Drömmar om litteraturens kraft

Claes Wahlin lyssnar till nobeltalen i Börssalen

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT
Olga Tokarczuk.

När Olga Tokarczuk var liten fascinerades hon av radion till den milda grad att hon var övertygad om att hennes mor hade hittat henne genom att vrida på apparatens knappar. Hon hade helt enkelt ställt in henne, som med New York, Paris, Warszawa. Så varför inte Olga?

Ordet längtan förstod barnet Olga handlade om förlust, men hennes mor berättade att hon längtat efter Olga redan innan hon fanns. Man kan längta efter det som ännu inte finns. Tokarczuks Nobeltal gled mellan dessa koordinater: uppfinningar och en längtan efter det som ännu inte finns.


Den litterära texten, konstaterar hon, tappar mark. Berättandet sker i dag genom bilder; tv-serier, filmer eller internet, men återanvänder likväl de gamla strukturerna. Dessa är otillräckliga för den moderna världen. Om det som händer inte kan bli till ord så upphör det att existera. Det dör.

Tokarczuk noterar jaget som centralt i berättandet, liksom hur litteraturen förtvinar under kommersialismens krav på ordning. Vi har en genrelitteratur som hon liknar vid kakburkar, varje genre skapar likartade böcker och överraskar aldrig läsaren. Inte ens drömmarna om internets demokratisering eller Wikipedias sanningar gick i uppfyllelse. Vi fick algoritmer och fake news.


Det senare har den ödesdigra konsekvensen att fiktionen ställs inför sanningskrav. Hur ska jag, frågar Tokarczuk retoriskt, ”förklara Hans Castorps, Anna Kareninas och Nalle Puhs ontologiska status?” Hon drömmer om en berättare i fjärde person, någon som omfattar allt: människor, djur, växter, mineraler – en känslighetens seismograf, kärleken i dess mest blygsamma form.

Foto: TT
Peter Handke.

Peter Handke är tveklöst en känslighetens författare, om än kanske inte i den bemärkelse som Tokarczuk avser. Men han har vidöppna sinnen inför en värld som han vill minnas och beskåda, för att sedan omsätta den i ord som vore det för första gången. Han inleder med några barndomsberättelser, korta historier som han hörde av sin mor. En om den efterblivne som tvingades ge bort sitt barn, men som en dag räddar det efter att det har fastnat i ett stängsel. Barnet kände henne inte, men frågar sin styvmor varför flickan hade så mjuka händer.


Bakom den historien döljer sig en hårdhet. Mjukheten finns i en annan berättelse, om den från kriget hemvändande sonen som på bussen mottar sin brors dödsbud från brevbäraren. Han gråter ut i grannbyarna. Telegrammet med dödsbudet lämnar han fram till sin syster först när han reser.

Det stora i det lilla, hur Handkes mors små, existentiella berättelser formade honom, tillsammans med vilda västern- och östernfilmer, där gott och ont är glasklart; sheriffen mot skurken. Liksom i hans romaner hyllar han den oförställda glädjen, den som är som ett barns och må lysa i evighet.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM