ÅSIKT

Livet ingen schlager

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avUlrika Stahre

KULTUR

Filmen om Ulla Billquist lägger ett sexuellt pussel

Beredskapstidens storstjärna, sångerskan Ulla Billquist tog sitt liv 1946 endast 38 år gammal, strax efter kriget. Ett självmord som enligt filmaren Lasse Zachrisson avsiktligt tystades ner. En sådan känd persons död borde ha genererat löpsedlar och långa minnestexter, i stället blev det bara någon notis.

Det kan han ha rätt i, men självmord var och är tabu vilket åtminstone är en delförklaring till den relativa tystnaden.

Dokumentären När molnen skingras är ett minne, en hyllningsfilm till Billquist som var så mycket mer än Min soldat och klämmiga schlagers. Framför allt var hon en undflyende gestalt. ”Hon var ett vackert rådjur om man säger så”, som Alice Babs uttrycker saken.

Vem var hon då?

Hon sjöng in hundratals låtar, framåt slutet av livet allt allvarsammare. Gift tre gånger, åtminstone två av gångerna av kärlek (det sista äktenskapet, med pianisten Gunnar Hahn, verkar ha varit mer av ett nödvändigt resonemangsparti). En stor scenpersonlighet, som umgicks i skådespelar- och konstnärskretsar, troligen bisexuell i en tid då alla avvikelser skulle döljas (åtminstone i delar av samhället).

Man får inte glömma att trettiotalet också var en tid av frihet. Att homosexualitet avkriminaliseras först 1944 har egentligen inte med tidsandan att göra, planerna var klara tio år tidigare.

Lasse Zachrisson har samlat berättelser och lagt sitt pussel. En av hans viktigaste informanter, Billquists väninna Brita ”Bibs” Conradsson, gestaltas av en skådespelare, Margaretha Byström. Greppet är inte helt lyckat men antagligen nödvändigt. De som var med är ju borta nu, kvar finns berättelser som spelats in, barn och barnbarn, egna och släktingars.

Det fina i När molnen skingras är korsklippningen med Hasse Ekmans Flicka och hyacinter (1950). En film som enligt Zachrisson är modellerad på Ulla Billquists liv. Den handlar om en ung kvinna som tar sitt liv på grund av olycklig, lesbisk, kärlek.

Detta, att olycka och död ska följa hbt-personer – eller snarare: att den sexuella identiteten med nödvändighet skapar en social identitet som är ensam, olycklig, suicid – var dominerande i mellan- och efterkrigskulturen. Radclyffe Hall var tvungen att skapa ett olyckligt slut på sin lesbiska klassiker Ensamhetens brunn, ändå förbjöds den i England i flera decennier, ända fram till 1949.

Flicka och hyacinter är en film som står på den lesbiska huvudpersonen Dagmars sida. Om Zachrisson har rätt är det en riktig hommage till Billquist. Hans argument är att vissa scener överensstämmer med vänners berättelser, att Ekman och Billquist var nära vänner. Eva Henning, som spelade Dagmar, var gift med Ekman och även hon en vän och kollega.

Förutom att närmare granska tidigare mindre kända delar av Billquists person så skildrar När molnen skingras henne egentligen inte så ingående, men den fångar en epok vars stjärna hon var.

Man kan ana ett kollektiv runt henne, musikerna, fansen – tiggarbreven och de många turnéerna. Billquists eventuella relation med Zarah Leander mer än antyds, onekligen kittlande. Men till slut presenterar filmen mer ett pussel, än en människa.

ARTIKELN HANDLAR OM