Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingegerd, Ingela

Fel att ge pris till Estoniafilmen

Dokumentären kommer inte med några bevis och är vilseledande för tittarna

Att dokumentären ”Estonia – fyndet som förändrar allt” belönas med Stora journalistpriset sänker förtroendet för journalistiken, skriver Patrik Oksanen.

Juryn för Stora Journalistpriset fångade tidsandan på ett näst intill parodiskt vis när priset för årets avslöjande gick till dokumentären Estonia – fyndet som förändrar allt. Vi lever i en tid då postsanningsparadigmet gått så långt att en president som kallar medier för fake news kan vägra erkänna sig besegrad efter påhittade anklagelser om valfusk – att en dokumentär som aktivt vilseleder belönas som ”årets avslöjande” blir då en illustration av 2020.

Som dramaturgiskt hantverk är Henrik Evertssons dokumentär skickligt gjord underhållning, men årets främsta avslöjande är det inte. Tvärtom bryter dokumentären mot grundläggande journalistik genom att aktivt undanhålla för tittarna det som talar emot den tes som dokumentären målande försöker lansera i ”fyndet som förändrar allt”. 

I serien redovisas ett hål på Estonia och bilden etableras att det nog bara är ett fartyg som har kraften att orsaka skadan. Det här har fått konspirationsteorierna att flöda; Estlands förra riksåklagare pratar om en svensk ubåt och tidigare riksdagsledamoten Lars Ångström (MP) spekulerar i kollision med ett militärt fartyg. 

Men bevisen saknas. Att hemlighålla de skador som måste ha uppstått på ett annat, kolliderande fartyg, och som måste ha varit omfattande, faller på sin egen orimlighet. Inga skrapmärken på skrovet kan heller uppvisas i dokumentären, som snabbt skyndar vidare efter fyndet.

Orsaken har framkommit efteråtDen är att ”fyndet som förändrar allt” i dokumentären inte är ett fynd av ett hål, utan faktiskt ett fynd av två hål. Och det andra hålet förstör för ”fyndet som förändrar allt” eftersom det ger en mer naturlig förklaring till båda hålen. Därför får inte tittarna ta del av det. 

Dessutom försöker filmteamet framställa det som att botten är mjuk. Men när estniska experter fick se delar av råmaterialet kunde de konstatera att botten var stenig, något som andra som sett tidigare dykfilmer också håller med om. Den mest troliga orsaken, enligt de estniska experterna, är att hålen, båda hålen, orsakades av att fartyget slog i botten.

Evertsson har försökt motivera mörkandet med att det andra hålet bedömdes som ointressant, men det håller inte i en journalistisk produktion. Så varför hemlighållandet? Varför inte redovisa de två hålen och att botten tycks innehålla stenformationer? 

Det hade kanske blivit hundratusen färre visningar och inte lika många tokiga teorier om svenska ubåtar efteråt, men Evertsson hade haft sin journalistiska integritet kvar. Frågorna som kommer genom fynden skulle ändå ha inneburit krav på en ny utredning.

Som det är nu har Stora Journalistpriset gett priset för årets avslöjande till en suggestiv, konspiratorisk dokumentär där bevisen utgörs av ”frågor”, där fynd undanhållits och där tolkningen av fynden till sist blir en historia där ord står mot mellan experter från Estland och ett dokumentärteam som säljer en story. 

I en tid när gränserna mellan journalistik, underhållning och konspirationsteorier suddas ut allt snabbare behöver journalistikens bastioner hålla gränsen. Det misslyckades juryn med och förtroendet för journalistiken är förloraren. 

Patrik Oksanen är frilansjournalist, författare och senior fellow på den näringslivsfinansierade tankesmedjan Frivärld där han just nu arbetar med en genomgång av konspirationsteorier.