ÅSIKT

Liv och dikt blandas ihop i Moa Martinson-film

Pia Bergström ser Maj Wechselmanns och Ebba Witt-Brattströms dokumentär Landsmodern

avPia Bergström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AFTONBLADET / 5600
”Landsmodern” heter en ny dokumentär om författaren Moa Martinson

FILM Hur gör man en film om en död författare levande? Maj Wechselmann och Ebba Witt-Brattström har i sin dokumentär om vår största kvinnliga proletärförfattare Moa Martinson (1890–1964), med den pampiga titeln Landsmodern, tyvärr valt en något tafflig form. Tablåer med amatörskådespelare i tidstrogna kläder spelar upp scener från Moas barndom och vuxenliv medan man får höra kärnfulla ­citat ur hennes romaner. 

Sedan gärna en naturscen med mörker och is eller gungande vita syrener från Moas torp i Sorunda, till ödesmättad musik. Därefter klipps ”expertvittnet” Ebba Witt-Brattström in som från sitt skrivbord avslöjar den slutgiltiga sanningen. 

Till exempel att Moa blev våldtagen av sin första man när hon blev gravid med första barnet. Sen kom minsann ”barn efter barn …”


Det är inte det att jag betvivlar att Moa Martinsons liv med en man som söp upp matpengarna och slog henne var ett helvete, särskilt när två av hennes fem pojkar drunknade. Men liv är ju en sak och litteratur en annan. Även om Moa gärna använde egen egna livserfarenheter till ­sina många romaner, den första kom ut när hon var 43 och levde med den yngre författaren Harry Martinson, är det som om filmens tonvikt på hennes eget kvinnolidande blandar ihop liv och dikt.

De svåra erfarenheterna var en förutsättning för hennes skrivande men hon överskred ju dess gränser i den skapande fantasin. Och jag tvivlar på att Harrys otrohet, vilket i filmen avslöjas som en slags ”sensation”, är så viktig för eftervärlden, eller ens för Moa.


Det finns i filmen en polemisk feministisk försmädlighet som ibland skymmer hela den komplicerade människan Moa. 

För hon var en unik författare och hon är värd att uppmärksamma, även för den yngre generationen. Levande, fantasirikt, ­humoristiskt och knivskarpt ­beskrev hon som ingen annan Fattigsverige. Särskilt arbetarkvinnornas villkor både på landsbygden och i industrislummen i Norrköping i början av förra seklet. Hon bodde kvar i sin stuga i Sorunda resten av livet, var aktiv i kommunalpolitiken för socialdemokraterna, skrev regelbundet i syndikalisternas Arbetaren, Brand och andra tidningar.


Och hon var en av de få som skrev frimodigt om hur män utnyttjade kvinnor sexuellt, även inom äktenskapet. Hon var vår första Metoo, menar Wechselmann och Witt-Brattström, och det har de ju rätt i.

ARTIKELN HANDLAR OM