoörebroare gläder jag mig förstås över att återse Elov Perssons (1894–1970) vandrande argument för medborgarlön, Kronblom. Sedan 1968 tecknas den i år 90-årsjubilerande latmasken av upphovsmannens son, Gunnar Persson, bördig från Gästrikland men sedermera bosatt i Örebrotrakten vilket gjort också Kronblom till något av stadens son. 1988 reste man till och med en gigantisk trästaty av seriefiguren iförd ÖSK-mundering vid dåvarande Eyravallen, på initiativ av underhållaren och lokalsuperkändisen Trivsel-Torsten eller Torsten Lundberg (1931–2017).

Mycket har hänt i Örebro sedan dess, Torsten är borta, Eyravallen heter inte längre Eyravallen och statyn har flyttats ut ur stan, till villaområdet Adolfsberg, men i Kronbloms Vinkelboda har tiden stått lika stilla som i jultidningskatalogens utbud.

Ännu inleds varje episod med en sådan där liten fånig vers – ”Att återvinna förra julens rester / skapar inte några stora fester” – och ofta nog slutar allt med att huvudpersonen ligger på kökssoffan och snarkar, med händerna på värming i byxfickorna och ryggen vänd mot den förbittrade hustrun Malin och läsaren.

Det är förstås helt i sin ordning, för där exempelvis Lilla Fridolf släpat sitt varumärke i smutsen genom att låta senmoderniteten sippra in i form av sådant som populärmusik, ungdomsrörelser och tekniska landvinningar, är det just stillaståendet som är grejen med Kronblom. Här förflyktigas ingenting, med undantag för hushållskassan.

I årets jubileumsutgåva syns huvudpersonen visserligen dryga ut pensionen inför julen med något enstaka påhugg och lite fiske i den autentiska sjön Åmmelången, men på det hela taget är han ännu oföretagsamheten konstfärdigt dragen till sin yttersta spets. Eller, som Ronny Ambjörnsson så snitsigt uttrycker det i Författarnas litteraturhistoria (Författarförlaget, 1978): ”I världslitteraturen finns två gestalter som med sällsam resning kommit att förkroppsliga två skilda sidor i mänsklighetens strävanden: Robinson Crusoe och Kronblom.”

Fast nog skulle Malin till nöds kunna piska ut sin make på byn för att sälja jultidningar, och nog skulle just Kronblom ha vett att uppskatta en eldriven sparkcykel i premie. Ja, om han nu inte hade råkat skänka bort sina stövlar till en luffare:

”Så nu får jag hålla mej inne tills vägarna torkat upp.”

Jag menar att Kronblom är värd att ägna en tanke så här i julstressen. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Serier

Kronblom

Örebro