Kultur

Pang-pang på Operan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nina Stemme i ”Flickan från Västern” på Kungliga operan.

Foto: Foto: Alexander Kenney/Kungliga operan

KULTUR

Opera » Flickan från Västern

av Puccini

Regi: Christof Loy

Scenografi: Herbert Murauer

I rollerna: Nina Stemme, John Lundgren, Aleksandrs Antonenko, Niklas Björling Rygert, Michael Schmidberger, Ola Eliasson, m fl

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Kungliga hovkapellet

Scen: Kungliga operan

Speltid: 3 tim 20 min

I Puccinis Flickan från Västern, baserad på en pjäs av David Belasco, duggar westernklichéerna tätt. Utan att fördjupa sig allt för mycket i någon av de många frågor som omgärdade perioden för den stora kaliforniska guldruschen 1948–1855, vad gäller exempelvis migration och kolonialism, lägger den enbart tonvikten på den väldigt banala kärlekshistorien mellan saloonföreståndarinnan Minnie och banditen Ramerrez. Inte för att opera per automatik ska behöva vara samhällskritisk eller ens politisk korrekt, men det stör att dess persongalleri bara innehåller stereotyper.

De korkade indianerna finns där, de skurkaktiga mexikanerna likaså, och som löken på laxen har vi den dygdiga och fromma Minnie som är Kvinnan i en annars totalt mansdominerad värld. Skökan Nina Micheltorena förekommer endast som omnämnd i Puccinis version, som en frånvarande Andra.

Det känns som att jag raljerar onödigt mycket. Sångmässigt håller det toppklass. Nina Stemme är visserligen affischnamn, men får en enorm draghjälp av sina två medsångare Aleksandrs Antonenko (Johnsson/Ramerrez) och John Lundgren (Jack Rance). På det hela taget ligger kör, ensemble och hovkapellet under ledning av Pierre Giorgio Morandi på stora plussidan i denna uppsättning.

Det finns fler finesser i denna uppsättning. Att handlingen i bästa fall är fånig löser regissören Christof Loy med en rejäl portion självironi för att få det att fungera hos en modern publik. Som i förtexterna i en westernmatiné från Hollywoods gyllene tidsålder rider Nina Stemme hela vägen från präriens öppna vidder upp på scen. Det filmiska anslaget – att man valt att beskära scenen som en bioduk, till exempel – skapar en nödvändig distans till handlingen, men tjänar även till att förstärka känslan av nostalgi som huvudtema för uppsättningen. Och det funkar förvånansvärt bra! I den berömda pokerscenen i slutet av den andra akten förtätas dramatiken av realtidsprojektionerna i fonden, där minsta handrörelse och blick intensifieras.

Man kan ha ett berg av invändningar mot en opera som kryllar av stereotyper och klichéer och som får sin upplösning på ett deus ex machina-artat sätt. Men matinéfilmen dignar inte heller av bråda djup när man ser den med en nutida blick som både trånar efter och ironiserar över svunna tider och platser.

Loretto Linusson

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!