ÅSIKT

Svindlande – i 170 år

Caroline Hainer om prästdottern som skapade världslitteraturens mest explosiva kärleksdrama

Ralph Fiennes och Juliette Binoche i en filmversion av ”Svindlande höjder” från 1992.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Emily Brontë (1818–1847), målad av sin bror Patrick Branwell Brontë.

Heathcliff är inte särskilt trevlig. Han är tjurig, våldsam och lynnig. Han skiter i konventioner, oftast på ren trots, och brister i både personlig hygien och vanligt hyfs. Hans mörka hår är långt och vildvuxet. Ändå ses Emily Brontës romanfigur som själva arketypen för den romantiska hjälten och Svindlande höjder fortsätter att toppa bästsäljarlistorna för klassiker – efter 170 år. Hur är det möjligt?

Men Svindlande höjder är ingen kärlekshistoria, i alla fall inte en traditionell sådan. Att kalla den för det är att förenkla boken, och därmed också upphovskvinnan själv som i år skulle ha fyllt 200 år. Heathcliff är en mästerlig karaktär i en lika mästerlig bok – just för att han inte är särskilt älskvärd. 

Emily Brontë föddes 1818 och levde största delen av sitt korta liv i prästgården i byn Haworth i grevskapet Yorkshires, tillsammans med sina syskon Charlotte, Anne och Branwell och deras pappa som var präst. Kyrkogården låg precis utanför huset och kyrkan om hörnet. På baksidan av gården fanns de vidsträckta hedarna, täckta av ljung och vildgräs.

Systrarna Brontë började skriva romaner främst av monetära skäl: de behövde helt enkelt pengar till hushållet. På sätt och vis var det en feministisk handling. Eftersom brodern Branwell misslyckades så totalt med att trygga familjens försörjning tog kvinnorna saken i egna händer. De vägrade lita på att någon framtida make skulle försörja dem. 

Charlotte Brontë skrev Jane Eyre, boken om den unga guvernanten som hamnar hos den plågade Mr Rochester. Han har flera gånger röstats fram till litteraturvärldens mest romantiska manliga huvudfigur (han har vunnit till och med över Jane Austens Mr Darcy) och romanen slutar väl för dem båda. 

Systern Anne skrev Främlingen på Wildfell Hall och lät brodern Branwell stå modell för den totalalkoholiserade och våldsamme maken Arthur Huntingdon.

Men Emily gav världen Svindlande höjder. Hon skrev en helt och hållet unik historia om en oborstad föräldralös pojke som adopteras av Mr Earnshaw och får bo i ett avlägset, vindpinat hus på en hed. Där utvecklar han och Earnshaws dotter Catherine en kärlek så stark att de inte kan leva utan varandra, men faktiskt inte med varandra heller. Bokens mest berömda citat är Catherines förtvivlade ”Jag är Heathcliff!”, en kärleksförklaring om någon – hon och hennes älskade är en och samma. 

Kritikerna visste inte vad de skulle tycka. Var detta en misslyckad kärlekshistoria eller ett försök till att chockera?

Laurence Olivier och Merle Oberon i första filmversionen av ”Svindlande ­höjder” från  1939.

Första halvan av Svindlande höjder är visserligen romantisk och följer en litterär tradition där vi möter den romantiska hjälten, alltså han som låter de otämjda, djuriska känslorna styra. Passionen uppslukar honom totalt, den går inte att tona ned eller klä i fina kläder och låta den konversera artigt. Den otämjda kärleken är vild och därmed, med romantikernas mått mätt, ren.

Som läsare har vi lärt oss att en hjälte som är tjurig till en början mjuknar när han mottar kärlek. Precis som i Skönheten och odjuret, Femtio nyanser av honom och i precis alla andra tusentals verk som proklamerar att kärlek är bitterhetens botemedel. 

Men Emily Brontë skriver inte under på det. I bokens andra del övergår Heathcliff till att bli en bitter och hämndlysten man utan pardon. Man glömmer ofta att han faktiskt stryper kattungar, sparkar hundar och psykiskt och fysiskt misshandlar kvinnorna i sin närhet. Just den delen väljs inte sällan bortval i filmatiseringarna som gjorts.

Laurence Olivier, Tom Hardy och Ralph Fiennes är några som har tolkat Heathcliff på vita duken och gjort honom till en missförstådd best vars temperament förklaras med hans trista barndom. Ibland klipper man bort bokens sista delar helt och hållet och gör man det framstår Heathcliff förstås som en romantisk hjälte, den fåordiga typen som dryper av rå sexualitet. Han har gelikar i Mr Darcy i Stolthet och fördom, den trånande killen som håller upp skyltar åt Kiera Knightly  i Love Actually. Ja, till och med Christian Grey. Men det är inte bild som är trogen Emily Brontës skapelse.

Heathcliff är inte en romantisk hjälte och Cathy inte en allt igenom älskvärd kvinna.

Heathcliff är inte en romantisk hjälte och Cathy inte en allt igenom älskvärd kvinna. Däremot är det starka bandet mellan dem av sällan skådat slag och det gör paradoxalt nog att de inte klarar av att vara med varandra. Men inte med någon annan heller, ska det visa sig. Men Emily Brontë moraliserar inte detta, vilket var lika unikt då som nu. Inte undra på att tidiga kritiker kallade boken ”upprörande”, ”motbjudande” och ”chockerande”.

Emily Brontë visar att vi är komplexa och ingen kan säga hur kärlek ser ut på riktigt eller vilka som förtjänar att älskas och inte för det. Hon själv har beskrivits som en ensamvarg, tillbakadragen men med ett temperament. Men hon var också en kvinna som älskade att baka bröd och ta hand om skadade djur. Vi är sällan bara en person utan flera. Hon var en rar och omtänksam syster men en otrevlig och snobbig granne på en och samma gång.

Hon såg tre syskon dö, hon såg alkoholismen fullkomligt ta över sin bror och alla omkring honom.

I de vindpinade hedarna såg hon det vackra i det svåra. Ljungen som envisades med att växa trots att vind och kyla plågade dem och slutligen dödade den. Hon såg vintern sluka vildgräset medan våren födde den på nytt. Hon såg tre syskon dö, hon såg alkoholismen fullkomligt ta över sin bror och alla omkring honom. Han längtade efter alkoholen samtidigt som den förgjorde honom. Oftast var det Emily som satt med en balja bredvid honom och försökte väcka honom ur alkoholförgiftningen. Hon älskade sin bror, hon hatade sin bror. Den känslomotsättningen dryper genom hela ”Svindlande höjder”. Man får inte glömma att Cathy och Heathcliff faktiskt är syskon, om än inte biologiska. 

Branwell dog 1848, han blev bara 31 år. En vecka senare begravdes han och därefter blev Emily svag och sjuk. Tre månader senare dog hon, bara 30 år gammal. Enligt hushållerskan Martha Brown dog hon av ”ett brustet hjärta”. Svindlande höjder publicerades året före och Emily hann aldrig uppleva bokens framgångar. Eller ens leka med tanken på att kulturjournalister skulle skriva hyllande texter som den här 200 år efter hennes födelse.

ARTIKELN HANDLAR OM