ÅSIKT

Sjung för oss, Lena

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård om vem som har rätt till lön av staten och inte

Foto: Lena Adelsohn Liljeroth.

Jag vill egentligen inte göra Freddie Wadling till ett politiskt slagträ. Han var en alldeles för mångsidig och vildsint artist för att reduceras till ett exempel. Men jag kan ändå inte låta bli att bli att tänka på honom när dagens nyhet om Lena Adelsohn Liljeroth publicerades i Aftonbladet.

Den före detta kulturministern som avskaffade den statliga inkomstgarantin till konstnärer (Freddie Wadling var en av få sångare som lyckats få en sån) – har själv fixat till sig en inkomstgaranti som bara de första två månaderna gav henne betydligt mer än de där konstnärerna fick utbetalt på ett helt år.

Första året fick hon 124 000 i månaden. I år får hon 61 000 per månad. En ersättning som betalas ut i utbyte mot att hon gör absolut ingenting.

Den så kallade ”konstnärslönen”, ett bidrag på 18 500 per månad som reducerades om man hade en inkomst, var en väldigt speciell konstruktion. Den förärades ett fåtal individer vars kreativa talanger troligen var deras främsta möjlighet att bidra till allmännyttan. En kompromiss som tillkommit eftersom det i slutändan fanns ganska få samhällsvinster i att tvinga Freddie Wadling och Bruno K Öijer att jobba på McDonalds.

Självklart väckte det oerhört starka känslor.

Vem skulle inte vilja sjunga hela dagarna och försörjas av staten?

Nästan alla, så klart. Det är bara att titta på Idol-uttagningarna för att se hur många som tror att de har en röst som andra står ut med att lyssna på.

När debatten rasade som värst kallades konstnärslönerna ”stötande” av ett flertal borgerliga debattörer, jag minns särskilt de högröstade Fredrik Segerfeldt och Sakine Madon. Men jag har svårt att tänka mig att någon av dem lyfter ett ögonbryn över Adelsohn Liljerohts inkomstgaranti. För det är bara kulturarbetare som kan framkalla det där speciella hatet hos vissa borgerliga debattörer.

Kulturhatarna intalar sig att det handlar om rättvisa.

Men de där 18 500 kronorna var egentligen bara viktiga för kulturarbetare som inte föddes med ett fett arv att se fram emot. En konstruktion som gjorde det möjligt även för personer som inte hade en familjeförmögenhet att ägna ett liv åt kulturen.

Och den hade en stark, men på sätt och vis sorglig effekt på hela branschen.

Drömmen om att en gång bli kvalificerad för en konstnärslön har hindrat många fattiga kulturarbetare från att ge upp längs vägen, oavsett om de någonsin fick det i slutändan.

Tilläggas bör att medianinkomsten för en svensk kvinnlig bildkonstnär ligger på runt 140 000 kronor om året.

Sammantaget kommer bidragen till Lena Adelsohn Liljeroth att kosta samhället 5,9 miljoner kronor – en tredjedel av vad samtliga konstnärslöner brukade kosta per år. I utbyte får vi inte mycket, förutom möjligen några deppiga nyheter då och då.

Och den enda anledningen till att vi betalar det är att hon vägrar gå till Arbetsförmedlingen – vilket hon själv uppmanade konstnärerna att göra.

”Förutsättningarna är ju sådana de är för sådana som jag”, säger Eskil Erlandsson idag till Aftonbladet. Han är ett annat före detta statsråd som trots en månadslön på 77 760 kronor får 22 224 i månaden i inkomstgaranti.

Han har helt rätt. För politikerklassen är det här en självklarhet och inget att bråka om. De har ju själva beslutat om sina ersättningar.

Det börjar kännas allt mer märkligt att vi betalar ut statsrådspensioner överhuvudtaget. Statsråd har obegränsad tillgång till hela arbetsmarknaden. De kan till och med göra något så otänkbart som att ta anställning som lobbyister direkt efter avslutat uppdrag (ja, Göran Persson, Anders Borg, Göran Hägglund, Maud Olofsson, Lars Leijonborg, Sten Tolgfors, jag syftar på er).

Det finns inte några regler eller ens någon moral, som hindrar dem att promenera ut ur Rosenbad och sälja sina politiska kontakter till den som betalar bäst. Med andra ord finns inga som helst hinder på arbetsmarknaden som kräver speciella åtgärder för gamla ministrar.

Kanske vore det åtminstone rimligt att pröva bidragen mot inkomst eller reducera dem till 18 500 kronor i månaden?

Eller varför inte tvinga åtminstone Lena Adelsohn Liljeroth att ställa upp i Idol så vi alla kan se om hon verkligen förtjänar de skattepengar som istället kunde gått till att spela in sånt här.

ARTIKELN HANDLAR OM