Lundberg förstör för konstruktiva samtal

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Axess redaktör attackerar en hypotetisk feminism i Breiviks anda

Johan Lundberg, redaktör för Axess. Foto: Fredrik Sandberg
Nya numret av tidskriften Axess.

Mot en ny feminism, deklarer tidskriften Axess på omslaget till sitt senaste nummer. För att ingen ska missa poängen pryds det av en bild där Salome räcks Johannes döparens huvud på ett silverfat. Sådan är den ”nya feminism” tidskriften tar spjärn mot: manshatande och våldsbenägen.

Var denna nya våldsbejakande feminism står att finna preciseras emellertid aldrig. Redaktören själv, den alltid lika blide Johan Lundberg, går i numrets ledare till storms mot de rent hypotetiska övergrepp som han förmodar att vi har att vänta om inte denna aggressiva feminism snarast bringas på fall. Med profetisk precision raljerar Lundberg mot de ”omfattande styråtgärder från statligt håll” som det ”finns anledning att förvänta sig” kommer att införas för att uppnå det ”50-50-utfall mellan män och kvinnor” som påstås vara kriteriet för jämställdhet i dagens svenska feminism.

”Paradoxalt nog,” fantiserar han vidare, har det ”visat sig att ju mer jämställt ett samhälle blir med avseende på att könen åtnjuter samma rättigheter och att fördomarna minskar, desto mer traditionellt könsbundna blir individernas livsval.” Enligt Lundberg gör vi alltså i Sverige i dag mer traditionellt könsbundna livsval än i, säg, Sverige 1940, eller Saudiarabien.

Om syftet med Lundbergs skriftställeri var att övertyga, skulle hittepå-resonemang av den här typen knappt vara värda att kommentera. Men Lundbergs verkliga agenda framgår inte av vad han säger, utan av hans sätt att argumentera: hans mål är att sabotera förutsättningarna för ett konstruktivt ideologiskt samtal. Det är därför han inte angriper en faktisk feminism, utan en hypotetisk sådan. Det är den basala retoriska teknik han ständigt faller tillbaka på: i stället för att kritisera faktiska resonemang, uppfinner han egna resonemang och tillskriver dessa en förment politisk korrekt vänster.

De andra fyra bidragen till numrets tema följer samma mönster, om än inte med samma emfas som Lundbergs eget. Maria Eriksson försöker under rubriken ”Män som hatar män” få det att framstå som en självmotsägelse för män att vara feminister, ”eftersom deras kön anses vara orsaken till orättvisorna.” Att feminismen skiljer på kön och genus glömmer Eriksson behändigt nog bort.

Anita Du Rietz påminner oss om att rika kvinnor minsann var jämbördiga med rika män redan på 1800-talet, i en text som inte riktigt tycks veta vart den är på väg eller vad den egentligen vill säga, annat än att 1900-talets feminism på något sätt var ett förfall, och att det mest var socialdemokratins fel.

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, tar upp tråden genom att beklaga sig över att borgerligheten inte formulerat någon egen feminism, utan endast tagit över vänsterns analys, som enligt henne utmärks av sitt särartstänkande. I stället för att kräva lika rättigheter, efterfrågar vänsterfeminismen särbehandling, påstår Ludvigsson.

Man förvånas dock något av de konkreta representanter Ludvigsson för fram då hon ska illustrera denna vänsterfeminism. De består av: 1) tre borgerliga kvinnoförbundsordförande, samt 2) ”en ansedd bankman” som rekryterade kvinnliga medarbetare för att han menade att de tillförde en särskild kvinnlig kompetens. Det särartstänkande som Ludvigsson tillskriver vänstern, bevisas alltså av särartstänkande inom högern!

Närmast Lundbergs eget tonläge kommer ändå Roland Poirer Martinsson. Genusvetenskapen vilar på en odemokratisk Sartreansk-existentialisk grund, hävdar Martinsson, och den är lika död som frenologin. Likafullt påstås den vara tillräckligt levande för dagens politiska partier att offra ”vanlig hygglighet, respekt för varandra och grundläggande friheter” på feminismens altare.

Lite förenklat kan man alltså sammanfatta den bild av feminismen som Axess ger så här: först gjorde marxismen uppror mot en i stort sett sund borgerlighet, och gav upphov till en feminism som i dag omhuldas av hela det politiska etablissemanget, från vänster till höger. I kraft av att ha upphöjts till politisk korrekt norm utgör denna ”nya” feminism ett direkt hot mot det demokratiska samhället.

Det är inte mycket till analys – den går för övrigt igen i Breiviks ökända 1 500-sidiga dokument, vilket måhända förklarar varför Lundberg blir hysterisk så fort någon påminner om Breiviks samtidsanalys.

Uppenbart är hursomhelst att ingen av skribenterna har något intresse av att diskutera feminismen i sak. Den okunnighet om genusvetenskapens elementa de uppvisar skulle varit förbluffande, om det inte vore för att den som sagt förefaller strategisk. Att Maria Ludvigsson inte inser att Valerie Solanas SCUM-manifest är en satir kan man till nöds köpa, eftersom hon inte verkar ha läst det. Men att Johan Lundberg, som är docent i litteraturvetenskap, inte skulle känna igen en litterär satir när han ser den är ungefär lika troligt som att en hjärtkirurg inte skulle se skillnad på hjärta och lungor.

Så inkompetent är han förstås inte: det är av rent strategiska skäl som han under hösten gjort sig dum och låtsats tro att Solanas på allvar propagerar för massutrotning av män. Det är ett enkelt knep att ta till om man vill förarga, vilket är just vad Lundberg vill. Eftersom han påstår sig polemisera mot en vänster som är föga annat än en hatisk mobb av terroristsympatisörer och som därtill gör allt som står i dess makt för att inskränka det demokratiska samtalet, så måste han retas för att få sina åsiktsmotståndare att uppträda som en sådan. Varje invektiv Lundberg får sig tillslängt är alltså en retorisk triumf för hans del, eftersom det bekräftar hans bild av en hatisk vänster.

Men inte hatar jag Lundberg för att han återigen tar på sig dumstruten. Däremot tycker jag att det är sorgligt att en person som så ihärdigt framställer sig som demokratins försvarare, så systematiskt ägnar sin publicistiska verksamhet åt att undergräva möjligheterna till ett genuint ideologiskt åsiktsutbyte. ”Dumskallarnas sammansvärjning” kallar Martinsson sin artikel. Det är inte varje dag kulturkonservatismen vågar sig på att vara så oförställt självreflektiv.
 

Magnus Ullén