ÅSIKT

Var så god

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Calcutta 1994.
KULTUR

■ ■Några av Ulla Lembergs fotografier har etsat sig fast. Den utblottade, bara några år gamla pojken med vuxna ögon som sitter på en gata i Nepal och tigger. Jag var i tonåren första gången jag såg den. Hans gestalt slet och rev i mig, gjorde mig sömnlös. Det var någonting med hur bilden var tagen. Pojken blev en person, som en närstående man ser varje dag utan att kunna hjälpa. En människa.

Lembergs styrka är det värdiga avbildandet. Hon tycks närma sig varje motiv med värme och respekt. Kameraögat aldrig lystet, utan stadigt vilande i hennes goda avsikter.

■ ■Ingen fotograf undkommer dock linsens förföriska voyeurism. Hos Lemberg finns den som en skönhetsdyrkan. Varje rynka och veck äger en ornamental grace, särskilt i bilderna av arbetande kvinnor från hela världen. Människor med hårt kroppsarbete ristat i ansiktena, som outtröttligt fortsätter att bära och kånka för brödfödan. Skönheten hos händer som gnuggar löddrande tvätt eller breder ut säd att torka på marken.

Men fattigdomen är inte vacker, den bryter ner och förvrider människor. Lemberg romantiserar, den estetiska förtjusningen tar ibland överhanden.

När skygglapparna åker av är hon lika ofta skoningslös som verkligheten själv. Hos kvinnan vars man slagit ihjäl alla fyra barnen har allt slocknat. Kroppen svullen, ögonen döda. Och alla vagabonderande barn som jagas likt hundar av myndigheterna, deras rufsiga kalufser och limpåsar. Misären - ett Hades av liknöjdhet.

■ ■Ulla Lemberg vill att vi ska engagera oss i de orättvisor hon skildrar. Och känna förtröstan och glädje inför de förebildliga motiven: mannen som väljer bort det grabbiga verkstadsjobbet för att jobba på dagis, de svenska soldaterna i Bosnien som leker med de föräldralösa barnen, hemmapapporna med barnvagn. Framtidens män.

Hon vill att vi ska dela hennes övertygelse om att det goda i människan ska segra. Hon vill peka ut vägen för oss. Så här är det. Ur museihögtalarna strömmar musik ur Kristina från Duvemåla, som för att understryka det optimistiska perspektivet. Det blir lite... kvalmigt.

Foto

Camilla Hammarström ([email protected])