ÅSIKT

Snillrikt men splittrat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Loretto Villalobos ser ett minimalistiskt äventyr bli barnopera

Foto: STEPHEN CUMMISKEY
”Vägen hem” på Orionteatern i Stockholm.

När jag var liten gick jag, liksom så många andra barn i bokslukaråldern, igenom en period då jag läste äventyrsböcker som om livet hängde på det. Robert Louis Stevensons Skattkammarön, Jonathan Swifts Gullivers resor och Daniel Defoes Robinson Crusoe var några givna klassiker. Men Jules Vernes fantastiska science fiction-äventyr som Från Jorden till månen eller Till jordens medelpunkt kom att bli mina mest minnesvärda favoriter.

När jag tittar i Oliver Jeffers bilderbok Vägen hem kommer jag således inte osökt att tänka på dessa barndomsfavoriter, även om det i detta fall är i miniatyrformat. Bokens pojke hittar ett flygplan, kraschar på månen och blir vän med en utomjording som också är strandsatt där. Tillsammans försöker de komma på ett sätt för båda att kunna ta sig hem.

Om Jeffers saga är i det minimalistiska laget, så blir inte operaversionen av den det. I regi av Katie Mitchell med musik av Joanna Lee och scenografi av Vicki Mortimer blir denna uppsättning ett kompakt flöde av sinnesintryck. Jeffers sparsmakade narrativ, lämplig för barn i de allra yngsta åldrarna, expanderas med hjälp av en kvartett ”Grunkor” som agerar som både berättelsens motor, dess antagonister och ljudeffekter, samt en stum figurant i skepnad av en pingvin.

Scenografin ändras i rasande fart med hjälp av snillrika lösningar i form av tvådimensionell rekvisita som åker fram till synes från ingenstans. Lees musik är, trots kammarformatet, massiv och uppfordrande, kanske svårtillgänglig för den som söker uttalade melodiska linjer, men samtidigt fylld med mycket humor och påhittighet som bärs upp av slagverket och grunkkvartettens röstillustrationer.

Johanna Rudström och Sanna Gibbs som pojken respektive marsianen sjunger och spelar empatiskt, utan övertydliga åthävor som är så vanliga att man ser på barnteaterscenen. Hela arrangemangets olika beståndsdelar – dekor, musik, gestaltning, teknik – är var för sig fulländade, men summan av de alla blir ändå en flodvåg av intryck som förblir splittrade.  Kanske är det symptomatiskt för en uppsättning där så pass många aktörer varit inblandade: Kungliga operan, Orionteatern, English National Opera och några till.

Kanske är det också symptomatiskt för vår tid att från institutionellt håll generera konsensus kring vad god barnkultur är. Den senaste tidens kulturdebatter har vittnat om det. Jag tänker att om det i barndomens äventyrsfrossa så var resan målet, så når dessvärre inte denna uppsättning hela vägen hem.

ARTIKELN HANDLAR OM