ÅSIKT

Tre motståndare att slå

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

GÖRAN GREIDER om en framtid bortom Reinfeldt

Under några korta höstveckor hade Sverige ingen regering och det var inte utan att en känsla av frihet drog genom åtminstone mitt huvud. Den gamla makten var borta, den nya hade inte tillträtt - ett kort anarkistiskt interregnum! - och det borde varit ett gyllene tillfälle att börja tänka fritt för den socialdemokrati som förlorade valet. Men få sådana tecken förmärks. När jag talat med riksdagsledamöter och aktiva inom socialdemokratin märker jag en djup tafatthet, en förstämning, ja känslan av att det där partiet nu befinner sig i fritt fall.

Vilken vilsenhet! Och snabbast ut på banan är förstås hela det gamla gardet av förnyare, både de som omedelbart ville hämta förnyelsen från elitbyråkratins högsta EU-höjder - i form av Margot Wallström - utan att inse hur hierarkiskt tänkt det var. Och de som nu oroar sig för hur medelklassen ska lockas tillbaka, trots att den stora utmaningen borde vara att vinna det LO-kollektiv och den tredjedel av TCO-kollektivet som utgör den moderna, kvinnodominerade och brett definierade arbetarklassen.

I en debattartikel i Dagens Nyheter framfördes i förra veckan den fantastiska idén att socialdemokratin förlorade valet på grund av att den bedrev för mycket vänsterpolitik. I SVT:s Aktuellt hade partisekreteraren Marita Ulvskog i onsdags kväll svårt att vidgå någon som helst kritik av Göran Perssons insatser i valrörelsen, trots att vem som helst kan se att just partiordföranden, både hans personliga livsstil och den uppsättning ekonomisk-politiska idéer han försåg sig med under saneringen på nittiotalet, blev ett blysänke för det socialdemokratiska partiet. Frågan Ulvskog bör ställa sig är ju: Vad är det för parti, ja för arbetarrörelse, som tillät Persson och hans närmaste att hantera en valrörelse på det sättet?

Länge nu har det stått klart att socialdemokratin inte har förmågan att vitaliseras inifrån. Så är det. Medlemmarna är för få, de lojala för många. Ska en resolut självrannsakan och förändring äga rum, ja då måste det uppstå ett tryck utifrån, i synnerhet från de delar av arbetarrörelsen som det ännu är liv i - kort sagt fackföreningsrörelsen. Även om det även där finns mycket toppstyrning rymmer den fackliga rörelsen ändå sina 175 000 förtroendevalda, med bättre rottrådar ut bland vanligt folk än vad de partiaktiva har.

Slussarna måste dessutom öppnas mot de intellektuella som är beredda att kritiskt diskutera både idéarvet från det förflutna och de nya utmaningar som reser sig ur det moderna klassamhället och i den globala kapitalismens era. Inte minst måste en vitaliserad rörelse göra det klart för människor att socialdemokratin, i den mån det är något bevänt med den, faktiskt har tre motståndare, var och en lika viktig, att förhålla sig till.

1. För det första naturligtvis den borgerliga politiken. Där måste ett avstånd mätas ut mellan den sociala jämlikhetstanken i s-tappning och borgerlighetens alltigenom reflexionslösa marknadsliberalism. Det har inte skett på lång tid, därav många väljares förvirring. I själva verket trängs ju alliansen och socialdemokratin i var sitt hörn av samma lilla marknadsliberala fläck, den som svärmar av högerekonomer odlade upp i början av nittiotalet. Kritik av saneringspolitikens grunder är fortfarande tabu inom arbetarrörelsen; möjligen kan LO-ekonomerna ibland gnissla till, men i stort sett råder tystnad. Och det där hade ju direkt bäring på valrörelsen, för det var exakt därför som den offentliga sektorn och sysselsättningen försvann ur synfältet. Persson och hans närmaste satt fast i nittiotalet.

2. Den andra motståndaren är av en annan dignitet, nämligen kapitalismen själv. I partiprogrammet talas det ännu om antikapitalism, men i förbiglidande ordalag. Uppgiften för en vital rörelse är att visa människor att det finns ett så mycket större maktlandskap än det rent parlamentariska-politiska, nämligen hela den ekonomiska sfären. I dag förknippar de flesta makt i huvudsak med politiker, men när det större maktlandskapet avtäcks - med alla sina kapitalägare, pensionsfonder, storbanker och börser - blir också andra maktmöjligheter synliga, exempelvis makten över det pensionskapital som löntagarna själva sparat ihop till. Ett systemkritiskt ljus över detta landskap binder samman frågor på ett annat sätt: växthuseffekten har med marknadsmekanismen att göra, kön med klass, landsbygd med förort. Den sammanhängande bilden förmår marknadsliberalerna helt enkelt inte ge.

Ingenting av det där syntes i valrörelsen. Skickligt lyckades Fredrik Reinfeldt ställa socialdemokratin och ingen annan till svars för arbetslöshet, utanförskap och allt tänkbart elände. Att marknadsmakten skulle vara medskyldig till fattigdomen, bristen på integration, arbetslösheten eller den globala uppvärmningen vill naturligtvis inte de nya moderaterna vidgå. Socialdemokratin måste däremot, för att mobilisera de egna, visa upp detta vidare maktlandskap. Det är ett ideologiskt uppdrag, en idépolitisk nödvändighet och innebär för övrigt inte bara att vanmäktigt stirra sig blind på marknadens aktörer utan också på den motmakt som finns i själva det klassamhälle som marknaden oupphörligt skapar - hur ser den arbetarklass ut som än i dag utgör en majoritet av väljarna?

3. Den tredje motståndaren är Rörelsen själv. Med Persson-eran nådde den gamla traditionen med en Hövding, som alla lojalt ska ställa upp på, sin tragikomiska fullbordan och en liten, men klok reform borde därför vara att införa en språkrörsmodell för socialdemokratins ledning (finge man drömma helt fritt: Carin Jämtin plus en chockvärvning från vänsterpartiet, nämligen Jonas Sjöstedt, som två språkrör). Än värre är att partiet har vant sig vid att alltid ha makten och det har kvar självbilden av att vara ett 45-procentsparti, som inte på allvar behöver tänka tanken att samarbete med vänster- och miljöpartierna är nödvändigt. Självgodheten måste vara monumental, när Pär Nuder och Persson uppenbarligen trodde att det räckte med att erbjuda väljarna stabila statsfinanser för att vinna valet. Så sent som i torsdags skröt Persson i en artikel (Dagens Nyheter 5 oktober) med att överskotten i statsfinanserna är större än någonsin - utan minsta insikt om att baksidan av detta faktum är just den höga arbetslösheten.

Nu tillträder en ny och borgerlig regering. Sådana som jag och många med mig känner sig lite mindre hemmastadda i detta samhälle, ja lite mer som främlingar (och glöm inte att alliansen faktiskt bara fick knappt 40 procent av alla röstberättigades röster; det var sannerligen ingen jordskredsseger). Men att vara en främling i detta land, samtidigt som detta land beter sig som om det är hemma i mig, är också vitaliserande: vänstern och arbetarrörelsen måste börja jojka mot vinden.

Göran Greider ([email protected])