ÅSIKT

Hoppas Sverige förlorar i VM

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Fredrik Ljungberg - skadebenäget samtalsämne.
KULTUR

■ ■Det har redan börjat. Varenda redaktion värd namnet planerar för VM och tanken är att vi ska ligga som halstrade strömmingar på medias grillgaller i veckor.

Jag gillar fotboll. Visst är det kul när 22 miljonärer sparkar på en läderboll medan trettiotusen nazister slåss på läktarna. Det är show, magnesiumbomber och öppen dörr på drive in-bordellerna.

Fotboll kan vara stort artisteri och underbara tårar av glädje och förluster. Jag håller inte med Ivar Lo som en gång påstod att Sveriges dummaste människor sitter på läktarna. Personligen har jag flera bekanta som är ännu dummare. Och dom gillar inte fotboll.

Men detta!

Massförströelsevapnen har helt enkelt blivit för tunga. Vi kommer att krossas under denna olidliga lätthet. Det blir en bombmatta av VM-pizzor, VM-hamburgare och gratis VM-mobil till den som gissar att Sverige kommer till final. Varenda entreprenör kommer att gräva sig in i våra öron som tvestjärtar.

Det går inte att ta ett steg utan att påminnas. Kampen om fjärrkontrollerna hårdnar till blodiga uppgörelser i hemmen. Det blir högtid för gubbsen i nätundertröja med ett flak starkbärs och hjärtfel. Alla tvingas vi att sticka huvet i de mentala skruvstäd som medierna drar åt.

■ ■Det var bättre på Sven Jerrings tid. Då satt hela familjen framför Radiolan och lyssnade när han refererade en match. Den som inte var intresserad kunde gå ut på stan utan att överfallas av alla dessa röster som skrikande försöker göra oss delaktiga.

Till och med kulturprogrammen i tv har en månad före VM börjat köra jinglar om evenemanget. Kulturen vill ut bland massorna eftersom det finns kulturnissar som tror att massorna älskar fotboll. De kulturella längtar efter folklighet. Men kulturens roll är inte att bli insmickrande.

■ ■Det fanns en tid när Sporten längtade efter Kulturen. Man bjöd in författare som Ernst Brunner för att säga en del knasigheter, men den tiden tycks lyckligtvis vara förbi.

Bokfloden har just börjat och justitieminister Thomas Bodström lanserar sin bok "Fotboll, vänskap, besatthet". Förlaget Lind & Co uppger att boken handlar om "manlig vänskap" och "bråddjupt allvar". Det vore bra om han får tid över för sitt jobb också. Andra politiker står på kö för att få en chans till tv-soffan.

Världen försvinner. Meningen är att vi ska slå oss till ro utan Darfur, Kongo och elpriser. Vad är hotet om taktiska kärnvapen mot Iran mot en feldömd straffspark?

■ ■Tro inte att jag hatar fotboll. Jag var den första som i radio intervjuade Nacka när han återvände från Italien och spelade sin premiärmatch. Men det här är bara för mycket.

Det värsta är att matchen är uppgjord. Vi läser redan spaltmil om petningen av Östlund och det är bara början. Vi kommer att få ta del av Lagerbecks hemliga vapen och Zlatans kupp. Nån muskel som Fredrik Ljungberg brukar ha problem med blir en lika stor fråga som om golfströmmen vände i natt.

Och så rösterna! Skrikande reportrar som i radio och tv försöker hissa upp stämningen när de refererar en plattmatch. Varför? Jo, det gäller att motivera rese- och hotellräkningar. Alla, inklusive hemmaredaktionens chefer, måste fås att tro att plattmatchen är upphetsande. Det är innebörden av medielandskapets uppgjorda match.

Tänk om Sverige förlorar från allra första början. Det blir en del gnäll och förbundskaptenen aviserar sin avgång. Därefter sjunker det megakommersiella jippot ner till sina rätta proportioner. Ett stort lugn sprider sig över landet, en ny mognad tar form. Vi kan åter se varann och praktisera Oscar Wildes visdom att erotiken är det enda som kan rädda ungdomen från idrotten.

Visst vore det skönt om Sverige förlorar.

Doktor Gormander