ÅSIKT

Oväntat och övertygande om arbetarrörelsens offer

Bengt Ohlssons roman om Ådalen blir en fortsättning på debattartiklarna som kritiserar kulturvänstern

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Sara Mac Key
När han är som bäst skriver Bengt Ohlsson så att det stannar kvar.

avBarbro Westling

KULTUR

Titeln på Bengt Ohlssons nya roman, De dubbelt så bra, förbryllar. Syftar den på dagens moraliskt högtstående, de som bättre än andra anser sig veta vad som är gott och rättskaffens? Den omfångsrika boken tilldrar sig emellertid inte i nutid utan i första världskrigets slutskede och kulminerar ett drygt decennium senare, i Ådalen -31.

”De dubbelt så bra” visar sig också vara en hånfull benämning på strejkbrytare. Men det är inte arbetarrörelsens välkända historieskrivning som Ohlsson utgår från. Tvärtom gäller det de bespottade. Vilka var de som gick arbetsgivarens ärenden, mot sina kamrater, och blev strejkbrytare?


Riktigt den analysen ger inte boken. Det är individens sammansatta liv som skildras och som är Ohlssons återkommande tema; att visa den enskilda människan i alla hennes skepnader.

Tidsmässigt tar berättelsen stora språng men bygger å andra sidan på rikt utvecklade scener. Fjortonårige Arvid arbetar med sin far i den norrländska skogen, den tre år äldre Ragnar rymmer hemifrån för att som frivillig slåss mot de röda i finska inbördeskriget.

Båda kommer de att bli ett slags offer för arbetarrörelsens framsteg. På grund av fackföreningens blockad tvingas Arvid lämna det jobb han är så kunnig och engagerad i. Ragnar har svårt att få arbete efter att ha slagits på de vitas sida i kriget. Kapitelvis följer vi ömsom Arvid, ömsom Ragnar genom uppväxtens utsatthet, gryende gemenskaper och så, ett fasansfullt krig. 


Ohlsson är en mycket skicklig berättare och här är han extra välförståelig med klar blick för snabba omslag, möjligheter och inskränkningar i det mellanmänskliga. Så förbehållslöst inkännande är porträtten av de två unga männen att de kan uppfattas som en fortsättning på Ohlssons tidigare debattartiklar med kritik av dagens kulturvänster på Södermalm, flockbeteendet och det eviga paxandet på att vara de goda.

Det finns rent av något uppbyggligt exemplariskt i hur rakryggat individuellt han låter huvudpersonerna hantera sina motgångar och medmänniskor och se på sin uppgift att göra världen till en bättre plats.


”Jag förstod tidigt att alla människor är noga med att hålla fram sina bästa sidor när de hälsar på hos varandra, och kanske förstod jag också att man aldrig riktigt lärde känna varandra, och att det var sorgligt, eftersom det betydde att man gick ensam genom livet och bara lärde känna sin egen familj. Och kanske inte ens den.” 

Arvids insikt är den känslige iakttagarens, den som bemödar sig om att hålla en obekymrad mask men plågas av sina tankars övergång i motsatser och rädslan för att göra någon illa. Ragnar odlar ett stramare förhållningssätt. Som soldat kräver han att handling följer på ord hos den som vill förbli sina värderingar trogen. I fält prövas han brutalt. Han förlorar sin hörsel, isoleras efter krigsslutet, men ger inte upp.  


För denna roman rymmer också det oväntade. En annan, och på den tiden förbjuden, historia om att vara två. Gestaltningen av människors dubbelhet vill heller inte bara sluta i medkännande och konservativt mumlande att allt-har-sina-sidor. Smärtan i att bli bortvald för den man är griper djupt in i samhällskroppen, drömmen om gemenskap likaså.

De dubbelt så bra är på gott och ont en brett upplagd skildring, rik på miljöer och personer, men iakttagelser och tankar bärs av övertygande känslomässig närvaro.

När han är som bäst skriver Bengt Ohlsson så att det stannar kvar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner