Ingen riktig debatt om hatet mot muslimer

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag förundrades över de haltande resonemangen när recensenterna sågade, eller i alla fall tydligt tog avstånd från, Andreas Malms bok Hatet mot muslimer. ( Expressen, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, m.fl.) Varför kan de inte bara hålla med, tänkte jag. Att all demonisering är av ondo är en av lärdomarna från Auschwitz. De flesta recensenter medgav ju att författarens uppsåt var hedervärt, och de försäkrade att de tar avstånd från muslimhatet, men ändå retade de sig på boken. Varför? Inte beror det på att boken är för lång (747 sidor) som flera påpekade, eller att redaktören inte gjort sitt jobb.

Nej, det måste bero på att Malm trampar på ömma tår. Han inskränker inte kritiken till fascistiska och rasistiska grupper, utan han påvisar hur hatet mot muslimer spritt sig även bland etablissemangets liberala företrädare. Han visar tydligt hur Jimmie Åkesson, Dilsa Demirbag-Sten och Per Svensson spelar i samma orkester.

Och hans bevisning är bedövande, väldokumenterad, välskriven. Det är det som skaver, irriterar och gör ont. Därför målar de ut Andreas Malm som den värsta ”islam-kramare” och antyder att han accepterar hedersmord och framställer muslimer som ”ädla idealister”. Som om man inte skulle kunna se och bekämpa hatet mot muslimer utan att för den skull vara en okritisk vän av terrorism.

Muslimer är den grupp i Europa som är mest utsatt för diskriminering, det visar entydigt den studie som EU:s myndighet mot rasism och främlingsfientlighet (tidigare EUMC, numera The European Union Agency for Fundamental Rights) presenterat. Resultatet redovisades några dagar före julafton 2006 och väckte då ingen som helst uppmärksamhet i svenska media. När man påpekar att muslimerna är diskriminerade på grund av sin tro, gör man dem inte till ”offer”, som flera recensenter verkar anse. Nej, det handlar om rättvisa. Diskrimineringen är en verklighet som skrämmer.

Men någon riktig debatt blev det aldrig. Nej, den avstannade alldeles. Det blev tyst om en viktig bok, och tyst i en ännu viktigare diskussion. Istället handlar det nu om Mohamed Omar, en ung man som det verkar ha slagit slint för ordentligt. När jag läser hans intervju med ”en av Sveriges främsta experter på sionismen” Lasse Wilhelmson blir jag verkligen deppad. Det är då själva fan, att kritik av Israel så ofta måste mynna ut i idiotiska resonemang om ”judiska sammansvärjningar”. Och Mohamed Omars senaste uttalanden om att ”islam är botemedlet” mot ”feminismen och homosexualiteten och andra sjukdomar” skadar inte bara muslimerna, utan alla som vill ha ett tolerant och pluralistiskt samhälle. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Kerstin Gustafsson Figueroa

Publicerad: