ÅSIKT

Jan Myrdal är inget sanningsvittne

Bosse Lindquist: Jag trampade tydligen på en väldigt öm tå

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Jan Myrdal.

Att påpeka att Jan Myrdal inte är ett sanningsvittne vare sig det gäller massmord eller sina hustrurs sexualitet gör delar av den svenska vänstern och kultureliten extremt obekväma. Åtminstone att döma av snabba repliker här i Aftonbladet från Åsa Linderborg och Göran Sommardal.

Det som fick dem att rycka ut till Jan Myrdals försvar var en kritisk betraktelse jag skrev på DN Kultur 25 april där jag påpekade att Myrdal i sin senaste bok Ett andra anstånd förnedrar och svärtar ned två avlidna, före detta, hustrur. Jag kritiserade hans förlag – Norstedts – för att inte bara ge honom en plattform för detta utan också marknadsföra hans verk med påståenden om ”Myrdals vilja att till varje pris söka sanningen” – vilket faktiskt implicerar att det han skriver är sant, och inte bara ett misslyckat försök att hitta sanningen.

Detta tryckte uppenbarligen på en öm tå hos Göran Sommardal som gick till omedelbar attack här i Aftonbladet dagen därpå. I stället för att svara på själva sakfrågan – har Norstedts och Myrdal låtit två avlidna kvinnor schavottera i offentligheten för att få till en mer säljande berättelse – använde Sommardal en gammal beprövad debattmetod som länge praktiserats såväl i Peking och Moskva: att försöka misstänkliggöra motståndare genom en serie slag under bältet. Sommardal insinuerade att jag skulle bara drivas av viljan att ”tvåla till” Jan Myrdal för att själv få synas i media. Jag har ”ingen möjlighet i helvetet” att veta att jag har rätt. Dessutom skulle jag vilja införa censurlagstiftning Sverige…

Efter att ha avreagerat sig erkänner Sommardal häpnadsväckande nog att han också menar att Myrdal följt ”det ideologiska fabulerandets väg” – det vill säga hittar på för att rättfärdiga sin egen politiska övertygelse. Enda skillnaden visar sig vara att Sommardal tycker jag valt ett dåligt exempel. Själv tycker han en annan av Myrdals Kinaböcker innehåller mer flagranta exempel.


Jo, det är ju svårt att förneka att Jan Myrdal faktiskt förvrängt verkligheten. Myrdal har ju själv i decennier beskrivit hur hans arbetsmetod för fabulerande realism ser ut. Hur han blandat dikt och verklighet efter eget huvud – ”Jag höjde färgen och lade in dagrar där det behövdes. Med partitagande.” (DN 27/10 1987).

När det gäller hans ”rapportbok” från den kinesiska byn Liu Lin beskrev han hur han litat till sina statligt godkända tolkar när han ”intervjuade” bönderna i den kinesiska by som han byggde sina böcker på. Han förstod ju själv inte vad som sades och han spelade inte in samtalen – istället litade han på minne och fantasi och skapade ”karaktärer”:

”När Fu Hai-tsai talade, då talade också hundratals generationer trälar, torpare och bönder” (BLM nr 9, 1966).


Hur får man en intervjuperson av kött och blod att ge röst åt tusentals år av människoöden? Jo, man lämnar alla faktaanspråk och ger sig in i diktens värld. Man hittar på. Men det är inte vad Myrdal påstod sig göra. Han hävdade själv att han återgav en verklig bild av Maos Kina. Ett ”antropologiskt” ”reportage”. Men att han gjorde detta med ”partiskhet”.

Vem var han partisk med? Ja, inte de som dog i omskolningsläger eller de miljoner som svalt ihjäl på grund av Maos katastrofala jordbrukspolitik. Om dessa står inte många rader i Myrdals produktion. Partiskheten var med regimen – inte med offren.

Det är denna metod – att använda identifierbara verkliga personer och beklä dem med handlingar eller åsikter som passar författaren själv – som gör Myrdals nya bok så obehaglig. Norstedts har publicerat Myrdal i decennier, och vet säkert bättre än de flesta att han gång på gång porträtterat även familj och släkt på sätt som med all sannolikhet bara delvis överensstämmer med verkligheten.

När han nu i sin nya bok får dra en namngiven kvinnas minne i smutsen, så får han göra det utan belägg eller något annat stöd i sinnevärlden. Enda källan är Myrdals inre. Ändå räcker detta för att Sommardal, Linderborg och Norstedts ska ge Myrdal rätten att skända sin avlidna hustrus minne.


Att Myrdal slirar mellan sanning och lögn när han skriver om kinesiska bönder och avlidna hustrur – vad innebär det för resten av alla skrifter han producerat? Är det kanske så att Myrdal systematiskt förvrängt verkligheten så långt bakåt man kan se? Gäller detta kanske hela hans ”livsverk”?

När Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg också gick till Myrdals försvar försöker hon i motsats till Sommardal att bredda och nyansera diskussionen. Hon har också helt rätt i att det kan vara väldigt ”problematiskt att namnge verkliga personer”. ”Allt ska inte vara tillåtet bara för att man kallar det konst”.

Men Myrdal kallar inte sina rapportböcker eller hustruporträtt för konst. Han gör sanningsanspråk, och då blir resultatet för läsare och porträtterade helt annorlunda. Detta verkar dock inte ändra Linderborgs analys: ”Myrdalianian är full av förnyade minnen”. Att avkräva Myrdal ”sanningen är meningslöst, det enda man kan begära är att författaren ska vara sann mot sig själv”.


Men tycker verkligen Linderborg att författaren saknar ansvar mot sina läsare och dem han porträtterar – inte kan väl hon mena att de och alla vi andra bara är kanonmat för ett högre syfte?

Linderborg är medveten om att Myrdal förvanskar fakta, och ändå har hon utsett honom i denna tidning till "en av våra största folkbildare." – något Norstedts tagit fasta på i sin marknadsföring. Men för mig innefattar bildning att man också söker efter sanning – och inte förvrider eller suddar ut det som hänt.

Att Myrdal sparkar på den som inte längre kan försvara sig verkar inte störa varken hans förkämpar eller förlag. Hur tänkte man egentligen på Norstedts när man släppte igenom Myrdals nedsolkningar? Menade man att bara en författare åberopar sin konstnärliga frihet så får han bete sig hur illa han själv vill?

Norstedts uppgav till Sveriges Radios Studio Ett i fredags att man inte tänker förklara sig – att endast författaren är ansvarig för sina ord. Men, Norstedts, har inte den som upplåter en plattform också ett ansvar?


Bosse Lindquist
Författare och dokumentärfilmare

ARTIKELN HANDLAR OM