ÅSIKT

Sickans scennärvaro brände genom duken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Gunder Andersson minns en stor artist

Foto: Foto: HASSE SUNDBERG
Sickan Carlsson somnade in på Borgarhemmet i Stockholm vid elvatiden i går. Hon var en av Sveriges mest framträdande skådespelare genom tiderna med över 40 film- och tv-roller i bagaget.
Foto: Foto: LASSE STENER
Sickan Carlsson är död. Hon blev 96 år.

Hon var faktiskt döpt till Sickan. Det berodde på att hennes far hade en favoritskådespelerska med det förnamnet. Om det var namnet eller inte som präglade hennes liv, skådespelerska blev hon. En av Sveriges mest folkkära. Sickan Carlsson alltså.

Nu är hon borta, 96 år gammal, några månader efter att hennes konkurrent men också nära vän i samma genre, Annalisa Ericson, lämnade oss.

Sickan började tidigt, redan på 1920-talet, och gjorde otaliga revy- och teaterroller, men det var filmerna och skivinspelningarna som gjorde henne folkkär över hela landet.

Hennes genre var framför allt den lätta komedin. Hon var genuint hemma i den traditionen, med vassa repliker, perfekt tajmade och blixtrande ögon när så behövdes, och perfekt plastik.

Hon ägde ett levande ansikte som kunde avspegla skilda känslotillstånd, en distanserad skepsis eller en hängivelse utan överspel när så krävdes.

Hon hade en mycket bra sångröst som hon fick användning av i en rad filmer, inte minst en rad 40-talsfilmer av Schamyil Bauman, och som numera hör till det svenska filmarvet eftersom den sortens filmer inte görs längre. Alltså komedier i vardagsmiljö, där skådespelare plötsligt kan utbryta i sång, närmast som en kommentar till handlingen. I dessa mycket äktsvenska komedier, som Landstormens lilla lotta, Landstormens lilla argbigga och Löjtnantshjärtan gjorde hon rollgestaltningar som står sig än i dag.

Sickan Carlsson framträdde aldrig som någon femme fatale, hon var den i grunden hjärtegoa tjejen (=kvinnan) som nog kunde förälska sig, men fortsättningen fick man tänka sig. Det gällde inte minst alla lyckade komedier hon gjorde med

Hasse Ekman som regissör på 1950-talet, som Sjunde himlen, Med glorian på sned och Fröken Chic. Hon var på sitt sätt vardagligheten personifierad, samtidigt som hon hade en scennärvaro som brände genom duken, charmade alla och har kvarstannat i minnet.

Sina sista framträdanden på film, då i tv, gjorde hon i början av 1990-talet. Mot slutet framträdde hon också ihop med Annalisa Ericson. En stor artist har lämnat oss.

Gunder Andersson