Vi är så oerhört mycket bättre än vi tror

Rutger Bregmans bok ger nytt krut till frågan om människans natur

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

I en serie texter presenterar Aftonbladet Kultur några av de tänkare som just nu ställer de viktiga frågorna.

I dag: Historikern Rutger Bregman utkommer med ”I grunden god”, en studie i människans unika förmåga att samarbeta. Göran Greider har läst, och hittar en tråd av neosolidarisk litteratur.

73-åriga Grace White lyfts ut från sitt raserade hem av hjälpande händer efter Katrina-katastrofen i New Orleans 2005. Rutger Bregman visar i ”I grunden god” hur människor hjälps åt, snarare än tänker på sig och sitt.
Foto: AP
73-åriga Grace White lyfts ut från sitt raserade hem av hjälpande händer efter Katrina-katastrofen i New Orleans 2005. Rutger Bregman visar i ”I grunden god” hur människor hjälps åt, snarare än tänker på sig och sitt.

Det har hänt några gånger i mitt liv att jag läst böcker som fått mig att hjula av lycka och ofta har de drivit tesen att människan är en solidarisk varelse, till och med i grunden god. 

Den ryske anarkisten och naturforskaren Piotr Kropotkins Ömsesidig hjälp gav mig en gång i tiden den känslan: Naturen är inte bara en krigsskådeplats där arter bekämpar varandra till döds ty i naturen finns lika mycket av samarbete. Han utgick från Darwin men hittade där ljusare teman än den socialdarwinism som legitimerade både klass- och rasförtryck.

Också i Marx och Engels skrifter pulserar en grundläggande optimism: Människan löser till slut sina problem och när stora kollektiv förtrycks revolterar de för att något i själva människans natur inte accepterar överhet och exploatering. Och genom vänsterns och arbetarrörelsens hela historia har det, när den varit framgångsrik, gått en enorm underström av optimism och tro på de solidariska -sidorna hos människor.

Man hittar den hos Alva Myrdal när hon skriver om offentlig barnomsorg, eller hos Martin Luther King när han drömmer – inte bara om ett nytt Jerusalem utan om ett nytt Los Angeles, ett nytt Atlanta, ett nytt New York. Den finns hos Olof Palme, ständigt, när han talar om hur välfärdsystemen frigör oss från rädslor och otrygghet så att vi ”dras mot det ljusa och goda”.


Vi kan kalla det för anticynism. Anticynismen är, utan att det någonsin tydligt sagts ut, själva bärfrekvensen för i princip allt progressivt tänkande. Jag tror att själva förutsättningen för reformer som siktar på ett mer jämlikt och friare samhälle är en positiv människosyn. För att gå och rösta i ett val måste tillit existera till de företrädare vi väljer. Den som vill höja a-kassan till anständiga nivåer utgår från att den stora majoriteten löntagare icke missbrukar systemet.

Hans grundläggande tes är att en ny realism behövs i synen på människan själv. Och den realistiska synen är: Vi är långt bättre än vi tror

Konservatismen utgår från en mörkare människosyn: Eliterna måste kontrollera folk, så att de aggressiva eller djuriska sidorna hos oss inte flyter upp till ytan. Då väntar kaos, ett allas krig mot alla. Civilisationen är för den konservative emellertid alltid bara en tunn fernissa. 

Närsomhelst, om poliserna är för få, lagarna för milda och bidragen för generösa, hotar kaos, barbari och samhällsfarlig lättja. Våra dagars högerpopulism upphöjer ju själva cynismen till överideologi: På den kanten jublas det över varje våldtäkt och varje skjutning som bevisar att det inte går att lita på invandrare.


Det är ju här den avgörande skiljelinjen går. Den stora frågan då är hur realistiskt det är att tro på det solidariska och det goda hos människor. Vad händer om ett gäng småpojkar strandar på en isolerad ö som i William Goldings Flugornas herre? Kommer de att mobba ihjäl varandra? Är det något i människans själva dna som är ”felprogrammerat” och ofelbart leder till övergrepp om ingen auktoritet styr över oss – ja, är Auschwitz slutbeviset på att tesen om den goda mänskliga naturen inte håller streck?

Sådana frågor kämpar den nederländske historikern Rutger Bregman med i sin bok I grunden god. Hans svar är att människan i grunden är just god, en av naturen solidarisk varelse som dock lever i exil från det som är artens ursprung: Tiden före den jordbruks- och bofashetstrevolution som för tiotusen år sedan började mura upp de hierarkier och den ojämlikhet som inte passar vår natur. Makt förvrider våra naturliga impulser: Ingen slump att sociopater är överrepresenterade bland verkställande direktörer, noterar Bregman.


Bregmans bok har blivit något av en bestseller i västvärlden, kanske just för att den landar i en tid genomdränkt av uppgivenhet och cynism. Bregman berättar att när han talade med vänner och kollegor om sitt bokprojekt möttes av både skepsis och hån.

Hans grundläggande tes är att en ny realism behövs i synen på människan själv. Och den realistiska synen är: Vi är långt bättre än vi tror. Och jag läser hans bok och gör mig alltmer beredd att hjula över golven. 

Ofta skriver han anekdotiskt. Han hittar således en verklig historia om sex pojkar som drev iland på en obebodd ö i Stilla havet och blev kvar där i över ett år innan de hittades. De slog inte ihjäl varandra. De organiserade tillvaron, behöll harmonin i gruppen och ingen flugherre tog makten. De betedde sig – naturligt.

Bregman dröjer vid de fantastiska legenderna från första världskriget när tyska och brittiska trupper vid juletid klev upp ur sina skyttegravar och firade högtiden tillsammans. Demoniseringen av fienden upphörde på en sekund. De enda som blev förbannade var generalerna som oroade sig för att stridsmoralen skulle sjunka.

Vi är empatiska, ja, men empati är också granne med xenofobi. Solidaritet med dem som liknar en själv är lättare än med främlingar

Men han redovisar också statistik och uppgifter om att soldater i strid vanligtvis undviker att sikta rakt mot fienden. Varför var så många gevär efter slaget vid Gettysburg laddade? Därför att soldaterna när de laddade sina vapen slapp skjuta: I många musköter låg flera kulor och väntade.


Bregman stannar förstås inte vid det anekdotiska. Noggrant går han igenom de ökända socialpsykologiska experiment som genomfördes av forskare som Stanley Milgram och Philip Zimbardo och som tycktes visa att helt vanliga människor är kapabla till den allra värsta grymhet. 

Bregman konstaterar att de där experimenten inte håller streck inför de granskningar som senare gjorts: Motvilliga försökspersoner pressades och övertalades att plåga andra.

Han kollar upp vad som egentligen skedde efter Katrinakatastrofen 2005. Var det så att förödelsen efter den tropiska orkanen öppnade en Pandoras ask av kriminalitet, mord och egoism? Så skildrades det i medierna. Verkligheten var en annan: I denna krissituation trädde i stället de bästa, mest hjälpsamma sidorna av människor fram. De som svek var myndigheterna.  

Jag ska inte dra alla exempel och all forskning han anför. Det är heller inte så att Bregman ensidigt predikar att vi alltigenom är goda. Vi är empatiska, ja, men empati är också granne med xenofobi. Solidaritet med dem som liknar en själv är lättare än med främlingar. Därför drar Bregman också en lans för förnuftets förmåga att zooma ut ur det omedelbara och se sammanhang.

I slutet av boken återupplivar han till och med ordet ”kommunism” – inte den gamla realsocialismen, utan den mellanmänskliga princip som vi i vardagslivet nästan alltid följer: Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. 

Saken är nu den att Bregmans bok ingår i en svärm av neosolidarisk litteratur och forskning som kommit de senaste tio-tjugo åren, från Lasse Bergs böcker om Kalahari till Frans de Vaals studier av apors naturliga moral.


Sedan ett tjugotal år har evolutions-biologer, primatologer och antropologer alltmer lagt fram en bild av homo sapiens som en i grunden fredlig varelse som avskyr hierarkier och vägleds av sin förmåga till medkänsla (jag skrev själv om dessa strömningar i min bok ”Den solidariska genen”). 

Den själviska genen har lämnats därhän av biologerna själva, inte ens dess upphovsman, Richard Dawkins, vill längre veta av uttrycket. Och i denna neosolidariska litteratur kompletteras ofta synen på våra beteenden som enbart sociala konstruktioner: Människan är inte av naturen aggressiv, hon är heller inte något oskrivet blad. Nej, vår art har faktiskt en naturlig benägenhet till – det goda.

Godhet är realistiskt. Det är vad Rutger Bregman och dussintals andra röster sedan länge säger oss. I ett läge där vänstern inte bara framstår som defensiv utan dessutom uppgiven och ofta liksom utan hopp om människor som röstar fel, förvånar det mig att denna litteratur nästan aldrig åberopas av vänstern och arbetarrörelsen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.