ÅSIKT

Osaliga andar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

CLAES WAHLIN gör ett besök i Strindbergs skräckkabinett

Foto: Hans Sandquist och Linda Kulle i ”Spöksonaten”.

Fjärran från det slags vemodiga dödsdans eller den Bergmanska familjeromans, som brukar prägla uppsättningar av Strindbergs Spöksonaten, placerar sig Richard Turpins variation på Strindbergs Intima Teater. För hundra år sedan hade inte bara denna pjäs urpremiär på samma teater, då var också Bram Stokers Dracula utkommen sedan ett decennium, expressionismen gjorde sina första trevande steg i litteraturen och konsten, samt filmen började bli ett medium att räkna med.

Men Strindberg var naturligtvis upptagen av livshelvetet, alla vampyrfigurer som suger musten ur varandra i kammarspelen och inte förmår släppa taget. Dödsdans och ett mardrömsspel i ett, men skönheten skulle finnas där, som i en sen sonat av Beethoven.

Scenograf Lars Östbergh tecknar ett expressionistisk scenrum, förvridna perspektiv, en gigantisk papegojbur åt Mumien eller en svartvit spiral på scengolvet.

Liksom andra tablåns jakttroféer bara är horn och ben, är ensemblen vitsminkade som i en tidig vampyrfilm och kämpar mot växande hörntänder.

Förvridna till kropp och själ möter vi en falskspelens sonat, till en början kanske en smula mekanisk framförd, men vartefter får grotesken liv och hotar rent av att kännas rent gripbar i sitt gotiska universum.

Vid sidan av den enmansorkester som likt gamla stumfilmsbiografer anger stämningsläget, står Wagner för musiken. Med de välspelande operaveteranerna Erik Saedén (Hummel) och Margareta Hallin (Mumien) åkallas Nibelungens rings tilltrasslade familjeträd, inte helt olikt Spöksonatens, men med högre hjältehalt.

Med få undantag gör ensemblen spökerierna den äran. Alla de scener där orden säga ett, kroppen annat (buddhism kan tydligen vara rätt erotisk) eller då de agerar (nästan) stumma vittnen till de unga tu (Studenten Arkenholz och Fröken), får en dramatisk dubbelexponering som både vill tillrättavisa idealismen och (helt fräckt) underhålla.

Märk Henrik Dahls Johanson, Hans Sandquists Översten eller Thomas

Köhlers Kokerskan; rollprestationer som likt envisa spöken stannar i minnet.

Att gammalt damm och retorestetik kunde vara så uppfriskande; som att på vinden upptäcka gamla kostymer fulla av hemliga fickor med små teatrala surpriser.

Claes Wahlin