ÅSIKT

Reducerad riddare

För låg tillit till musiken i Don Quijote

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Markus Gårder
Marcus Jupither som Sancho i ”Don Quijote”.
KULTUR

Mellan Cervantes berömda roman Don Quijote och Massenets opera finns Jacques Le Lorrain, som skrev det drama efter romanen som librettist Henri Cain omarbetade för operan. Till skillnad från romanen så får Don Quijote träffa föremålet för sin kärleksdyrkan, Dulcinea, som också förvandlats från en oattraktiv bondjänta till en vacker festprinsessa. En opera utan kärlek, hur skulle det se ut 1910?

Men nu är det 2018 och då räcker inte en kärlekshistoria, inte heller den i Folkoperans fall som hittas på mellan Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza. Även om några byxroller är inskrivna i librettot, så fastnar en könsöverskridande kör och danssextett i den konvention som alltmer sällan tillför det allra minsta.

I stället, som till exempel Laurent Pelly gör i en omtalad uppsättning i Bryssel för några år sedan, går det att få ut mer ut operan om den återförs till ­romanen med alla sina illusionsbrott. Det enda illusionsbrottet på Folkoperan står ­sufflösen för, som gapar i kulissen åt ­Johan Schinkler som ersatt den insjuknade Lars Arvidson i titelrollen. Det problemet löser väl tiden, värre är det med regin.

Med sidokulisser à la barock­opera och en gigantisk trappa under vilken orkestern sitter följer vi riddaren av den sorgliga skepnaden som lovar att återföra ett stulet smycke åt Dulcinea.

Don Quijote är förvisso en ­komisk figur, men den resning han samtidigt har måste göra intryck på såväl banditerna som Dulcinea i slutscenen, scener som måste förberedas. Här är det blott den svenska texten, ­lite för prosaiskt översatt, som en smula plötsligt förmedlar dessa sceners innebörd.

Uppsättningen är, trots gott tempo och en entusiastisk ensemble, svag. Regissör Carl Johan Karlsson, som debuterar som operaregissör, litar inte på musiken, utan måste ­hela tiden hitta på något sceniskt. Att han i programhäftet reducerar Cervantes roman till ”en berättelse om en kristen heteroman” tyder heller inte på någon djupare läsning.

Men inget ont om Schinkler, som har både scenisk och vokal pondus, och har gott stöd av Marcus Jupithers välsjungna Sancho, liksom Katija Dragojevic mezzosopran ger musikalisk rättvisa åt Dulcinea. ­Orkestern har lite svårt att hitta det melodiösa i musiken, även om det blir bättre efter paus. Det krävs långa, svepande linjer, något som blir än svårare att upprätthålla då kören är onödigt bräkig. Detta är lite ­extra synd, eftersom Massenet så oerhört sällan spelas i Sverige.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera