Mumindalens figurer lär oss att möta rädslan

Alla är de udda – och alla kan vi känna igen oss i någon av dem

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tove Jansson med dockorna i SVT:s julkalender 1973.
Foto: Pea Björklund
Tove Jansson med dockorna i SVT:s julkalender 1973.

Sammanträffanden är inte alltid tillfälligheter. Att Tove Janssons muminvärld är årsbarn med andra världskrigets slut hänger ihop med krigets isolering och längtan efter trygghet. I Mumindalen finns rädslor, det finns sammanhållning. Det finns en familj som allt som oftast är utökad, där alla är välkomna. Nästan alla.

Tove Jansson (1914–2001), redan etablerad konstnär, skrev den första Mumin-boken ”Småtrollen och den stora översvämningen” under Vinterkriget 1939–1940, och som flera av de tidiga böckerna var den tydligt riktad till barn. Hon var enligt egen utsago djupt deprimerad under krigstiden och förmådde inte ta sig för något av sina vanliga konstnärliga projekt. Så det fick bli en barnbok i stället, och början på en egen, nordisk, mytologi.

Mumindalen är ibland utsatt för yttre hot, som den stora kometen, eller personifierade hot som Mårran. Den aldrig välkomna, den vars blotta närvaro fryser omgivningen till is. Mårran är muminlik, som en fallen ängel, en Lucifer som man kan ana strävade för högt och för evig tid straffas som utstött.

Mårran är Mumindalens onda samvete, en mörk kraft som får suga in all ondska och alla hot. Jag kanske var ett konstigt barn, men jag tyckte alltid synd om Mårran. Dömd till evig ensamhet, mycket ensammare än det ensammaste Knyttet, obegriplig som hot eftersom Mårran aldrig egentligen gör något. Hen bara finns.

Nu i isoleringens tid går det möjligen att hämta inspiration från berättelserna om Mumin och muminfamiljen. Samhörighet och lojalitet, omsorg om de svaga, en sol av trygghet i form av en mamma med handväska – som bara en enda gång tappar det, i ”Muminpappan och havet” när hon går in i vad som närmast kan ses som en psykos.

Vi kanske också var barnsliga studenter, men någon gång i tjugoårsåldern lånade vi namn och karaktärer från muminvärlden och tramsade omkring. Jag blev Gafsan, ett roligt namn på en otrevlig typ. Min bästa vän fastnade för Hemulen, en samlar- och registerperson utan humor men med humör.

Nog var vi lite fåniga men något fångade vi ändå. Något om att förstärka och samtidigt leva med olikheter. Vi skapade dessutom en gemenskap som stängde andra ute (men det tänkte vi inte på då).

Nu dömer inte Tove Jansson någon av sina figurer, de är alla lite eljest och det är det som är poängen

Muminböckerna är fulla av berättelser om varm vänskap men också av en sorts lag om gemenskap. De som står utanför – Mårran och Snusmumriken – gör det av tvång, eller straff, respektive av fri vilja eller någon sorts närhetsskräck. 

Snusmumriken gör alltid som han vill. Han klarar sig ensam, föredrar ensamheten, sviker gång på gång sitt lilla hunsade mumintroll och är på det stora hela en rätt irriterande figur. En stark man. En självtillräcklig existens, men också en anarkist som aldrig skulle lyssna på någon auktoritet: ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket”. Ironin i mitt liv är att han som tillskrevs Snusmumriken-namnet, mycket riktigt försvann.

Nu dömer inte Tove Jansson någon av sina figurer, de är alla lite eljest och det är det som är poängen. Det finns en typ att identifiera sig med för alla. Vilket kan vara en orsak till den ihållande populariteten, främst kanske hos vuxna som minns sin barndoms Mumin. Hur barn i dag kan bli muminfrälsta av de urspårade tecknade filmerna är för mig en gåta.

Muminkonceptet har sedan 1990-talet blivit allt mer kommersiellt, bolaget Moomin Characters Oy Ltd, som kontrolleras av släkten Jansson via Tove Janssons brorsdotter, arbetar med både temaparker, tecknade filmer, och merchandise, framgångsrikt i Finland och Japan. Mumin är nationella klenoder, pr-arbetare för ett lika glatt som basalt svårmodigt nordiskt kynne. Gulliga koppar blir de också, trollen.

Nu tror du kanske att jag tycker att allt blivit sämre? Nej, inte alls. Det är fascinerande att följa Tove Janssons muminvärld från de första barnböckerna, till det ökande allvaret, till serierna (som brodern Lars Jansson senare tog över) och filmerna. Det enda som kan vara lite störigt är idén om muminvärlden som en okomplicerat trygg plats.

Kanske hjälper det att möta rädslan, vrida på den, eller jaga bort den som när Mumin jagar bort Mårran i ”Pappan och havet”

Vad som finns är rädslor som reds ut. Novellen ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” (ur den förnämliga samlingen ”Det osynliga barnet”) är som skriven för vårt gemensamma globala nu. Filifjonkan är livrädd för katastrofen och håller känslorna på plats genom att ha kontroll. Hon omger sig med prylar och åter prylar, dammar och fejar och väntar på det hemska som hon vet kommer.

Mitt alter ego Gafsan har en liten, osmickrande och rationell roll i det hela, men när katastrofen väl kommer finner Filifjonkan ro. Det var inte värre. Väntan och oron var tyngre, projiceringen och kontrollen hjälpte inte. Vad vi möjligen kan lära oss av det är – helt irrationellt – just det vi redan håller på att lära oss. Konsumtionen hjälpte inte. Hålla skenet uppe hjälpte inte heller. Kanske hjälper det att möta rädslan, vrida på den, eller jaga bort den som när Mumin jagar bort Mårran i ”Pappan och havet”. 

Muminvärlden är en trygg plats, där svårigheter övervinns. Men det är den också för att ondska projiceras utåt och för att döden faktiskt inte riktigt finns. Det finns individer som försvunnit som kanske dött men ingen vet. Det är den tysta dödens sagor. Om det inte är Mårran som är alla de döda.

Publicerad: