ÅSIKT

DADA

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG rumlar runt i en dingdong värld

1 av 6 | Foto: Marcel Jancos mask av Tristan Tzara.

Jolifanto bambla ô! Bambla ô. Bambla ô.

Hör jag mig själv sjunga i rulltrappan ner från sjätte våningen på Centre Pompidou. Dada-utställningen har satt mig i gungning men inte på det provocerande sättet, antar jag, som när Kurt Schwitters presenterade assemblaget Konstruktion för förnäma damer 1919. Eller när Tristan Tzara skrämde slag på Zürichs litterära elit med dikten Fiktiv Familjeparad Ribemont-Dessaignes:

"clgr grtl gzdr

tröttheten

foten

skärva i en nerv

en enad

hårborttagningsmätare i full or-

nat ..."

Utställningen sätter sig i hela kroppen. I benen, magen, huvudet, axlarna, i psyket. På några tusen kvadrat har curatorerna klämt in en mångfald som överstiger allt förnuft. Allt indelat i 48 mindre rum i ett stordadaistiskt simultangalleri med ljudkorridorer. Och en tusensidig katalog som få orkar släpa hem. Det enda jag saknar är Hugo Balls knäppa biskopskostym, i vilken han liknade en skalbagge och läste sina ljudpoem till ackompanjemang av kedjor och kastruller. Och var finns målningar av Arthur Segal?

90 år har gått sedan Hans Arp, George och Marcel Janco, Tristan Tzara, Hugo Ball, Sophie Taeuber-Arp och Emmy Hennings träffades på den lilla syltan Meierei vid Spiegelgasse i Zürich. Kvällens attraktion bestod i att aktörerna stampade och röt och läste upp sina svårtolkade poèmes simultané. Det var en hektisk tid genomdränkt av aggressioner, politiska bitterhet och skandaler. Det fanns inget gemensamt program, orsaken till att grupperingen höll ihop var ett ställningstagande mot samhället och krigets meningslösa dödande. Mot logiken. Mot förnuftet.

Dada spreds till Paris och Köln där den fick andra sinnrika, satiriska drag. I Hannover fick den av Kurt Schwitters en musikalisk förfining i hans orala Ursonate. I Berlin blev dada mera politisk. I USA fanns Marcel Duchamp vars readymades gav konstobjektet en ny mening, liksom spanjoren Francis Picabias typografiska utmaningar och Man Rays experimentella foto.

Rörelsens sista direkta uttryck hittar vi just i Paris mellan åren 1919 och 1923 med den rumänske poeten Tristan Tzara på barrikaden. Här nådde dada en brytpunkt när attityden inte längre kunde försvaras.

De kunde aldrig spänna av. En rutinfotografering för pressen resulterade oftast i att Hans Arp, Hans Richter, Tristan Tzara och Max Ernst poserade i omöjliga gymnastiska formationer, hängandes upp och ner med en cykel i skrevet. Ett gäng snobbar i fina kostymer som gav lagbilden en ny innebörd. Man får en känsla av att de skissade på konstrevolutionen dygnet om, utställningen visar nämligen en oöverskådlig mängd papper som sprakar av kreativitet. Metoden är enkel: pröva-förkasta-pröva-förkasta-kasta inget.

För att distribuera sina idéer startade dadorna hundratals tidskrifter (som är direkta förebilder för vår tids fanzines). De öppnade nya scener i oprövade miljöer; standup-poesi på bordeller, konstutställningar på offentliga toaletter. Bearbetade nya material; porslin, returpapper, jord, hundskit, strykjärn, flasktorkare, klädnypor, trådrullar. Experimenterade med film, till exempel Viking Eggelings fantastiska Diagonalsymfoni. Skrev skruvade kabaréer.

En typisk instruktion för att ladda tillvaron med urtillståndets magi och mystik, fritt från allt missbruk och intellektuella inskränkningar, kunde se ut så här:

Tag en tidning. Tag en sax. Välj ut en artikel lagom lång för er dikt. Klipp ut den. Klipp omsorgsfullt ut varje ord i artikeln. Lägg alla orden i en påse. Skaka den. Tag sedan upp urklippen ett efter ett. Skriv av dem noga precis som de kommer. Dikten blir lik er själv. Och nu är ni författare.

En dadaist, menade Raoul Hausmann, är "en man som älskar livet utan gränser, livet är inte bara här, det är där, där, där (da, da, da)". Ett gäng konstnärer från förmögna familjer, nu på vift utan fast adress och identitet, men med väl valda artistnamn som Baargeld, Tzara, Man Ray, Janco. Och alla ville bli Ober Dada. Därför sprack också dadaballongen.

Hur mår dada i dag? Tack bra. Som en fyraåring med fingerfärg över hela kroppen. Inte minst närvarande i 2000-talets så kallad Integral Art som bygger på ett slags telepolitisk kultur för nätverkscirkulering av offentliga bilder, texter, ljud och musik.

Så jag vinglar vidare mellan dadas olika rum med ansamlingar av uttryck på Centre Pompidou. Släpper alla tyglar och försvinner in i olika hål. Schwitters orala ursonater. Jancos "negermasker". Arps statiska träreliefer. Duchamps snurrande skivor, Anemic Cinéma. Taeuber-Arps marionettdockor. Saties Möbelmusik som helst inte skulle avlyssnas. Balls kvasiakademiska böcker. Tzaras banbrytande poesi-partitur. Hanna Höchs psykologiserande fotomontage "

T o m 9 januari

Konst

Mikael Strömberg