ÅSIKT

Allt är inte över

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ANDERS PAULRUD om Rolling Stones, nyss så nära

Foto: Stones – för 40 år sedan. Mick Jagger, Charlie Watts, Brian Jones, Kieth Richards och Bill Wyman fotograferade i ett skitigt och svartvitt London som darrade i väntan på vad som skulle hända...

Det måste

ha varit 1964. Jag var tretton, jag lät håret växa för jag hade redan sett The Beatles på teve. Det var i Ingrid Schrewelius legendariska Lilla journalen.

Det var ett fantastiskt program som fångade upp tids­andan; här fanns allt det nya. Modet, konsten, vad som hände i London, Paris, Amsterdam, den spirande ungdomsrevolten – och popmusiken.

I nästan varje program rapporterade Schrewelius om Beatles. ”Här ser vi bilder från Beatlespojkarnas senaste konsert, och se vilka fina scenkostymer dom har ?”

Men så 1964 presenterades ett annat band. The Rolling Stones. Ingrid Schrewelius kvittrade: ”Och här är ännu ett popband från England, och dom har inga scenkostymer alls ?”

Nej, det här var annorlunda, det var något rått och rättframt, något sexigt. Mycket farligare än Beatles och Gerry and the Pacemakers och ­alla de andra banden. Mick Jagger använde hela kroppen när han sjöng, och nu stötte han liksom fram Valentinos gamla soullåt It´s all over now.

Ja, för fan ?

Jag förstod det direkt. Det här var mitt band. Man hade inte börjat med tjejer ännu, men insåg som den trettonårige slyngel man var, hur det skulle bli: Because I used to love her, but it´s all over now.

Det var Stones första hit. Och det är fortfarande, över fyrtio år senare, en av deras bästa låtar.

Nu, när allt

är fyrtio år senare, kan man läsa Stones-medlemmarnas egna berättelser i en fyllig intervjubok, Enligt Rolling Stones.

Det är omöjligt att tänka på Stones utan att tänka på fotografen David Bailey. Han uttalar sig i boken, och han träffar huvudet på spiken:

”Jag gillade Stones från första ögonblicket, för jag hade alltid gillat blues. Här var ett band som spelade låtar som ”Little Red Rooster”/ ? / Beatles, däremot, betraktade jag som ett pojkband, en väldigt polerad grupp när de började medan däremot Stones tycktes växa organiskt. ”

David Bailey är i hög grad ansvarig för Stones visuella uttryck. Han tog omslagsbilderna till flera av Stones första skivor.

Vad man ser i bilderna från den tiden är ett slags oskuld. Avståndet mellan Stones och deras fans var minimalt; vem som helst kunde vara som dem. Nu i efterhand, när nästan allt har stelnat till nostalgiska gester eller klädsam melankoli, inser jag att den delaktighet en hel generation kunde känna med sin egen samtid de där åren i mitten av sextiotalet aldrig mer kommer igen.

Kring Stones

fanns en magisk känsla av förebådande; här fanns de mitt i det fula, skitiga och svartvitt fattiga London som darrade i väntan på att allt skulle hända.

Och allt hände.

Resten är ju historia. Mer än fyrtio år har gått sedan It´s all over now – fyra decennier av turnéer, missbruk, blodbyten och nu senast palmklättring – och de håller på än.

Av någon outgrundlig anled

Biografi

Anders Paulrud