Vi är rädda för bilder som kan tolkas på fler sätt

Debatten kring ”Paradiset” tecken på protestantisk bildskräck

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1 av 2
Elisabeth Ohlson Wallin: ”Paradiset” (2012).

Först var den välkommen. Sedan kom kritiken. Nu är den flyttad.

Elisabeth Ohlson Wallins fotografi Paradiset, som först erbjöds Skara domkyrka men under första adventssöndagen i år invigdes i kyrkorummet som en sorts kompletterande altartavla i S:t Pauli i Malmö, väckte en snabb och för fotografiet förödande debatt.

Paradiset skildrar ett välbefolkat Edens lustgård: två homosexuella par sekunderas av ytterligare två personer. I bakgrunden syns också ett par kor. Två lekande hundar fyller ett utrymme och bredvid dem syns en liten grupp, som jag faktiskt inte riktigt kan tolka. En Pièta som skruvats om? I det centralt placerade trädet syns Ormen, som en människa med en orm i handen.


En antropomorf orm har förekommit tidigare i konsthistorien, och det är ormen som är orsaken till att ”Paradiset” tagits ner. Modellen är en transkvinna och slutsatsen är att fotografiet därmed är transfobiskt. Eftersom ormen är ondskan.

Jag kan verkligen hålla med Ohlson Wallin när hon kallar skälet hycklande.

Av två orsaker.

Dels har kyrkan knappast gått i täten för transpersoners rättigheter.

Dels, och viktigare: vad i hela Herrens namn har modellens identitet med saken att göra? Personen som klänger i trädet ser ut som en kvinna, och hennes identitet är knappast känd för alla som ser fotografiet. Man kan tycka att ett verks tillblivelsehistoria är spännande, för all del, men det färdiga verket är ändå något för sig.

Ormen har genom konsthistorien, i den mån den tagit mänsklig skepnad, varit kvinnlig. Att kvinnor är lite mer ondskefulla än män är en lång kyrklig tradition.


Men det finns andra resonemang kring Paradiset. I tidningen Dagen skrev Johan Eddebo om att fotografiet skildrar ett postparadisiskt tillstånd (uppenbart eftersom ingen är helt naken) och att det därför ser ut som om bara homosexuella är syndare. Men personerna som flankerar paren, som enligt Eddebo möjligen är Adam och Eva, de kan väl teoretiskt representera heterosexualiteten?

Det intressanta här är hur berättelsen om kunskapens frukt och syndafallet har skildrats genom konsthistorien och hur den bör skildras. Joel Halldorf menade i Dagen att Ohlson Wallins version är gnostisk (vilket han åter slog fast i Expressen), något Kent Wisti delvis håller med om i Dagens Nyheter.

Gnosticismen framställer en gentemot traditionen bakvänd berättelse. Skaparguden är ond och ormen god, människorna fick genom att äta frukten från kunskapens träd egentligen befrielse, inte ett evigt straff.


Huruvida den tolkningen av syndafallet kan fungera i en kyrka är jag fel person att uttala mig om, lika lite som jag utifrån fotografiet kan slå fast att den gnostiska tolkningen är korrekt. Fotografiet uttrycker onekligen en idyll. Här hotar ingen utdrivning, ingen rasande ängel. Kunskapens frukt både har ätits och äts, allt är samtidigt fast utan att vara en tydlig simultanskildring, som den målning av Lucas Cranach d ä som möjligen har varit en inspiration.

Målningen, som hänger på Kunsthistorisches Museum i Wien, innehåller alla viktiga scener från skapelsen till fördrivningen. Den är en ypperlig bildlektion och en av mina favoritmålningar i genren. Detaljerna, landskapet, de visuella lösningarna på teologiska abstraktioner – allt är suveränt. Ställda bredvid varandra har verken vissa likheter men skillnaderna (femhundra års skillnader) överväger.

Elisabeth Ohlson Wallin har dragit ihop flera händelser till en enda scen. Det finns ett före och ett efter, men ingen tydlig konsekvens. Frågan är förstås om det behövs. Det viktiga med Paradiset är att erbjuda flera identifikationsmöjligheter, som Kent Wisti också påpekar i Dagens Nyheter. En kyrka för alla. Jag kanske svär i den kyrkan nu, men jag tänker att den redan visar det.


Talet om transfobi är, trots att jag anser det helt irrelevant, ändå något som visar att Svenska kyrkan arbetar med sin tid. Reaktionerna är inte i närheten av de som mötte Ecce Homo för tjugo år sedan – vilket vi kan tacka just kämpar som Ohlson Wallin och andra.

Mångtydighet är konstens väsen. Paradiset är inte det första verk som intagit ett kyrkorum med flertydigheter. I själva verket är det möjligen bara här i vårt vitkalkade protestantiska nord som skräcken odlas för bilders möjliga tolkningar.

Att just Elisabeth Ohlsson Wallin, som inte gjort sig känd för nyanser och finlir, får kritik för mångtydighet är onekligen den allra största ironin i hela historien.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.