ÅSIKT

Medryckande,brutalt, äckligt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ulrika Stahre dras in i James Ellroys konspirationsvärld

Foto: James Ellroy drar med hjälp av välsnidad prosa snabbt in läsaren i en komplex historia, menar Ulrika Stahre. Foto: TIME MAGAZINE

Jag ser för mig hur jag slår, tills tandflisor yr omkring. Krossade näsben. Blod överallt. Jag har ellroyifierats. En helt vanlig cykel vs bil-incident i trafiken väcker de mest bisarra instinkter. Inre bilder som inte har med mig att göra: känslan av att hela världen kan behärskas med våld. Att hela världen också hänger samman, så att mannen i den silverfärgade Audin antagligen känner min mamma. Eller att han om en vecka kommer visa sig ha en bror som säljer blommor i mina kvarter.

Det är inte våldet i sig som är Ellroys kännemärke, det är kombinationen av konspirationstänkande och osäkerhet: varifrån kommer rösten? Det är en förunderligt välsnidad prosa, kanske framför allt när det blir våldsamt och blodigt.

James Ellroys nya stora projekt, en Los Angeles-kvartett om de år då USA deltar i andra världskriget, är en prequel till hans genombrottsverk om Los Angeles undre värld: Den svarta dahlian, Den stora tomheten, L A konfidentiellt och Vit jazz, som alla utspelade sig under det första decenniet efter kriget.

I den nu utgivna första delen i svensk översättning, Perfidia, koncentreras handlingen till december 1941. Från strax innan den japanska attacken på flottbasen Pearl Harbour fram till mellandagarna. 24 dagar som exploderar i en orgie av död, sömnlöshet, våld, sex, konspirationer och cyniskt utnyttjande.

James Ellroy har rykte om sig att vara hårdkokt, hans prosa är korthuggen, avhuggen. Jens Lapidus, den svenska författare som kommer närmast Ellroy, jabbar inte lika hårt och arbetar heller inte med den upplösta komposition som gör böckerna så fascinerande att läsa.

Man faller gång på gång rakt in i en oöverblickbar handling. De olika huvudfigurerna presenterar sig långsamt: Den korrekta, alkoholiserade och hämmade polisen William Parker, den brutale men uppenbarligen också attraktive och intelligente irländaren Dudley Smith, den unge briljante labteknikern japanen Hideo Ashida, och den enda kvinna som blir ett begripligt subjekt, överlevaren Kay Lake vars dagbok är skriven i en helt annan och mjukare ton.

Tillsammans representerar de inget, men de bidrar till en mosaik där bitarna läggs av ras­ismen, sexismen, de många immigranterna och den våldsamma desperationen. Hatet mot japaner eskalerade efter Pearl Harbour-attacken – de anklagades för att vara femtekolonnare och utsattes för repressalier av olika slag. En betydande del av den bitvis snåriga intrigen handlar om allianser mellan olika etniska grupper och någonstans skymtar också de pro­nazistiska amerikaner som är lojala med axelmakterna.

Perfidia är framför allt en historisk roman, den korsar våldsam fiktiv deckar­intrig med historiska händelser och bjuder ofta på humor. De verkliga personer som plötsligt kastas in i handlingen – Bette Davis, Jack Kennedy, Sergej Rachmaninov – förstärker paradoxalt nog fiktionen.

Kriget är romanens hetsiga basgång. Ovanpå det ligger en mordhistoria, en japansk familj har mördats brutalt. Fram växer harmonier och disharmonier, samband och konspirationer. Längre och längre in i det amerikanska samhället gnager sig intrigen och våra hjältar får allt svårare att manövrera i sin samtid. Dagboksskrivande Kay får i uppdrag att infiltrera en grupp vänsterintellektuella, ett uppdrag hon på olika sätt vänder helt ut och in, och hennes närvaro balanserar det krigisk-rasistiska huvudspåret. När Ellroy skildrar ett samhälle där mäns självklara tillgång till kvinnor är en av grundpelarna – då beskriver han samhället på ett sätt som är mer radikalt än den radikalaste feminist. Män har länge varit djur i ett ellroyskt universum.

Vi är nära Hollywood och det märks. Filmens värld, med sina stjärnor, sin glamour och sin eventuella förljugenhet pågår och tar plats. Film och filmprojekt är ett naturligt uttryckssätt. Liksom boxning, en sport som räknar flera utövare i romanen. Den skänker glans och attraktionsförmåga (inte helt olik filmvärldens besatthet av yta) och ger en tydlig form åt helt vanliga slagsmål. Så blodiga, så enahanda, så märkligt tysta och koncentrerade. Det är som om all den jazz som finns i Ellroys hackade prosa andas tystare inför våldet, vars konsekvenser alltid beskrivs in i minsta äckel­detalj.

ARTIKELN HANDLAR OM