ÅSIKT

Folkmördare i Polen – hjältar i Ukraina

Torsten Kälvemark om minneslagarna skapar konflikt mellan länder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Nationalister hyllar den ukrainska milis som enligt ukrainsk lag var frihetskämpar. I grannlandet Polen ska det däremot bli förbjudet att förneka milisens inblandning i judeutrotningen och slakten av 10 000 polacker i Volynien.
KULTUR

Det pågår ett historiekrig i delar av Europa. Just nu går en front vid gränsen mellan Polen och Ukraina. De stridande är främst de båda ländernas nationella minnesinstitut. Jo, ni läste rätt. Både i Warszawa och Kiev finns statliga institut som sysslar med att fastställa rätt nationell historia. De har synpunkter på vad som får skrivas och sägas, vilka åsikter som är korrekta och vilka som är straffbara.

Den inflammerade konflikt som nyss uppstod mellan Polen och Israel har sin grund i en reviderad lag för det polska nationella minnesinstitutet. Det är lagens nya lydelse som bland annat gör det straffbart att använda begreppet ”polska dödsläger” eftersom de ökända dödsfabrikerna drevs av Nazityskland även om de låg i det ockuperade Polen.

En annan del av samma lagstiftning har ägnats mindre uppmärksamhet i västliga medier. Det är den paragraf (2a) som nu gör det straffbart att också förneka de brott som 1925–1950 begicks av ukrainska nationalistgrupper, ofta i samarbete med nazisterna. De brott som utpekas är dels de ukrainska milisernas deltagande i utrotningen av judar, dels deras roll i massmorden på polacker i Volynien. 

Det var där som tiotusentals polska medborgare under sommaren 1943 slaktades i en etnisk rening som även med det andra världskrigets mått skedde under sällsynt grymma former. Massakrerna i Volynien har Polen klassat som folkmord.

Problemet med paragraf 2a är att den träffar rakt i magen på de nynationalistiska ideologerna i Kiev. De ”ukrainska formationer” som det polska parlamentet nämner är underförstått 30- och 40-talens nationalistiska gerillagrupp UPA och dess politiska gren Organisationen för ukrainska nationalister (OUN). Men det är just dessa grupperingar som enligt Ukraina inte får missaktas eftersom de i landets egen historielag från 2015 betecknas som ”kämpar för den ukrainska självständigheten under 1900-talet”.

Hur har vi hamnat i en situation i delar av Europa där regeringar och parlament vill bestämma hur 1900-talets historia ska skrivas?

De som Polen karakteriserar som folkmördare måste i Ukraina däremot enligt lag hyllas som hjältar. En central ideolog bakom 30- och 40-talets ukrainska nationalism var Stepan Bandera. När regeringen i Kiev 2010 postumt ville ge honom titeln ”Ukrainas hjälte” protesterade Europaparlamentet. Det hindrar inte att han nu får gator och torg uppkallade efter sig och att statyer över honom får ersätta minnesmärken över gårdagens sovjetiska hjältar.

Hur har vi hamnat i en situation i delar av Europa där regeringar och parlament vill bestämma hur 1900-talets historia ska skrivas? Om detta har historieprofessorn Nikolay Koposov skrivit en analyserande bok med titeln Memory laws, memory wars. The politics of the past in Europe and Russia (Cambridge University Press 2018). Koposov är professor vid Emory university i USA men har rysk bakgrund. Sedan länge är han ändå en mycket skarp kritiker av Putins historiepolitik och han lämnade hemlandet 2009.

Koposov gör en noggrann genomgång av olika minneslagar runt om i Europa. Han konstaterar att företeelsen egentligen började i väst, men då som ett sätt att manifestera universella mänskliga världen, till exempel som ett medel mot förintelseförnekare. De gamla kommunistländerna fångade upp idén men i deras tappning kom det inte att så mycket handla om universella syften utan om att slå vakt om en nationell identitet efter östblockets upplösning. 

I Kreml hakade man på trenden. Den ryska historieskrivningen var inledningsvis mer pluralistisk under 90-talets turbulens men med Putin vid makten från det senaste sekelskiftet kom den att mer ställas i nationens tjänst. Framför allt kom man att göra ”det stora fosterländska kriget” och segern över nazismen som ett prisma för den nationella historieskrivningen. Det oberoende sanningssökandet om den sovjetiska repressionen har tidvis motarbetats även om det på den sista tiden har rests minnesmärken över Stalintidens otaliga offer.

För en del andra postkommunistiska länder har syftet med den officiella historieskrivningen varit annorlunda. Den har delvis utvecklats i polemik mot Ryssland. Men den har ibland också syftat till att frisera det som hände under 40-talet, inte minst lokala nationalisters samarbete med de tyska ockupanterna i förintelsen av den judiska befolkningen.

I nästan alla länder fanns det villiga medhjälpare till de nazistiska dödspatrullerna.

Ett ökänt exempel var länge Folkmordsmuseet i Litauens huvudstad Vilnius som framför allt koncentrerats på det sovjetiska förtrycket men där det verkliga folkmordet (den judiska kulturens utrotande) skjutits åt sidan. Fortfarande pågår en häftig debatt kring den litauiska historiefriseringen på sajten Defending history, driven av judiska aktivister.

Koposov går inte närmare in på saken men det är kanske främst ur ett judiskt perspektiv som en del av de gamla öststaternas omskrivning av historien blir problematisk. I nästan alla länder fanns det villiga medhjälpare till de nazistiska dödspatrullerna.

Men även för dem som inte var medlöpare kunde den tyska ockupationen te sig som relativt kortvarig i jämförelse med de decennier som de var dominerade av Moskva. Det har då blivit en frestelse att jämställa nazism och kommunism utan att se den avgörande skillnaden i just den rasistiska folkmordspolitiken.

Den aktuella polska lagstiftningen har aktualiserat en del av detta. I en intervju i The Times of Israel nyligen (5 febr.) säger den kände nazistjägaren Efraim Zuroff att Polen bara är toppen på ett isberg. Han tycker att det är lite ironiskt att den israeliska regeringen ryter ifrån först nu när man så länge ignorerat vad som pågått i de baltiska länderna, Ukraina, Kroatien och Ungern. Där hjälpte nationalister ännu mer aktivt nazisterna med förintelsen av den inhemska judiska befolkningen. ”Och där har man i decennier försökt att tona ned sin skuld”, säger han i intervjun.

Diskussionen kring utvecklingen i Polen har också fått de två amerikanska forskarna Volha Charnysh and Evgeny Finkel att i den ansedda tidskriften Foreign affairs (14 febr) skriva en artikel under rubriken ”Rewriting history in Eastern Europe”. De pekar där på tre faktorer som fått historierevisionismen i de gamla östblocksländerna att breda ut sig: EU-institutionernas minskade inflytande, framväxten av extrema högerpartier och den växande spänningen med Ryssland. Och inget tyder enligt deras analys på att trenden kommer att brytas.

Det är en utveckling som kommer att skapa motsättningar till Västeuropas mer etablerade demokratier och det kommer för dessa länder att bli ett spänningsmoment i förhållande till Israel och USA (om än inte till Nato, som knappast bryr sig). Som de båda amerikanska forskarna summerar läget: ”Ironiskt nog är det Putins auktoritära styre som främst kan tänkas tjäna på den här utvecklingen”.

Vad borde hela denna utveckling innebära för svenskt vidkommande? En rimlig slutsats är förstås att Sverige inom EU borde agera för att de nyare medlemsländerna i öst ställs till svars för varje tendens till en statligt sanktionerad historieförfalskning. För länder som hoppas på ett framtida medlemskap i EU bör den svenska regeringen samtidigt förklara att det är ett fåfängt hopp så länge man inte återkallar de lagar som faktiskt glorifierar rasistiska och chauvinistiska medlöpare i 1940-talets folkmord.

Det är kanske dags att ge den svenska utrikespolitiken en starkare moralisk dimension.

ARTIKELN HANDLAR OM

Historia

Polen

Ukraina